1515
Annons

Världens hetaste sopgubbe

Boyan Slat är entreprenören som har kommit på ett sätt att rensa världshaven från plast.
Nu står företagen på rad för att sponsra 21-åringens projekt som ska lösa ett av världens största miljöproblem.

Boyan Slat är entreprenören som har kommit på ett sätt att rensa världshaven från plast. Nu står företagen på rad för att sponsra 21-åringens projekt som ska lösa ett av världens största miljöproblem.
Boyan Slat är entreprenören som har kommit på ett sätt att rensa världshaven från plast. Nu står företagen på rad för att sponsra 21-åringens projekt som ska lösa ett av världens största miljöproblem.Foto:Foto: The Ocean Cleanup
GIGANTISKT PROJEKT. Boyan Slat vid en hög plastsopor som samlats in av frivilliga på Hawaii och som ska användas för forskning om återvinning.Foto:Foto: The Ocean CleanUp
PÅ DJUPET MED MILJÖPROBLEMEN. Runt trettio båtar samlade i somras upp skräp med hjälp av nät i Stora Stillahavssopområdet .Foto:The Ocean CleanUp
KRAFTTAG. ”Någon måste göra det så därför gör jag det. Man kan säga att jag är hela världens holländske sopman”, säger Boyan Slat.Foto:The Ocean CleanUp
SOPTEKNIK. Flytande barriärer och bearbetningsplattformar spänns över en sopansamling.
SOPTEKNIK. Flytande barriärer och bearbetningsplattformar spänns över en sopansamling.Foto:The Ocean CleanUp

Han har kallats underbarn och lillgammalt geni. Själv kallar sig Boyan Slat för uppfinnare.

Vi träffas i den nederländska staden Wageningen. Där gör Boyan Slats organisation The Ocean Cleanup tester med konstgjorda vågor och vindar i en havsbassäng. 21-åringen har blivit ”entreprenören som ska rensa världshaven från plast” med hela världen.

”Ända sedan jag var två år har jag ha ft fler idéer och projekt än vad jag haft tid för”, säger Boyan Slat.

Men vi tar det från början.

När andra tvååringar lärde sig hur deras leksaker fungerade, byggde Boyan Slat en stol. Som femåring satte han ihop trädkojor och linbanor. Under en kort period experimenterade han med kemikalier och ”sprängde saker”.

Idérikedomen fortsatte och som nybliven tonåring hamnade Boyan Slat i Guinness Rekordbok när han avfyrade 213 vattenraketer samtidigt.

”Jag antar att jag var en typisk nörd.”

Det fanns inget högre syfte med att sätta rekordet, men Boyan Slat lärde sig ändå en hel del. Som hur man hittar sponsorer och driver stora projekt med många människor inblandade – erfarenheter som han skulle komma att få stor nytta av längre fram.

Låt havet rena sig självt

När Boyan Slat var sexton år åkte han till den grekiska ön Lesbos på semester. I havet såg han fler plastföremål än fiskar när han dök. Gnistan tändes till att göra något åt ett av våra största miljöproblem.

Under sista terminen på gymnasiet i hemstaden Delft gjorde Boyan Slat ett slutprojekt om plastföroreningar. Han såg en presentation av den amerikanske oceanografen Charles Moore – som redan 1997 beskrev den stora ansamling plastföremål i norra Stilla havet som går under namnet The Great Pacific garbage patch, det stora Stillahavssopområdet. Medan Charles Moore pratade om att stoppa plasten innan den når haven, tänkte Boyan Slat i andra banor. I sopansamlingen ville han placera plattformar – omgivna av barriärer – som fångar upp den flytande plasten med hjälp av havsströmmarna.

”Jag kom på idén att låta havet rena sig självt”, säger han.

Kom du på det själv eller fick du hjälp?
”Själv, men det tog nästan ett år att tänka ut. Men det var bara en liten del av projektet.”

Han berättade om konceptet, med namnet ”How the oceans can clean themselves”, via talarprogrammet Tedx i Delft. Där förklarade han att om man skulle försöka plocka upp plasten med båtar och nät skulle det ta tusentals år, kosta tiotals miljarder dollar, leda till höga koldioxidutsläpp och skada marina arter. Att låta havet göra jobbet på egen hand är betydligt enklare.

»När folk säger att något är omöjligt vill jag alltid motbevisa dem.«

Intresset för projektet och för den ambitiöse 18-åringen var dock svalt. Trots det hoppade han av ingenjörsutbildningen inom flyg- och rymdteknik på universitetet och startade stiftelsen The Ocean Cleanup i februari 2013. Boyan Slat levde på sparpengar under några månader medan han hörde av sig till potentiella sponsorer. En dag kontaktade han 300 företag utan att få svar.

Det började se mörkt ut, när hans liv tog en vändning. Det drygt elva minuter långa Tedx-talet spreds efter att klippet hamnat på den amerikanska miljöbloggen Inhabitat. Plötsligt såg hundratusentals människor ”Artonåringen som skulle städa upp haven”. Hans privata e-postadress låg på The Ocean Cleanups hemsida och inkorgen svämmade över. Varje dag kom det 1 500 mejl från personer som på olika sätt ville hjälpa till. Boyan Slat startade snabbt en crowdfunding-plattform som drog in 80 000 dollar på drygt två veckor, medan han och några vänner satt uppe på nätterna och svarade på mejl.

Trots det massiva intresset var det många som uttryckte kritik. Hur skulle en tonåring kunna lyckas lösa ett av världens största miljöproblem – det är ju omöjligt.

”När folk säger att något är omöjligt vill jag alltid motbevisa dem”, säger Boyan Slat.

Han samlade ihop ett team bestående av hundra forskare och ingenjörer. Tillsammans skrev de en 530 sidor lång rapport som gav svar på frågorna från kritikerna. En ny crowdfunding-kampanj samlade snabbt in 2,2 miljoner dollar.

Ett problem som måste lösas

Man kanske skulle kunna tro att Boyan Slat har ett mycket stort miljöintresse, men även om han trivs i naturen så är det inte det som driver honom.

”Jag drivs snarare av att projektet handlar om en cool ingenjörsteknik.”

»Jag hade hellre varit involverad i tekniken och ingenjörskonsten hela dagarna, men för att kunna vara det måste jag ge intervjuer.«

Han beskriver plasten i havet som ”ett problem som måste lösas och som ingen annan försöker lösa”.

”Någon måste göra det så därför gör jag det. Man kan säga att jag är hela världens holländske sopman.”

Han har blivit frontfigur för The Ocean Cleanup, en organisation som vill ta sig an ett av våra svåraste miljöproblem. Medier över hela världen vill intervjua honom och på organisationens Facebooksida haglar inbjudningarna till olika evenemang. Medieuppståndelsen är ett slags ofrivilligt måste.

”Jag hade hellre varit involverad i tekniken och ingenjörskonsten hela dagarna, men för att kunna vara det måste jag ge intervjuer.”

Nu har Tedx-föreläsningen passerat 2,3 miljoner Youtubevisningar vilket har gjort kontakten med sponsorer lättare. Förutom pengar behöver The Ocean Cleanup konstruktörer och ingenjörer. För närvarande är det mest privata finansiärer som donerar pengar, där alla utom en är anonym: den amerikanske filantropen Marc Benioff, som grundade mjukvarubolaget Salesforce och som har hjälpt till med både pengar och personal.

Åtta miljoner ton

Plast är ett användbart material som finns i tusentals skepnader. Det är töjbart, slitstarkt – och billigt. Egenskaperna och priset gör att vi överkonsumerar materialet, som till slut ofta hamnar i haven. Åtta miljoner ton plast beräknas hamna där – varje år.

Det tar 450 år för en petflaska att brytas ned helt. Det är dubbelt så lång tid som för en aluminiumburk. Vissa plastmaterial tar tusen år på sig att försvinna. Vad det gör med det marina livet är välkänt: en miljon sjöfåglar och hundra tusen marina däggdjur och havssköldpaddor får årligen sätta livet till när de fastnar i eller äter föremålen. Giftiga kemikalier i plasten som PCB och DDT går in i näringskedjan och hamnar till slut i oss.

Ingen vet egentligen hur mycket plast det finns i haven, men en del av plasten samlas där havsströmmarna möts – i fem stora skräpansamlingar spridda över världshaven. Störst är Stilla havets ökända stora sopområde.

För att ta reda på hur mycket plast som flyter runt i området genomförde The Ocean Cleanup expeditionen Mega i somras där ett trettiotal båtar plockade upp skräp med hjälp av nät som nu undersöks av volontärer. Det är just denna ansamling – vars skräp är spritt över ett enormt område – som siktet är inställt på att börja städa upp med start 2020.

”Supertuffa förhållanden”

The Ocean Cleanup har sitt huvudkontor i Delft, men experimenten som Di Weekend är med på sker hos Marin, som är ett institut för hydrodynamisk forskning och marinteknik i Wageningen. Luftfuktigheten är hög i byggnaden där havsbassängen ligger. Här genomförs tester med konstgjorda vågor och vindar av en skalenlig 1:18-modell av barriären, för att se hur den står sig mot oväder.

»Mikroplasterna är svårast att rensa upp. Dessutom äter djuren i havet dem.«

Huvudingenjör Lourens Boot tittar ut över bassängen där en gul barriär flyter på det blågröna vattnet. Han inser att det i mångas ögon kan verka som en omöjlig uppgift att lägga ut en barriär på Stilla havet som mäter tio mil, 160 mil ut till havs, där 27-meters vågor härjar och havet är 4,5 kilometer djupt.

”Det har aldrig gjorts förr. Det är supertuffa förhållanden, så det är naturligt att människor säger att det inte kommer att fungera”, säger Lourens Boot.

Trots det är han optimist. Nu börjar stora företag visa intresse. Offshorebolagen SMB Offshore och Heerema har lånat ut expertis medan andra företag donerar pengar.

Det är bråttom att rensa upp haven, säger Lourens Boot. Hittills innehåller största delen av det stora Stillahavssopområdet plastföremål som är över fem millimeter, men med tiden bryts de ned till mikroplaster.

”Mikroplasterna är svårast att rensa upp. Dessutom äter djuren i havet dem.”

Återvinner och säljer plasten

Att städa bort knappt hälften av Stillahavs-ansamlingen under en tioårsperiod beräknas kosta 300 miljoner dollar, vilket The Ocean Cleanup planerar att finansiera:

”Vi vill sälja plasten som vi plockar upp”, förklarar Lourens Boot.

Han beräknar att organisationen kommer att kunna samla in tio ton plast om dagen, som kan återvinnas och säljas i form av produkter för ”exempelvis 5 dollar kilot”. Det nederländska klädmärket G-Star Raw har redan jeans på marknaden som är tillverkade av återvunnen plast från Kaliforniens stränder och Lourens Boot ser framför sig att "när du köper saker som en dammsugare så köper du en havsplastdammsugare”, som faktiskt redan finns på marknaden.

”Allteftersom vår plastanvändning ökar så skjuter även kostnaderna för skadorna i höjden. Enligt FN rör det sig om minst 13 miljarder dollar om året i sektorer som fiske, turism och sjöfart. Enbart städningen av stränderna på USA:s västkust kostar varje år uppemot en halv miljard dollar”, berättar Lourens Boot.

Arbetet tar 25 år

I början av året ska en hundra meter lång prototypbarriär placeras utanför Haag i Nordsjön för att se hur den fungerar i praktiken. Under hösten 2016 kommer sedan en barriär som spänner två kilometer över havet att placeras utanför den japanska ön Tsushima – och därmed bli den första och största flytande uppsamlingsbarriären på havet. Den kommer dock bara att täcka 2 procent av Stillahavssopområdet år 2020.

»Jag hoppas att vi kan skapa medvetenhet så att människor i framtiden bara vill köpa produkter som är tillverkade av bioplast.«

Lourens Boot ser att allt fler företag väljer tillverkning av nedbrytbara bioplaster.

”Det är som med förnybara källor, det tar sin tid.”

”Jag hoppas att vi kan skapa medvetenhet så att människor i framtiden bara vill köpa produkter som är tillverkade av bioplast.”

Att rensa upp de fem stora plastansamlingarna kommer att ta 25 år, uppskattar Lourens Boot. Men då måste ”kranen stängas av”, det vill säga samarbetet måste ta fart ordentligt med andra företag och organisationer som rensar upp floderna på plast innan de når haven och utbildar människor att inte skräpa ned.

Företag visar intresse

Boyan Slat fiskar upp en plastkub från fickan i sina G-Star Raw plastjeans. Kuben som han håller upp mot lysrören i Marins kontorsbyggnad är av hundraprocentigt återvunnen havsplast – och består av en blandning av två sorters plast: PE (polyeten) och PP (polypropen) som tillsammans orsakar de värsta miljöproblemen. Men Boyan Slat ser det positiva:

”De är de lättaste att återvinna.”

Både biltillverkare och möbelföretag har visat intresse att tillverka produkter av havsplasterna, men Boyan Slat kan inte avslöja namnen än och svarar svävande på om det rör sig om svenska företag.

Vad är ditt mål?
”Jag är uppfinnare och måste hela tiden skapa nya saker.”

Så länge plasten i havet är ett problem så kommer han att fokusera på det, innan tankarna vandrar i väg till nya projekt. Nu går all vaken tid åt till The Ocean Cleanup, sju dagar i veckan, med arbetsveckor på hundra arbetstimmar.

”Ibland blir det stressigt”, säger Boyan Slat, som tycker att det svåraste är att hitta rätt folk till arbetsgrupperna i organisationen.

Som grundare och vd har han det yttersta ansvaret, men han strävar samtidigt efter att ta in personer som gör saker ”bättre än han själv”.

”Jag letar efter människor som inte ger upp, som förstår problemen de ska lösa.”

Hur stora är chanserna att detta lyckas?
”Att misslyckas är inte ett alternativ. Det finns alltid en plan B – som vi får ta till om vi har ett problem som inte går att lösa”, säger Boyan Slat och konstaterar:

”Problem som inte går att lösa är väldigt sällsynta.”

Ge din karriär en PUSH - testa Di Karriärpush! (Extern tjänst)

Nostalgigodis på offensiven – de håller svenskt snask vid liv

Salt i sol, krokofanter, nickel, snusklubbor och Rigi mjölkchoklad kan väcka barndomens sötsaksminnen hos många.

Flera av de mest kända svenska varumärkena lever kvar – men ägarskapet har lämnat landet. Di mötte några godistillverkare som stannat kvar.

Di besöker Printzells Confectionary och Aroma.
Di besöker Printzells Confectionary och Aroma.

Doften av choklad och rostade hasselnötter svävar över Printzells Confectionary, en liten fabrik i utkanten av Hässleholm i norra Skåne. Hit går dagligen 14 själar i sitt dagliga värv för att tillverka en vara som inte alla kanske kopplar till bolagsnamnet, men som har ett desto starkare varumärke. Produktionen är småskalig – Printzells omsatte 26 miljoner kronor i fjol – men det är ändå fråga om en ganska speciell godisindustri som huserar i den lilla 1960-talsbyggnaden.

För att lyfta blicken ett ögonblick talar hårda fakta sitt tydliga språk: Svenskarna är ett godisätande folk. Årligen tuggar vi i snitt i oss inte mindre än 15 kilo gottis var. Godismodet har förstås varierat en hel del genom åren, men sötsuget sitter djupt i den svenska folksjälen. 

Runt om i landet har det också vuxit fram stora och starka tillverkare genom tiderna som Malaco, Marabou och Ahlgrens. Det gemensamma för dessa är att de i dag är uppköpta antingen av internationella konglomerat eller har sugits upp i den svenska godisjätten Cloetta, vars tillverkning till tre fjärdedelar ligger utomlands. 

I dag finns bara en handfull svenska godistillverkare med någon industriell produktion att tala om kvar. Och en av de kvarvarande godisutposterna huserar alltså i den lilla byggnaden i Hässleholm. 

Säg namnet Nötcrème och varje svensk 10-åring eller 70-åring vet precis vad du talar om: den lilla plastpåsen med 18 gram söt hasselnötskräm. 

Från början var idén helt enkelt att förpacka den goda fyllningen i en pralin på ett nytt och på 1960-talet modernt sätt. Det blev succé, om än efter en lite trög start. Det tog helt enkelt ett tag för folk att förstå charmen i att suga i sig det krämiga innehållet från en liten plastpåse som skulle stoppas i munnen, men efter en makalös efterfrågan från en enda kiosk i Göteborg spred sig ryktet så småningom runt om i landet. 

PARTNERS IN CRÈME. Bröderna Mats och Magnus Jarlebrink tog över Printzells, som ligger bakom det klassiska godiset Nötcrème, 2007.
PARTNERS IN CRÈME. Bröderna Mats och Magnus Jarlebrink tog över Printzells, som ligger bakom det klassiska godiset Nötcrème, 2007.Foto:Amanda Lindgren

Än i dag, 61 år efter att grundaren Bror Printzell skickade ut den första lådan, tillverkas Nötcrème-påsarna i fabriken i Hässleholm. Fabriken drivs i dag av bröderna Mats och Magnus Jarlebrink, som köpte fabriken från grundarfamiljen 2007.

”När vi tog över Printzells låg omsättningen kring 7–8 miljoner kronor och allt sköttes som på Bror Printzells tid. De anställda fick 14-dagarslön kontant i kuvert, samma maskiner användes som alltid och någon marknadsföring gjordes överhuvud taget inte, för det hade inte Bror gjort under sina år”, skrattar Magnus åt minnet.

Bröderna Jarlebrink, som bägge är ekonomer, var övertygade om att det med hjälp av det extremt starka varumärket skulle gå ganska lätt och snabbt att öka försäljningen av Nötcrème till 100 miljoner. Det var det inte.

”Vi älskar varumärket för att det står för en del viktiga värden. Det är svenskt, lokalt och produkten består av naturliga råvaror. Vår ambition var att växa och det har vi gjort, men inte så snabbt som vi trodde från början”, säger Mats.

Till att börja med var maskinparken tvungen att bytas ut i sin helhet. Bröderna har investerat 15–20 miljoner kronor i nya maskiner och på att införa ambitiösa kvalitetssystem. Sedan har man lagt kraft på produktutveckling och tillverkar i dag även en Nötcrème-pralin som hittat nya kunder, även utomlands. Dessutom tillverkas en bredbar produkt, som ett svar på italienska Ferreros internationella gigant Nutella.

”Det roliga ligger i utmaningen att försöka vara smartare än jättarna. Om vi lanserar en ny burk är det roligt att fundera på vad vi ska kunna stoppa i den så att handlaren plockar bort Nutellan för att vår är bättre. Ibland lyckas det. Vi har slagit ut ett antal produkter som inte blivit någonting. Sedan är det klart att vi skulle må bra av att ha större volymer”, säger Magnus.

Bröderna Jarlebrink medger att de inte varit tillräckligt riskbenägna för att verkligen få fart på tillväxten. Att marknadsföra och sälja sig utomlands kostar mycket pengar och Mats och Magnus Jarlebrink säger att de hellre växer långsamt än ligger på natten och oroar sig över att man riskerat folks anställning på grund av någon storsatsning som kan slå snett.

 

Foto:Amanda Lindgren

Samtidigt fortsätter den starka konsolideringstrenden i branschen. Någon gång varje år kommer det propåer från större aktörer ifall bröderna vill sälja sin fabrik och framför allt varumärket. Men bröderna Jarlebrink har hittills avfärdat alla sådana närmanden som oseriösa.

”Nu i höstas var det ett investmentbolag i branschen som föreslog sig bli majoritetsägare och Nötcrème skulle bli ytterligare ett varumärke i deras portfölj. Men det vi tycker är tråkigt är att de inte bryr sig så mycket om var saker tillverkas utan bara ser ett varumärke där det är inte lika viktigt vad som står på baksidan av förpackningen”, säger Magnus Jarlebrink och fortsätter:

”Många varumärken som finns i dag kanske uppfattas som svenska men produkterna tillverkas någon helt annanstans. Så får man absolut göra om man vill! Men det borde framgå tydligare.”

Vad tycker ni själva är styrkan med er produkt?

”Man minns ju själv när man fick veckopeng och sprang ner till kiosken och handlade smågodis. Nötcrème var en favorit på den tiden, alla käkade det”, säger Mats Jarlebrink.

”Smaken är en väldigt känslig fråga för många. Naturliga råvaror som nötter smakar ju lite olika från gång till gång och det är ofta män och kvinnor i vår ålder som tror att vi ändrat receptet, för att de kanske köpt en påse Nötcrème för första gången på 30 år och inte tycker att den smakar likadant som den gjorde när de var små. Men de förstår inte att det händer en del med smaklökarna under så lång tid, receptet är detsamma som det alltid har varit”, säger Magnus Jarlebrink.

Mats och Magnus Jarlebrink.
Mats och Magnus Jarlebrink.Foto:Amanda Lindgren
Foto:Amanda Lindgren
Anders Landelius, godisfabriken Aroma.
Anders Landelius, godisfabriken Aroma.Foto:Amanda Lindgren

 

Om Printzells i Hässleholm är en representant för de minsta, traditionella godisindustrierna så finns det även fabriker i Sverige med industriproduktion av godis i större skala. I Stockholmsförorten Skarpnäck ligger Konfektyrfabriken Aroma, ett företag med anor från 1921 som är specialiserat på gelégodis. I produktbatteriet finns bland annat det klassiska gelehallonet, det sockriga alla hjärtansdag-hjärtat, hallon- och lakritsbåtar, gröna grodor och godisråttor. I Aromakoncernen ingår även en chokladfabrik i Torshälla utanför Eskilstuna samt Grevskapet Dals konfektyr i Bengtsfors, där skumgodis och gräddkola tillverkas. I Aromas logotyp finns Stockholms stadshus, något som ägaren Anders Landelius är mycket stolt över.

Att det skulle bli just godis för Anders Landelius var lite av en slump. Efter en lång och framgångsrik karriär inom revisionsjätten PWC kände han vid 55 års ålder att det var dags att göra något nytt.

”Så jag började leta efter ett riktigt dåligt företag, ett som jag kunde få på fötter och få lönsamhet i.”

Första köpet blev en konkursad chokladfabrik nära Eskilstuna. Några år senare följde Aroma i Skarpnäck. När han köpte företaget 2004 från nederländska konfektyrkoncernen Concorp brottades Aroma med allvarliga kvalitetsproblem och tonvis med godis fick dumpas på andrahandsmarknaden varje månad.

”Det visade sig så slutligen att alla problemen berodde på en felmonterad sockerpump. Det var verkligen en liten detalj som höll på att stjälpa hela företaget, men när vi väl fick ordning på det så steg kvalitén”, minns han.

Aromakoncernen omsätter i dag runt 300 miljoner kronor om året och har i någon mån tagit upp kampen med de riktigt stora. Aromas udd för att stå ut i mängden är att det är ett svenskägt företag med produktion i Sverige. Produkterna som tillverkas är i huvudsak traditionellt godis med stark nostaligkänsla. Nyligen anställdes också nye vd:n Eivind Granås samt marknadschefen Carina Norman, bägge med bakgrund från Coca-Cola. Den nya ledningens roll är att ta företaget in i en ny tillväxtfas och öka det kommersiella tänket, säger Carina Norman.

”Branschen är fokuserad på lösvikt – 60 procent av vår tillverkning är lösvikt. Men det är svårt att driva värde och varumärke med lösviktsgodis. Därför står vi inför en resa som innebär att vi måste börja förpacka mer av våra produkter, de måste ta plats i hyllan i butikerna och därmed slåss mot de riktigt stora jättarna”, säger hon.

Prismässigt är det svårt att hävda sig mot de internationella koncernerna, där även Cloetta med sin höga andel utlandstillverkning får räknas in.

”Vår marginal gentemot de internationella är deras transportkostnader, det handlar om 1–2 kronor per kilo ungefär. Därför måste vi ha en oerhört effektiv produktion och det har jag lagt mycket tid och kraft på att jobba med”, säger Anders Landelius.

Inspirationen till att ständigt orka vässa sina processer och aldrig fastna i gamla former har Södertäljesonen fått från hemortens stora företag Scania.

”Scania rationaliserade varje år tills man blev världens mest effektiva lastbilstillverkare och tjänade därför mest pengar av alla. Det är min förebild. Vill man ha kvar svenska företag med svensk produktion finns det ingen annan väg att gå än att vara effektivare”, säger Anders Landelius.

Foto:Amanda Lindgren

Att ni understryker att ni är svenska, hur väl fungerar det säljargumentet med de stora kedjornas inköpare?

”Det är inte negativt. Men de vill kanske inte erkänna att det är en fördel för oss för då vet de att vi höjer våra priser”, säger Anders Landelius med ett skratt.

Nu är godisproduktionen också hotad på grund av kriget i Ukraina. Glukossirapen som används kommer från vete, där Ukraina är en stor producent. 

”Priserna på vissa råvaror har mer än dubblats så det väntar kraftiga prishöjningar på marknaden”, säger Carina Norman. 

”Även mjölkpriserna har dragit iväg så chokladprodukterna kommer också drabbas. I dag är choklad med hög kakaohalt billigare än choklad med hög mjölkhalt. Det är galet”, tillägger hon.

Hur har konkurrenssituationen förändrats på godismarknaden under åren?

”När jag kom in 2004 fanns det runt tio svenska tillverkare, men de drevs av främst produktionsinriktade ägare som inte var superbra på marknadsföring. Antalet har sakta sjunkit, alla har inte klarat sig. Det som tog ganska hårt på branschen var pandemin där fem sålde under eller efter pandemin”, säger Anders Landelius.

Flera av företagen som försvunnit har köpts upp av större koncerner som norska Orkla och svenska serieförvärvaren Humble.

”De som finns kvar är vi och Bubs i Jönköping. Det är ett familjeföretag som har gått från noll och som är jätteduktigt, med hög effektivitet. Det finns även en chokladfabrik i Ödeshög som heter Narr och Scandi Candy i Skåne. Kolafabriken i Ronneby är också en lite mindre konkurrent. Men sedan finns inte så mycket mer svenska producenter, bortsett från startups som framför allt fokuserar på sockerfritt godis.”

”Printzells i Hässleholm var jag med och bjöd på 2007. Men de tyckte nog att jag erbjöd för lite pengar”, skrattar han.

Godisfabrikanten som själv har köpt upp den ena konkurrenten efter den andra och nu står inför en satsning på sälj och expansion säger sig inte vara särskilt intresserad av att i sin tur sälja sin verksamhet. Inte heller lockar börsen.

”Jag har tjänat en stor del av mina pengar på börsen och vet hur det funkar. Och jag är väl inte så jätteförtjust med tanke på de krav som ställs på börsföretag. Man kan absolut välja den vägen, men då måste man kontrollera det själv, som Cloetta kontrolleras av familjen Svenfelt exempelvis.”

Anders Landelius menar att risken ökar för att man tappar styrning och riktning med för många olika intressen inblandade.

”Framgångsrika företag har en strategi som de följer hela tiden, som Scania gjort. Man kan inte vimsa runt med nya ledningsorganisationer som ska joxa och hitta på saker. Det måste finnas någon som håller i så det inte blir lekstuga.”

Foto:Amanda Lindgren

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera