1515
Annons

Tom Rudeke: Alternativet till vinst är slöseri

DEBATT. Diskussionen om vinster i välfärden är fundamentalt bristfällig; den förbiser hela det ekonomiska systemet som samhället vilar på.

Tom Rudeke.
Tom Rudeke.

Vinst är inte något som existerar bara för att finnas. Vinst, liksom förlust, spelar en avgörande roll i hur vi väljer att allokera resurser i samhällsekonomin. Det skall därför ses som ett signalsystem där vinster indikerar möjligheter till lönsam resursallokering, medan förluster signalerar olönsamma strukturer.

Att driva något som kontinuerligt går med förlust indikerar flera saker, men framförallt att produkten, eller tjänstens efterfrågan inte kompenserar kostnaden för att utvinna, framställa, och/eller tillhandahålla produkten/tjänsten. Uttryckt annorlunda så väger inte de samhällsekonomiska fördelarna tyngre än de samhällsekonomiska kostnaderna.

Dessutom, om en organisation inte drivs med ett vinstsyfte skapas ett sammanhang inom vilket incitamenten för kostnadseffektivitet minskar.

Om exempelvis ett sjukhus inte får gå med vinst, finns det heller ingen anledning att utveckla verksamheten till att minimera sina kostnader samtidigt som man bibehåller en given kvalitet. De personer som i detta läge menar att företagare, då vinster får råda, kommer driva sina verksamheter med syfte att minska kostnaderna, oavsett vilka kvalitativa förluster som detta skapar, förbiser det enkla faktum att det råder fritt vårdval.

Även om man som kund inte kan kontrollera huruvida man fått "rätt" sorts vård, kan man kontrollera andra saker som är mer relevanta i fråga om kostnadsminimering: mängden vårdplatser, hygien, kundservice, effektivitet, osv. I det fall att sjukhusen, som en följd av kostnadsminimering, brister i dessa senare företeelser kan den vårdsökande – oftast – byta vårdplats.

I stället för att försöka tillhandahålla de tjänster som en vårdsökande efterfrågar, och samtidigt hålla nere kostnaderna, skapas en situation där sjukvårdsverksamheterna måste göra sig av med pengarna, även om detta inte skapar mervärde för patienterna. De som i detta läge menar att privata verksamheter kommer ta ut oskäliga priser för att göra maximal vinst glömmer av att det råder konkurrens. I det fall att två sjukhus håller en standard i paritet, medan ett av sjukhusen skulle ta ut oskäliga priser, skulle det inte finnas någon som helst anledning att köpa en lika bra tjänst fast för ett högre pris.

Att "återinvestera" i verksamheten låter ju alltid trevligt, men frågan som tycks gå debattörerna förbi är om det verkligen behövs i alla lägen? I det fall att det skulle behövas för att bibehålla en given kvalitetsnivå, eller öka sin kvalitet mot bakgrund av yttre konkurrenspåtryckningar, skulle privata sjukhus välja att återinvestera ändå - annars skulle de riskera att falla bakom sina konkurrenter och tappa patienter. I det fall att de inte återinvesterar i sin verksamhet så skulle vinster antingen hållas inom verksamheten som buffert, eller delas ut i form utav vinstutdelning.

Vinstutdelning som ekonomiskt fenomen har också sin samhällsfunktion; i det fall att vinsterna är höga så indikerar detta hög lönsamhet, och därmed finns det incitament att skapa fler sådana verksamheter. Därigenom ökar utbudet av sådana verksamheter successivt till dess att marknaden mättas. På detta sätt skapas mer konkurrens, ett större utbud, fler vårdplatser, och lägre priser. Dessutom, på ett mer filosofiskt plan, om jag skulle säga till dig: "Om du ger mig 10 000 kronor i dag kan du kanske få tillbaka 10.000 kronor om ett år" – skulle du gå med på det? Nej. Varför? Därför att du inte tjänar på det, utan, tvärtom, tar en fullständigt onödig risk. På samma sätt förväntar sig människor som investerar i privata verksamheter en viss avkastning för den tagna risken. Något annat vore ju intellektuellt barockt.

Dessutom är detta senare slöseri med resurser, där återinvesteringar görs alldeles oavsett om dessa återinvesterar skapar mervärde för patienterna eller ej, allra tydligast i offentliga verksamheter. Vi har alla tagit del av mediala "skandaler" där offentliga företrädare och organisationer gjort fullständigt barocka inköp av varor och tjänster: strumpor för tiotusentals kronor, språkresor för flera hundra tusen, inköp av Ipads utan någon direkt kostnads-nyttoanalys och så vidare. Som åskådare till dessa vidunder är det inte helt konstigt att skylla på den mänskliga faktorn. Men, faktum är att det snarare beror på systematiska fel i offentlig byråkrati, som exemplifieras nedan:

1) Kostnadsminimerar organisationen får de en mindre budget nästa år vilket reducerar deras budgetutrymme, vilket givetvis motarbetas.
2) Även om viss personal inte tillför något mervärde vill man inte entlediga vänner, ideologiska liktänkande, eller partikolleger.
3) Det finns ingen anledning att verka kostnadseffektivt eftersom man inte lever under föreställningen att organisationen kan gå i konkurs (även om det tekniskt sätt är möjligt som en följd av ett aggregerat slöseri).

Att i ett läge där Sverige minst sagt hade behövt vara kostnadseffektivt försöka forcera privata verksamheter in i en slöserimodell är minst sagt alarmerande. I stället borde man låta privata incitament råda och på det sättet långsiktigt öka utbudet av vårdtjänster. Eller menar vinstdemagoger att resursslösande strukturer öppnar upp för mer resursslösande verksamheter? Det skulle i så fall förklara varför man så ihärdigt strävar efter att öka medborgarbeskattning för att finansiera sina åtaganden.

 

Tom Rudeke, nationalekonom

 

Läs Olof Stenhammars artikel om vinst i välfärden här.

 

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 4.000-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Frida Wallnor: Tyskland behöver mer än stabilitet

LEDARE. På söndagen är det dags för valet till den tyska förbundsdagen – ett val som borde vara det europeiska ”supervalårets” höjdpunkt med tanke på tyskarnas vikt för Europa, både ekonomiskt och politisk. Men känslan av avslagenhet går inte att komma ifrån – inte ens de ryska trollen verkar engagera sig.

FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.
FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.Bild:AP

Nonchalansen känns av också i Berlin, där man just nu tycks oroa sig mer för logistiken kring att genomföra Berlin Marathon och valet på samma dag.
Det som borde oroa tyskarna är framtiden.

För även om det bevisligen går bra ekonomiskt för Tyskland i dag hotar mörkare moln vid horisonten. Angela Merkel har levt gott på effekterna från Gerhard Schröders Agenda 2010-reformer i kombination med en svag växelkurs som gynnat exporten. För att den låga arbetslösheten och starka tillväxten ska bestå krävs dock långsiktiga investeringar i landets eftersatta infrastruktur. Bredbandsutbyggnaden måste ta fart för att ens vara i närheten av det andra europeiska länder har uppnått. Med en befolkning som blir allt äldre behöver man ta tillvara och utbilda den nya arbetskraft som kommit till Tyskland under de senaste åren.

Detta har dock varit en valrörelse befriad från visioner. En valrörelse där den enda riktiga tv-duellen mellan de två huvudkombattanterna kom att bli en lam historia som bara bekräftade hur överens partiledarna är i många frågor. Merkel är inte känd som någon visionär, men det är märkligt att någon kan komma så lindrigt undan genom att i princip enbart hänvisa till rutin och en stormig omvärld.

Men opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Strategin har fungerat. Den stora skuldbördan ligger snarare hos oppositionen – främst hos Socialdemokraterna och deras Martin Schulz, som förutom några veckor i vintras (Schulz-effekten) misslyckats med att framstå som en seriös utmanare. Likt Merkel tycks han ha trott att det skulle räcka med att bara vara sig själv, det vill säga ”inte Merkel”, för att göra succé 2017.

Men det är inte bara tyskarnas behov av stabilitet som SPD har underskattat. De tycks även ha underskattat hur stark den tyska ekonomin faktiskt är. Att göra social rättvisa till partiets profilfråga under ett valår där få väljare tycks klaga på sociala orättvisor är nära på tjänstefel av SPD-strategerna.

Till deras försvar kan sägas att det bevisligen är svårt att sitta i samma regering som CDU/CSU under Merkel. Det rekordsvaga valresultat som enligt undersökningarna väntar SPD i morgon lär kunna jämföras med Liberalernas katastrof 2009, då partiet till och med ramlade ur parlamentet efter fyra år i koalitionsregering. Frågan är vem som törs göra Merkel sällskap härnäst?

Risken är överhängande att kommande regeringsförhandlingar drar ut på tiden, vilket kan bli ett problem, exempelvis för EU som bara väntar på att få sätta igång sitt reformarbete. En minoritetsregering med enbart CDU à la svenskt recept är otänkbart, enligt tyskar, som tycks chockade enbart över frågan.

Konsensus är att SPD skulle offra sig i ett låst läge. De skulle stanna i storkoalitionen, ta ansvar, även om det sannolikt skulle kosta ytterligare sympatisörer. Men i Tyskland står landets stabilitet över partipolitiken – en fascinerande kontrast till det svenska regeringsbildningsspelet.

En fortsättning på storkoalitionen vore dock inte problemfri. Det skulle sannolikt gynna det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), som ser ut att komma trea i valet och därmed bli största oppositionsparti. Det skulle ge AfD utrymme att synas och möjlighet att beklaga sig över hur de isoleras av övriga partier.

Den här ”beröringsskräcken” gentemot ett extremparti och dess konsekvenser känner vi mycket väl igen i Sverige. Förhoppningsvis inser tyskarna att det är en farlig väg att gå.

Att som nykomling bli tredje största parti i förbundsdagen vore ändå en bedrift av AfD, speciellt mot bakgrund av landets mörka historia. Lika mycket vore det ett kvitto på de övriga partiernas misslyckande och en logisk följd av samstämmigheten dem emellan.

Någonstans måste missnöjet kanaliseras. Förhoppningsvis kan det fungera som en väckarklocka inför kommande fyra år.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera