1515
Annons

Hotellchef på ny nivå

Pernilla Gravenfors är hotell­direktören som lyckades vända Copperhill i Åre från förlust till vinst.
I april blir hon vd för och del­ägare i ett hotell som är dubbelt så stort, men som har gått från vinst till förlust: Holiday Club.

VÅGAR STEGET. Pernilla Gravenfors, vd för det omskrivna hotellet Copperhill Mountain Lodge i Åre, lämnar sitt uppdrag för att stället blir vd för och delägare i konkurrenten Holiday Club.
VÅGAR STEGET. Pernilla Gravenfors, vd för det omskrivna hotellet Copperhill Mountain Lodge i Åre, lämnar sitt uppdrag för att stället blir vd för och delägare i konkurrenten Holiday Club.Foto:Håkan Wike  

Det var under 00-talets byggboom som Åre fick två nya spektakulära hotell. Holiday Club öppnade 2004, i god tid till Alpina VM 2007. Copperhill Mountain Lodge öppnade vintern 2008, men fick stänga för rekonstruktion bara ett halvår senare.
När vintern anlände 2009 hade den norske hotellkungen Petter Stordalen köpt det krisdrabbade hotellet och tillsatt Pernilla Gravenfors som vd.

Efter sex år går hon bokstavligt talat från toppen till botten, från Copperhill på Förberget 727 meter över havet till Holiday Club vid Åresjöns strand 372 meter över havet. Det är dessutom en flytt från ett lyxhotell till ett familje­hotell. Att säga exakt hur mycket dyrare det är att bo på Copperhill är inte lätt eftersom hotellpriser varierar så mycket, men Pernilla Gravenfors protesterar inte mot antagandet att det är minst dubbelt så dyrt.
”Under vissa veckor är det väldigt stor skillnad”, säger hon.
”Jag skojade med Petter Stordalen när jag sa upp mig och sa: ’Petter, nu ska jag ned till konkurrenten här och fixa till det så det blir riktigt, riktigt bra så att du kan höja dina priser ytterligare här på Copper­hill. Jag ska göra dig en tjänst så att  ditt hotell blir ännu mer lönsamt’”, berättar hon och skrattar gott.

Första året Copperhill var i drift med Petter Stordalen som ägare, 2010, blev förlusten 14,5 miljoner kronor. Därefter har resultatet förbättrats år för år tills det 2014 blev en vinst på 1,8 Mkr före skatt.
”Bokslutet för 2015 är inte fastställt ännu, men resultatet blir bättre än året före”, säger Pernilla Gravenfors.
Det är en vändning som inte har
passerat obemärkt. Strax före jul fick Holiday Club nygamla ägare när tidigare vd:n Mats Svensson och finländska Holiday Club Resorts köpte tillbaka hotellet från Stefan Karlsson, hotell­ägare i Östersund, som tillsammans med Ingemar Jonsson hade ägt det sedan 2011. Det första Mats Svensson gjorde var att ringa Pernilla Gravenfors och erbjuda henne att bli vd – och del­ägare. Hon var inte svårövertalad, säger Mats Svensson.
”Dels känner vi varandra sedan lång tid tillbaka, dels kunde jag erbjuda henne delägarskap. Jag har all respekt för Nordic Choice Hotels, men man blir inte delägare där. Det är nästa steg i utvecklingen för en sådan som Pernilla.”

Den nya ägarkonstellationen består av Holiday Club Resorts i Finland med 51 procent, Mats Svensson äger 41,5 procent och Pernilla Gravenfors 7,5 procent.
Copperhill Mountain Lodge har
112 rum och omsätter 70 miljoner kronor, enligt bokslutet för 2014. Holiday Club har 250 rum och omsatte samma år dubbelt så mycket, 138 Mkr. Men resultatet har utvecklats åt fel håll. Både 2011 och 2013 gick Holiday Club med miljonförlust. Det resultat som på sista raden uppgick till minus 5,5 Mkr 2013 vändes till något bättre än ett nollresultat 2014.
Pernilla Gravenfors förklarar kräftgången för hotellet:
”Jag kan egentligen inte svara på det, men jag tror att det handlar om att de inte har förnyat konceptet på många år. Sedan har ju vi på Copperhill tuffat till oss och tagit marknadsandelar.”
Pernilla Gravenfors tillträder sitt nya vd-jobb på Holiday Club den 18 april.
”Jag går från någonting som blomstrar till något som kommer att vara en ganska stor utmaning.”

Men det är inget nytt för Pernilla Graven­fors.
”När jag började på Copperhill var det många som sa: ’Lycka till med det där självmordsuppdraget’. Men det är det inte så många som säger nu.”
Till skillnad mot Copperhill och andra hotell i Åre stänger inte Holiday Club när snön smälter.
”Holiday Club är faktiskt det första hotellet i Åre som började ha öppet året runt. Det är lite av motorn i byn”, säger dess tillträdande vd.
”Åre behöver Holiday Club. På Copper­hill säger vi att vi är föräldravänliga, vi säger inte att vi är barnvänliga. Men Holiday Club ska ju vara barnvänligt. Där ska man kunna bo med småbarn och känna att man är välkommen och att det finns aktiviteter som gör att både barnen och föräldrarna har det bra. Jag kan inte se varför det inte skulle gå att ordna.”


Gyllenhammar: Konst är något unikt och oersättligt

I över tre decennier har Charlotte Gyllenhammar varit verksam som konstnär. I år är hon aktuell med flera separatutställningar.

”Det är viktigt att man ser bortom det materiella värdet av konst. Konst är något unikt och oersättligt som människor tagit risker för.”

Charlotte Gyllenhammar i sin ateljé i Stockholm.
Charlotte Gyllenhammar i sin ateljé i Stockholm.Foto:Anna Bredberg

Ett av Charlotte Gyllenhammars tidigaste minnen handlar om döden. Hon var i fyraårsåldern, en tid då barn börjar förstå att man är en individ separerad från modern, när hon fick insikt om att livet har ett slut. Det väckte en rädsla för döden. Hon vände sig till sin mor, Christina Gyllenhammar, terapeut och socionom till yrket, med sin oro. 

”Mamma sa, ’men Charlotte, tänk om du skulle leva för alltid medan alla andra dog runt omkring dig. Då skulle du ju bli kvar ensam till slut?’. Mamma var modig och klok på det sättet - hon ryggade inte för att tala om allvarliga saker med mig redan när jag var liten”, säger Charlotte Gyllenhammar när vi ses i hennes vindsateljé i Frihamnen i Stockholm. 

”Jag minns hur hennes ord väckte en bild av hur jag svävade runt ensam i rymden … Det var en fruktansvärd bild, men den gav mig på samma gång en lättnad. Den gjorde att jag kunde förlika mig med tanken på döden som en gräns.”

Ateljén, som är belamrad med gjutformar och originalmodeller från golv till tak, är ett konstverk i sig. Sedan 2002 är Charlotte Gyllenhammars installation Svindel ett permanent inslag på Wanås Konst i Skåne. Verket består av en fullskalig kopia av konstnärens ateljé – men vänd upp och ned och placerad under jorden. 

Det är mycket Charlotte Gyllenhammar i år. Efter en avslutad separatutställning på galleri CF Hill i Stockholm invigdes nyligen en av hennes bronsskulpturer på torget utanför den omdebatterade tillbyggnaden på Liljevalchs konsthall. I höst är det dags för en utställning bestående av en serie nya verk på Waldemarsudde. Om denna är konstnären förtegen, men kan försäkra om att publiken ”kommer att känna igen henne”. 

”Det blir både mänskliga gestalter och omvända perspektiv i nya installationer, skulpturer och filmer. Men jag kommer även att visa några redan befintliga verk, kanske Construction eller något annat av mina torn”, säger Charlotte Gyllenhammar och pekar på ett textilverk med ett stiliserat rött torn mot benvit sammet. 

Charlotte Gyllenhammar har bland annat studerat skulptur på Royal Collage of Art i London – en utbildning som blev en "brytpunkt för hennes framtida konstnärskap".
Charlotte Gyllenhammar har bland annat studerat skulptur på Royal Collage of Art i London – en utbildning som blev en "brytpunkt för hennes framtida konstnärskap".Foto:Anna Bredberg

Årets program är intensivt, men så har Charlotte Gyllenhammar varit i rampljuset länge. Under sina drygt 30 verksamma år har hon ställt ut i Sverige och internationellt och finns bland annat representerad på Moderna museet i Stockholm och Museum of Women in the Arts i Washington DC. 

Som en av landets mest välkända samtidskonstnärer går hon omedelbart att känna igen i sina särpräglade, offentliga skulpturer som finns utspridda över landet, men likväl för sin tekniska bredd. Hennes verk kan lika gärna ta formen som en installation, textil, film eller – som på senare tid – i en relief. 

Hon har också en öppen inställning till digital konst och så kallade NFT-verk (Non fungible token, en typ av äkthetsbevis för digital konst) som växer sig allt större på konstmarknaden. 

”För mig är digital teknik mer ett medel än ett slutmål. Men jag har sedan länge arbetat med digitala tekniker och skapat virtuella skulpturer och filmer som jag omvandlar till konkreta fysiska ting. Nyligen skapade jag ett grafiskt blad med en digitalt framställd rubin.” 

Berättelser från barndomen har Charlotte Gyllenhammar många, men så har frågor om den följt henne livet igenom. Uppvuxen i en privilegierad och offentlig familj, som dotter till en av 1970- och 1980-talens största näringslivsprofiler, PG Gyllenhammar, har skriverier om hennes konstnärskap ofta blandats med spekulationer kring hennes privatliv. Något som hon själv säger ”har avtagit med åren”. Sin uppväxt talar hon om som ett rinnande vatten. Det är minnen fulla av kärlek, inte minst till sin mamma, men där finns också ett upplevt utanförskap. Som barn fick hon ofta höra att hon var egensinnig och aningen disträ.

”Jag hade förmånen att ägna mig åt alla möjliga aktiviteter under min uppväxt: segling, tennis, ridning, språkresor, skidåkning i Alperna… Även om jag gjorde allt det där upplevde jag det ofta som ett tvång, ja nästan som ett straffarbete. Min återkommande känsla var att jag ville säga nej. Att jag ville bli lämnad ifred så jag kunde få göra min grej.” 

”Grejen” var konsten. 19 år gammal antogs Charlotte Gyllenhammar till Kungliga Konstakademin i Stockholm med måleri som huvudinriktning. Utexaminerad fem år senare hade hon både galleri och en framtida karriär i måleriet. Marie-Louise Ekman, professor på ”Mejan”, hade hört henne sjunga och såg också en framtid som operasångare, men Charlotte Gyllenhammar valde att flytta till London och gå ett år på Royal College of Art. 

Det var ett år hon beskriver som livsavgörande och en brytpunkt som kom att sätta riktningen för hennes framtida skapande. Hon beskriver tiden som att hon ”började gå baklänges”. 

”Skulpturutbildningen ledde mig in på en ny typ av själviakttagelse och lärande som inte bara var framåtblickande. Tidigare var det som om jag hela tiden rusade framåt, här vågade jag plötsligt stanna upp och se mig om över axeln. Att ändra perspektiv och möta det förflutna gav mig ett större djup och en annan vidd. Något som jag i efterhand kan se blev ett genombrott i mitt konstnärsskap.”

Den liggande reliefen kommer från verket Sprängning från 1991.
Den liggande reliefen kommer från verket Sprängning från 1991.Foto:Anna Bredberg

Londonvistelsen följdes mycket riktigt av ett genombrott. Charlotte Gyllenhammar lyfter själv fram Sprängning från 1991 som sin konstnärliga debut. Verket iscensatte resultatet av ett sprängattentat med delar av en kvinnokropp och hennes tillhörigheter utspridda i rummet. En symbolik som kan kopplas till samtidens oroligheter: 1990-talets Storbritannien där hon studerade levde med hotet av IRA-attacker såväl som det pågående Kuwaitkriget. Men Sprängning ska även kunna ses om en inåtblickande reflektion. Den söndersprängda kvinnan är fysiskt frånvarande och endast synlig genom avtryck av hennes kropp. I utplåningen föds också något nytt. 

Charlotte Gyllenhammar pekar på en modell av en skulptur i ateljén. Coat föreställer en pälsklädd kvinna liggandes i något som påminner om framstupa sidoläge. Hennes vilande siluett tycks ha vittrat sönder i fallet till marken. 

”Jag tänkte på en furie, det mytologiskt kvinnliga raseriet mot brutalitet och dödsdriften i den totalitära tron på ’ren’ manlighet. Vilken bland annat kommer till uttryck i Putins Rysslands och andra diktaturer.” 

Charlotte Gyllenhammars bildvärld bygger på symboler, bilder och minnen – ofta från barndomen – men hon öser även ur historiska, litterära och filosofiska källor. Rimbaud, Marie Antoinette, Wittgenstein, Proust – referenserna är många, men så var hon under en tid också professor på konsthögskolan i Malmö. 

Gång på gång återvänder hon till ämnen som isolation, separation, upplösning och fångenskap – och det oavsett gestaltning. I videoverket Raise syns en kvinna, återigen från topp till tå iklädd päls: en djurisk och mäktig siluett, men på samma gång ett byte för utsatthet, ägande och åtrå. En liknande känsla går igen i verken av hennes otaliga overallklädda barn. De är solida karaktärer, skulpturer som tycks slutna – kanske till och med instängda – i sitt pansar av bävernylon. 

”Emellanåt har jag haft en stark känsla av att jag sitter fast. I ett uttryck, i en form, i min kropp. Och för att komma vidare har jag haft ett behov av att röra mig mellan olika tekniker och genrer. Jag behövde hitta fler dimensioner än måleriets, att stanna vid dukens yta stod inte i proportion till allt jag ville uttrycka”, säger hon. 

”På samma sätt var det när jag insåg betydelsen av tid. Upptäckten att tiden inte är något linjärt framåtgående, utan att den även omfattade mina minnen, drömmar och det förflutna var befriande. Det är förmodligen därför jag älskar Proust och hans uppfattning om tiden som något som vecklas ut i alla riktningar samtidigt. Det är underbart att det förflutna kan få finns med även fast det har varit.” 

Charlotte Gyllenhammar ursäktar sig för att ta ett samtal. Det är hennes gallerist som ringer. Nästintill samtliga verk är sålda. 

”Det är dubbelt det där – roligt att det säljer, men samtidigt vill man inte bli av med precis allt.” 

Prisspannet på verken i den aktuella utställningen spänner mellan 30 000 och 900 000 kronor. 

Vaxmodellen till verket Flicka, pojke från 1999 som ingår i Magasin 3:s samling.
Vaxmodellen till verket Flicka, pojke från 1999 som ingår i Magasin 3:s samling.Foto:Anna Bredberg

Är du själv delaktig i prissättningen av dina verk?
”Jag överlåter det till galleriet. Med offentliga verk är det annorlunda, då är det ofta en fast budget. Tyvärr är det ofta ont om tid i storskaliga uppdrag. Jag uppskattar när uppdragsgivaren har framförhållning och ger mig tid för den konstnärliga processen … Blir den för styrd säger jag nej.” 

Charlotte Gyllenhammar har sedan länge kunnat leva på sin konst. Men det tidiga erkännandet och genombrottet till trots – att hålla sig intressant och relevant över tid är långt ifrån något hon tagit för givet. Eller som hon själv uttrycker det: ”Ett genombrott är ingen konst, det svåra är att hålla ut”. 

”Det är viktigt att man ser bortom det materiella värdet av konst. Att det handlar om något unikt och oersättligt som människor tagit risker för och lagt ner år av utbildning på. Konsten handlar om oberoende; det gäller att stå upp för den fria konsten och dess framtid. Och det är viktigt för skrået att det finns en scen där konsten har ett värde även ekonomiskt.”

Var befinner du dig i ditt konstnärsskap just nu?
”Jag känner en glädje och lätthet som jag inte känt på länge. Troligen för att jag under åren byggt upp ett bibliotek, ett rikt arkiv, som jag kan hämta ur. Jag får ofta förnimmelse av det jag kallar ’the effortless work’, stunder där skapandet känns rätt igenom lustfyllt. Men det har varit två intensiva år och innan jag börjar förbereda höstens utställning ska jag ta en liten paus.”

”Vi bor deltid på Ibiza och jag kommer till ro där på ett annat sätt än i Stockholm. Och så är det där överflödet av värme. Det är som att gränsen mellan kropp och luft suddas ut, som att man blir ett med världen. Det ligger en barnslig, men otrolig känsla av frihet i det.”

 

 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?