ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS
Brexit

Tobias Wikström: Slopa medlemsavgiften och låt EU ta in skatter

  • STABILARE FINANSIERING. EU-nestorn Mario Monti har lagt fram ett förslag om hur unionen ska kunna få in nya skatteinkomster. Det bör den svenska regeringen titta på med öppna ögon. Foto: Michel Euler

LEDARE. Vart sjunde år startar en ny långtidsbudget för EU. Och i flera år inför en sådan start pågår förhandlingar om långtidsbudgetens innehåll. Dessutom har EU en mer detaljerad årlig budget, som även den brukar vålla bråk.

Många exempel finns på hur EU:s inkomster och utgifter blottlägger djupgående konflikter. Margaret Thatchers beslutsamhet tvingade fram en stor rabatt på britternas EU-avgift. Det är visserligen en myt att hon vid det aktuella toppmötet 1984 slog handväskan i bordet (liksom det inte är sant att Nikita Chrusjtjov slog sin sko i bordet i FN:s generalförsamling 1960). Men rabatten blev en symbol för britternas avvaktande inställning till EU-samarbetet.

Och det är också britternas förhållande till Bryssel, alltså brexit, som är en viktig anledning till att starka krafter i EU-systemet nu vill lägga om principerna för finansieringen av unionen.

Britterna lämnar EU och därmed försvinner den mest uppseendeväckande rabatten på EU-avgiften. Samtidigt vill makthavare i Bryssel och flera europeiska huvudstäder en gång för alla minska möjligheterna att bedriva ekonomisk utpressning mot EU.

Sverige brukar också delta i dessa strider. Tillsammans med andra ”nettobidragsgivare” brukar den svenska regeringen kritisera pengarullningen i EU-budgeten. Det faktum att vi betalar mer än vad som kommer tillbaka i form av exempelvis regionalstöd ger Sverige den moraliska rätten att protestera, anses det. Och fyra länder, inklusive Sverige, har fått en tröstnedsättning av avgiften mot bakgrund av Thatchers eviga rabatt.

Det är inte en hållbar syn på Europasamarbetet. I ett läge när internationella samarbeten skakas om, och till och med Natos ställning är osäker – då bör Europa värna sitt samarbete. Även om det finns betydande brister i EU-systemets legitimitet framstår EU som den givna infrastrukturen för ett utökat polisiärt samarbete, för en bättre fungerande gränskontroll och kanske också för ett fastare militärt samarbete.

Den huvudsakliga beslutsmodellen är att medlemsländernas regeringar och parlamentariker reser till Bryssel för att göra överenskommelser och sedan är det ländernas egna politiker och tjänstemän som ska se till att besluten genomförs. Det fungerar inte, vilket visar sig i Schengensamarbetet, som bygger på gemensamma regler som ska implementeras av politiker som har en annan agenda på hemmaplan.

Därför behöver EU starkare institutioner på de områden där samarbete är nödvändigt. Och därför måste man överge synsättet att länder ska få tillbaka ungefär lika mycket pengar som de betalar in. EU är ju till för att lösa gemensamma problem.

Därför är det bra att det nu kommer ett förslag om att EU ska få mer ”egna medel”. Termen är Brysselspråk för egen beskattningsrätt. Det handlar inte om att alla européer ska få en ny post på sina skatteavier, utan i huvudsak om att miljöskatter ska gå in till EU-kassan.
Sedan tidigare tar EU in 75 procent av alla tullavgifter som betalas runt om i Europa. En mindre del av momsen likaså. Även EU:s konkurrensböter går in i den gemensamma kassan. Men den dominerande delen, tre fjärdedelar, av EU:s inkomster är i dag medlemsavgifter, och som därmed är föremål för politiska nycker i huvudstäderna.

Förslaget blev klart i veckan och är utarbetat av en högnivågrupp under ledning av Mario Monti, i tio år EU-kommissionär och senare premiärminister i Italien. Han vill att mer pengar ska komma från momsen och dessutom från ländernas bolagsskatteinkomster. Därtill ska pengar komma från skatten på finansiella transaktioner, som Sverige har ställt sig utanför av goda skäl.

Detta kan dock inte bli några huvudsakliga inkomster. Bolagsskatter är en ytterst känslig skattebas, och när kalkylen blir alltför oförmånlig flyttar företagen sin verksamhet. Dessutom pågår en helt annan process som i praktiken handlar om att mer bolagsskatter ska betalas i utvecklingsländer och inte i Europa.

Den rimligaste inkomsten i Mario Montis förslag är miljöskatter. Han vill att en koldioxidskatt på europeisk nivå ska ge inkomster till EU, liksom inkomster vid försäljning av utsläppsrätter.

Det är rätt väg att gå. Miljöpåverkan är internationell mer än lokal. Åtgärderna är också alltmer internationella snarare än nationella. EU:s utsläppshandelssystem är nu en gammal företeelse.

Den sorts pålaga som är mest legitim att använda för finansieringen av EU:s budget är därmed miljöskatter.

Det EU-positiva Sverige bör bejaka den här processen. Och inte tala så mycket om vem som blir vinnare eller förlorare.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer