ANNONS:
Till Di.se

Tommy Möller: M-beskedet är logiskt

  • UTSPEL. På torsdagen meddelade M-ledaren Anna Kinberg Batra att hon vill ha en gemensam alliansbudget. Det är orimligt att fortsätta avstå från att lägga förslag av rädsla för hur något annat parti skulle kunna agera, ansåg hon. Men Centern och Liberalerna höll inte med. Foto: Jesper Frisk

DEBATT. Efter Moderaternas besked är regeringsfrågan öppen. Det troligaste är en minoritetsregering som utgår från något av blocken. Men den måste samarbeta antingen över blockgränsen eller med SD. Det kan behövas grundlagsändringar för att säkerställa legitimiteten i systemet, skriver statsvetaren Tommy Möller.

Torsdagens utspel av Anna Kinberg Batra innebär en fundamental förändring av Moderaternas ståndpunkt i regeringsfrågan. Den nya ståndpunkten är varken ologisk eller oväntad. Politiska partier vill ju genomföra sina program, och det interna trycket inom Moderaterna när det gäller att utnyttja den potentiella majoritet som finns i riksdagen har varit starkt.

Regeringsfrågan framstår nu som alltmer öppen. Inget av de sedan länge etablerade regeringsalternativen kommer sannolikt att få majoritet och oavsett vilken regering som bildas efter nästa val kommer den att vara svag.

Det mest troliga scenariot är en minoritetsregering som utgår ifrån något av de båda blocken. En sådan måste samarbeta i någon form antingen över blockgränsen eller med Sverigedemokraterna. Även en bred koalitionsregering med en majoritet i riksdagen bakom sig kommer att vara svag eftersom den inom sig tvingas att härbärgera stora åsiktsskillnader.

Den regering Moderaterna eftersträvar – en alliansregering eller en ren moderatregering (eller en regering med enbart Moderaterna och Kristdemokraterna) – kommer alltså att vara beroende av Sverigedemokraternas stöd – oavsett om alliansen blir större än de rödgröna partierna. Inte så att det behöver vara fråga om ett samarbete i en mer kvalificerad mening, alltså en variant av det samarbete Stefan Löfvens regering har med Vänsterpartiet eller det samarbete Göran Perssons regeringar hade med de båda rödgröna stödpartierna. Men även om det inte blir fråga om uppgörelser med Sverigedemokraterna kommer det att bli nödvändigt att föra samtal i riksdagen.

Det är också en form av samarbete, låt vara begränsat. Och för att regeringen ska överleva krävs att Sverigedemokraterna inte bestämmer sig för att motarbeta regeringen. Ett beroendeförhållande är därmed oundvikligt.

Precis som nu – liksom mellan 2010 och 2014 – innebär detta att vi riskerar att få en passiv regering som avstår från att lägga fram förslag. Frågan kan dessutom ställas om en sådan regering alls är möjlig med tanke på Centerpartiets och Liberalernas tydliga motvilja när det gäller att medverka till att Sverigedemokraterna får ett ökat inflytande.

Svårigheterna att bilda handlingskraftiga regeringar pekar mot att det är dags att reformera det parlamentariska systemet. Parlamentarismen bygger på principen att regeringen åtnjuter parlamentets förtroende. Inte nödvändigtvis så att regeringen behöver uppskattas av parlamentet – sedan 1920-talet har innebörden av förtroendebegreppet i svensk politik varit att det räcker med att parlamentet tolererar regeringen. Regeringen anses åtnjuta förtroende så länge inte allvarlig motsatsställning uppkommer gentemot riksdagen. Man kan naturligtvis diskutera vad detta betyder i praktiken, men att regeringen Löfven kunde sitta kvar efter att dess budgetproposition röstades ned för drygt två år sedan illustrerar att principen om förtroende har eroderat. Den försvagades redan under regeringen Reinfeldts sista mandatperiod eftersom riksdagen vid flera tillfällen körde över regeringen.

Våra grundlagsregler syftar till att göra det enkelt att bilda regering och svårt att avsätta den. Tanken är att det ska vara möjligt att regera i minoritetsställning. Länge fungerade också dessa regelverk väl; oavsett vilken typ av regering som styrt landet har svensk parlamentarism fungerat i överensstämmelse med den grundprincip som den baseras på. Men det är knappast fallet längre med de förutsättningar som nu råder.

Det finns skäl att erinra om att regelverket sjösattes vid en tidpunkt då det fanns fem partier i riksdagen och att dessa partier då hade varit representerade där sedan ett halvsekel tillbaka. Två tydliga regeringsalternativ stod mot varandra, och bådas förmåga att regera var goda. Stabiliteten var påfallande.

Men med det nya politiska landskap som sedan snart ett decennium finns tycks det parlamentariska regelverket ha blivit obsolet.

Det förefaller uppenbart att det låsta läge som nu finns – och som sannolikt kommer att bestå – gör det svårt att regera, med en åtföljande handlingsförlamning som riskerar att skada tilltron till det politiska systemet. Den typen av panikartade uppgörelser som Decemberöverenskommelsen var ett exempel på är dock knappast en framkomlig väg.

Historiskt sett har partierna varit framgångsrika i att hantera svåra parlamentariska situationer. Låsningar och blockeringar som uppkommit har varit möjliga att lösa upp. Vad vi i dag bevittnar är en växande oförmåga att göra detta. Det krävs därför konstitutionella förändringar.

Sådana kräver breda uppgörelser – helst enighet – och är svåra att genom- föra, men vi närmar oss ett läge då partierna kommer att inse det är uppenbart att det krävs genomgripande reformer för att säkerställa effektiviteten och därmed legitimiteten i det politiska systemet. Det kan handla om övergripande förändringar – som att ändra valsystemet för att möjliggöra bildandet av majoritetsregeringar – men också om att se över röstningsregler och arbetsformer i riksdagen, även sådana som handlar om riksdagens gransknings- och kontrollfunktioner. Det viktiga är att mekanismerna för såväl regeringsbildning som det reguljära parlamentariska arbetet möjliggör att principerna i vår författning går att leva upp till.

 

Tommy Möller, professor i statsvetenskap, Stockholms universitet

 

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 4.000-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies