1515
Annons

Sverige och Kenya lika tufft för företag

Catherine Wangari Maina och Elsa Bernadotte utvecklar sina innovationer på två vitt skilda platser i världen, med helt olika förutsättningar.
Men när de möts i Stockholm är de eniga – de ska få tunga spelare inom finans- och restaurangbranschen att rucka på sig.

MÖTS I ENTREPRENÖRSKAPET. Catherine Wangari Maina och Elsa Bernadotte delar många erfarenheter som entreprenörer trots att det är verksamma på vitt skilda platser i världen.
MÖTS I ENTREPRENÖRSKAPET. Catherine Wangari Maina och Elsa Bernadotte delar många erfarenheter som entreprenörer trots att det är verksamma på vitt skilda platser i världen.Foto:Hampus Andersson

Den ena har skapat en app som ska göra det lättare för unga människor som tjänar mindre än 2 dollar om dagen att spara och disponera sina inkomster. Den andra vill minska matsvinnet genom att erbjuda duglig mat från restauranger och kaféer som ska slängas till kraftigt rabatterade priser. Catherine Wangari Maina och Elsa Bernadotte har ett intensivt samtal om entreprenörskapets möjligheter och hinder på välgörenhetsorganisationen Hand in Hands mingel i Stockholm.

”Jag har alltid velat ägna mig åt socialt entreprenörskap. För mig har det inneburit en chans att förändra mitt liv, och det är det viktigaste. Jag tror att ödet ligger i ens egna händer. Allt handlar om att göra världen till en lite bättre plats”, säger Catherine Wangari Maina.

Hon är en av vinnarna i Hand in Hands tävling Youth Awards. Tillsammans med flera andra unga entreprenörer i Kenya har hon blivit utbildad i affärs- och ekonomistyrning, entreprenörskap och digital marknadsföring med hjälp av Hand in Hand Eastern Africa. Nu utvecklar hon sin mobilapp SaverPal.

Catherine Wangari Maina och de tre andra vinnarna är i Sverige en vecka för att bland annat träffa andra entreprenörer och utbyta erfarenheter. En av dem är Elsa Bernadotte, som är en av fyra grundare till matappen Karma. Idén bakom appen är att minska matsvinnet genom att erbjuda överbliven kafé- och restaurangmat till halva priset. Bland annat har Klarnagrundaren Niklas Adalberths stiftelse Norrsken foundation investerat i appen.

”För min del har det varit lite av en dröm som har gått i uppfyllelse. Sedan jag var liten har jag alltid sagt att jag vill bygga något som kan växa och bli något ännu större och bättre. Att skapa något av värde”, säger Elsa Bernadotte.

Vilka skulle ni säga är era största utmaningar?

”Att ändra sättet man tänker på. I skolan ska man alltid följa det rätta svaret, man har ett särskilt sätt som man ska göra saker på. Som entreprenör finns det inga rätta svar, man vet inte hur saker ska se ut utan får försöka tills det fungerar. Saker kommer i vägen och man måste försöka på nya sätt för att övervinna dem. Vill man ändra något så kommer det att bli en utmaning”, säger Elsa Bernadotte.

CWM: ”Just nu är min största utmaning att få rätt partner. Det är så mycket byråkrati i Kenya. Jag måste försöka bli partner med en bank, men det är svårt.”

EB: ”De gillar inte förändring.”

CWM: ”Nej, de är väldigt konservativa.”

EB: ”Det är roligt för jag kan verkligen relatera. Vi har en ganska enkel produkt, men vi måste fortfarande överkomma de stora spelarna i branschen och få dem att känna sig bekväma med något nytt. Vi är fortfarande unga och har inte massa erfarenhet som de kan lita på. Men det är lättare att argumentera mot en restaurang än mot en bank.”

Hut viktigt är det för er att träffa andra entreprenörer?

CWM: ”Jag ser framför allt upp till kvinnliga entreprenörer. De har fokus och vet vad de vill. Allt jag har lärt mig än så länge är genom olika nätverk. Det är vitalt skulle jag säga.”

EB: ”Jag håller med. Det kan lätt bli ensamt. En del av att vara entreprenör är att sälja en vision, och att alltid ha ett leende på läpparna. Man måste berätta hur bra det går och hur bra det kommer att bli. Å andra sidan har man en massa faktorer som är väldigt osäkra. Och det gör det ganska ensamt.”

Finns det något särskilt ni vill fråga varandra?

EB: ”Vilken reaktion brukar du få när du säger att du är en entreprenör?”

CWM: ”Reaktionen jag får är oftast att jag är för ung, att jag inte kommer klara det. Och att jag är för liten, fysiskt.”

EB:”Att du är för liten för att vara en entreprenör? Wow, det är första gången jag hör det argumentet. Varför spelar det någon roll?”

CWM: ”Om man kollar på de flesta entreprenörerna är de vuxna och över 40 år. Det är så många som vill berätta för en hur man ska göra. Man måste ta ett steg tillbaka och tacka för deras råd, men ta det man behöver.”

EB: ”Jag kan inte låta bli att bli väldigt rörd. Vi kommer från så olika bakgrunder, men jag känner ändå igen mig i allt du säger. Jag håller med, du ska be människor om råd, men inte köpa allt de säger. Hade jag gjort det hade jag inte kunnat starta mitt första företag. I slutändan måste du gå din egen väg.”


”Man måste vara ödmjuk med polisen i det här landet”

Samtidigt som George Floyd misshandlades till döds av polis i Minnesota 2020 nådde Joyce Carol Oates roman Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna. bokhandeln.

Den inleds med en liknande händelse, besinningslös polisbrutalitet, men offret i romanen är till skillnad mot Floyd vit och välbeställd.

Joyce Carol Oates talar vid The New Yorker Festival.
Joyce Carol Oates talar vid The New Yorker Festival.Foto:Thos Robinson

Berättelsen utspelar sig för ett decennium sedan, mellan oktober 2010 och januari 2012. Något uppenbart skäl till detta går inte att finna i den omfångsrika texten, den just utkomna svenska utgåvan är på 863 sidor, men det finns en förklaring.

”Jag ville inte att den skulle utspela sig under Donald Trumps tid som president”, förklarar den snart 84-åriga Joyce Carol Oates, som brukar kallas USA:s främsta nu levande författare, ofta tippad som Nobelpristagare i litteratur.

”Om man skriver en roman som min, som har någon form av politisk resonans, så skulle det bli för mycket att blanda in det. Jag ville inte ge mig in i den avskyvärda politiken, det var verkligen en hemsk tid, och vi befinner oss fortfarande i den.”

Den händelse som sätter allt i rullning, polismisshandeln, beskrivs i en prolog på sju sidor. Därefter följer ett gripande familjedrama om sorg, rasism, fördomar, men också hur livet kan ta en ny och oväntad vändning.

”Det är en familjeroman om hur sorg upplevs på olika sätt”, sammanfattar författaren själv från arbetsrummet i sitt lantligt belägna hem i Hopewell county, några kilometer utanför universitetsstaden Princeton i New Jersey, en timmes bilfärd söder om New York.

Bokens handling är förlagd till den lilla staden Hammond, långt norrut i delstaten New York, nära gränsen mot Kanada. Det är samma del av landet där Joyce Carol Oates föddes i juni 1938, i Lockport nära Niagarafallen, en region som känns igen från flera av hennes tidigare böcker.

Det är en personlig berättelse och Joyce Carol Oates ryggar inte för frågan om hon använt självbiografiska händelser för att teckna familjen McClarens historia.

En uppenbar likhet är att hon, liksom romanens Jessalyn, hustru till den till dödsmisshandlade patriarken John Earle ”Whitey” McClaren, har blivit änka. Två gånger till och med.

”Jag har använt väldigt mycket från mitt eget liv. Det hus som jag sitter i just nu när vi talas vid är samma hus som familjen i romanen bor i. Mitt hus är förvisso inte historiskt betydelsefullt på samma sätt som deras, men det är ett stort gammalt hus med en tomt på 4.000 kvadratmeter, en bäck som rinner här bakom och med en sjö och skogar i närheten, alltså väldigt likt huset i romanen. Och Jessalyn är väldigt lik mig, förutom att hon inte är författare och har fem barn, medan jag inte har några barn.”

Joyce Carol Oates var gift med sin första man, Raymond Smith, i 47 år. De gifte sig 1961. Tre år senare debuterade hon som författare. En kort tid efter hans död 2008 träffade hon en ny man, Charles Gross, som hon gifte sig med året därpå.

Romanens Jessalyn träffar en ny man en kort tid efter sin makes våldsamma död, något som inte tas emot väl av de vuxna och utflugna barnen som tycker att det är alldeles för tidigt och olämpligt på alla möjliga vis. Inte minst eftersom den nya mannen, Hugo, är latinamerikan, något som blottlägger viss rasism. Men några personliga erfarenheter av det slaget har inte Joyce Carol Oates.

”Nej, min andra man, Charlie Gross, var inte latinamerikan, han var judisk-amerikan. Och min familj är väldigt liten, det är bara min bror, så den delen är fiktiv. Men när en äldre kvinna träffar en ny man och gifter om sig, så blir de vuxna barnen ofta mycket missnöjda. De vill inte dela sin mor med någon annan och finns det ett arv så oroar de sig för att de ska gå miste om det. Jag ville visa hur barnsliga vuxna kan vara.”

”Mina romanfigurer är nästan aldrig rakt igenom goda människor. Jessalyn är nog den trevligaste människa jag skrivit om. Hon är så vänlig att hon är irriterande för andra, hon är för bra, för osjälvisk. Sådant kan också vara svårt.”

Fastän det har gått flera år sedan Joyce Carol Oates satte punkt och därmed lämnade familjen McClaren för nya romanprojekt lever hon fortfarande med dem.

”Jag känner mig väldigt tätt förbunden med den familjen, jag bor som sagt i samma hus som dem. Det händer att jag bläddrar i romanen och läser om hur Jessalyn och Hugo träffas, deras relation är väldigt gripande. Hugo är till stor del baserad på min andra man, Charlie Gross, som gick bort 2019. De var båda fotografer. Charlie var en framstående hjärnkirurg, men också fotograf medan Hugo i romanen bara är fotograf men också en aktivist för social rättvisa.”

Det juridiska efterspelet av den dödliga misshandeln av Jessalyns första make hamnar alltmer i bakgrunden när berättelsen utvecklar och förgrenar sig, men händelsen gör sig då och då påmind. I ett kapitel, som heter Varning, blir den yngsta dottern Sophia förföljd och stoppad av en polisman som trakasserar henne.

”Det är baserat på något som faktiskt hände mig, men det kapitlet har också fiktiva inslag. Jag, en ensam kvinna, körde längs ett bekant vägavsnitt när en bil plötsligt dök upp precis bakom mig, mitt i backspegeln, och verkligen trakasserade mig. Jag kunde inte se vem som satt i bilen, så jag ökade farten lite och då stoppade han, polisen, mig för fortkörning. Jag fick böter. Jag kände mig verkligen utsatt som ensam kvinna på en liten landsväg ett par, tre kilometer hemifrån.”

”Man måste vara ödmjuk med polisen i det här landet, för de är beväpnade och kan bara säga att man gjorde motstånd eller försökte ta deras pistol och då kan de skjuta en. Jag säger inte att det kunde hänt mig, det händer inte i den här delen av landet, jag bor i ett liberalt område. Men om det hade varit i en annan del av USA och om jag hade varit svart, så skulle det ha varit väldigt skrämmande.”

Kände inte polisen igen dig eller ditt namn när han fick se körkortet?
”Nej, och jag tror inte det hade gjort någon skillnad.”

Är inte poliser särskilt belästa?
”Jag skulle inte tro det”, säger Joyce Carol Oates och fortsätter:

”En annan gång blev jag körd hem från New York av en svart chaufför. Han hade uniform och en liten skärmmössa och blev stoppad av polisen helt utan anledning. De såg bara en svart man som körde en flott bil, en Lincoln Town Car, och stoppade och förhörde honom i en timme medan jag satt i bilen.”

”Händelser som mordet på George Floyd är inte ovanliga i USA. Det ovanliga med det fallet var att det filmades i en långvarig sekvens, en åtta till tio minuter lång video som blev viral.”

”Polisbrutalitet mot svarta, hemlösa, och personer med psykiska problem är vanliga här, särskilt i vissa delstater. Jag har alltid skrivit om sociala orättvisor och med Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna. ville jag visa att det också kan drabba vita, välbärgade människor, att ingen riktigt går säker.”

”Jag är väldigt bekymrad över de sociala orättvisorna i USA. Jag önskar jag kunde säga att det blivit bättre genom valet av president Joe Biden.”

Joyce Carol Oates etablerade sig som författare under 1960-talet, när medborgarrättsrörelsen var stark. Nu är det som att den polariserande samhällsutvecklingen vrider tillbaka tiden till hur det var då. Nyligen läckte dokument från USA:s högsta domstol visar att rätten till abort, som lagfästes 1973, kan vara på väg att upphävas. Domstolen har konservativ majoritet genom de tre ledamöter som den förre presidenten Donald Trump tillsatte.

”Det är som att vi kastas tillbaka till den era när människor var tvungna att kämpa för sina rättigheter. Det gäller minoriteters rättigheter, såväl som jämställdhetsfrågor. Kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp dras tillbaka. I stater som Texas och sydstaterna är det väldigt svårt att göra abort, även om kvinnans liv är i fara. Det finns en stark och enad vit kristen koalition som röstar för och stödjer republikanerna”, säger Joyce Carol Oates.

Donald Trumps slogan är Make America Great Again – men var Amerika någonsin 'Great'?
”Make America Great Again är bara ett kodord för Make America White. Det är vad det betyder. Det spelar på rädslan för svarta medborgare och invandrare. Det är en politik som sponsras av förmögna människor som bara vill ha lägre skatter, sådana som inte bryr sig om utbildning eftersom de skickar sina barn till privatskolor.”

”Men jag vill inte fokusera för mycket på det, för min roman handlar om en familj, om att förlora en make och hela sin identitet och sedan träffa någon annan och därmed finna en ny väg i livet. Det är en kärlekshistoria, mitt skrivande är mer känslomässigt på ett personligt plan snarare än politiskt.”

Joyce Carol Oates bibliografi är omfattande och lite svåröverskådlig eftersom hon är verksam inom flera genrer och ibland skriver under pseudonym (Rosamond Smith och Lauren Kelly). Hon har skrivit över 100 böcker sedan debuten 1964, varav ett 60-tal romaner. I genomsnitt en per år alltså, plus alla noveller, diktsamlingar, teatermanus med mera. Allt är inte översatt till svenska.

Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna. har fått sin titel från den avslutande raden i dikten Midnatt av den amerikanske 1800-talspoeten Walt Whitman. Det är en av hennes stora, betydelsefulla romaner från senare år, anser författaren, filmkritikern och regissören Stig Björkman som följt henne under många år.

2004 gav han ut en intervjubok, Joyce Carol Oates – Samtal med Stig Björkman. Sedan 2016 har regissören arbetat med en dokumentärfilm, Joyce Carol Oates: A Body in the Service of Mind, hans första film sedan den kritikerhyllade Jag är Ingrid (2015) om skådespelerskan Ingrid Bergman.

”Det är en utmärkt film, väldigt välgjord, men för mig är den också smärtsam att se. Så många av dem som är med i filmen är inte längre i livet. Där är fotografier av människor ur mitt liv som nu är borta. Därför är det svårt för mig att se en film som denna”, säger Joyce Carol Oates

”Filmen fokuserar på mina stora romaner. Det är inte den typen av dokumentärfilm där en massa människor sitter och ger sin syn på föremålet, i det här fallet mig, vi kallar dem ‘talking heads’.”

Eftersom Stig Björkman anser att Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna är en av hennes verkligt viktiga romaner inkluderades den i filmen på ett sent stadium.

Dokumentärfilmen hade världspremiär på filmfestivalen i Telluride i Colorado i september förra året, men har ännu inte visats i Sverige. Beskedet från filmbolaget är att den ska gå upp på svenska biografer i höst, i september eller oktober.

Filmbolaget hoppas få se Joyce Carol Oates i Sverige i samband med premiären. Själv låter hon tveksam.

”Jag vet inte om jag kan komma, det beror på mitt schema. September är årets mest hektiska månad, men under sommaren har jag lite fritid.”

”Folk verkar inte förstå att jag är anställd, jag är inte en författare som inte har någonting annat att göra än att skriva. Jag undervisar på två universitet, Princeton och Rutgers University i New Brunswick, New Jersey. Jag undervisar också på New York University, där jag bland annat har workshops i kreativt skrivande, undervisar i litteraturhistoria med mera.”

Sedan januari är Joyce Carol Oates tillbaka på universiteten sedan den fysiska undervisningen på plats återupptagits. Under pandemin skedde undervisningen på distans.

”Jag kom att gilla att undervisa via zoom. På ett sätt är det ett väldigt intimt medium, man kan se sina elever på nära håll. Jag kunde ha 20 studenter med sina namn på skärmen samtidigt. Det var inte så illa, men det är så klart bättre att träffas fysiskt.”

Sedan Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna. kom ut i USA för två år sedan har Joyce Carol Oates hunnit med att skriva två romaner till. Den andra av dem, Babysitter, kommer ut i augusti. Nu håller den exceptionellt produktiva författaren på med ännu en roman, berättar hon.

”Den utspelar sig under 1800-talet. Jag gör mycket research”, säger hon och visar upp två böcker framför skärmen. Den första bok hon håller upp är Sojourn Truth – A Life a Symbol.

”Det är en av de stora berättelserna om slaveriet.”

Sojourn Truth föddes som slav och kämpade hela sitt liv för slaveriets avskaffande och för framför allt kvinnors rättigheter.

Joyce Carol Oates lägger tillbaka boken på skrivbordet i sitt arbetsrum och plockar upp en annan volym hon studerar, African American Literature – The Norton Anthology, en bok så tung, 2 800 sidor, att hon måste ta stöd med bägge händerna och med armbågarna mot bordsskivan för att hålla upp den.

Inte ens en pandemi fick henne alltså att slå av på arbetstakten. På den ofta återkommande men oundvikliga frågan hur hon kan hålla uppe en sådan produktivitet vid så hög ålder, svarar Joyce Carol Oates helt kort:

”Jag har inget familjeliv. Jag bor ensam och har inga barn. Jag är hängiven mitt arbete.”

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?