För väljarna borde skillnaden vara svår att förstå. Och säkert noterar någon att 1 miljard kronor ska sättas i relation till hälso- och sjukvårdens totala årliga kostnader på närmare 300 miljarder kronor.
Om Socialdemokraterna nu vill rikta fokus på vårdens tillgänglighetsproblem finns en betydligt större politisk fråga än ekonomiska incitament för att korta köer. Det handlar om hur vårdsektorn ska vara uppbyggd. Efter S-kongressen går det inte att tolka partiets linje som något annat än ett nej till privata företag i vården.
S-ledningen är numera noga med att förneka att det någonsin var tal om att undanta vården från vinststoppet, fast det onekligen var så en tid före kongressen. Därmed har partiet låst sig ännu tydligare vid ett vinststopp i vården. Ilmar Reepalus utredningsförslag, som i praktiken innebär ett vinststopp, är det enda förslag till vinstreglering som ligger på regeringens bord. Utredningens kommande slutförslag, som handlar om bland annat tillståndsplikt, förändrar inte detta.
Fackförbunden inom vården varnade i Di i lördags för en systemkollaps om Ilmar Reepalus förslag genomförs. Det är inte alarmism, utan snarast en adekvat prognos med tanke på hur stora delar av vården som i dag bedrivs i privat regi. Nästan hälften, 42 procent, av vårdcentralerna drivs i privat regi.
Vårdförbundet och Läkarförbundet varnar för att trycket på landstingsvården blir ohållbart om de privata alternativen försvinner.
Men frågan är större än så. Det handlar inte bara om personalproblem och rent numerär kapacitetsbrist.
Ett vinststopp slår hårt mot sjukvårdens innovationskraft. Det finns åtskilliga exempel på hur privata företag har hittat effektivitetsvinster, som inte bara deras egna patienter har kunnat dra nytta av – många gånger har de offentligt drivna vårdenheterna kunnat ta efter och kunnat göra motsvarande förändringar.
På tisdagen publicerade Socialstyrelsen en rapport som visade att över 100.000 patienter drabbas av vårdskador som hade kunnat undvikas. 12 procent av sjukvårdens kostnader kan kopplas till dessa skador.
Skadorna har ökat på ett års tid och Socialstyrelsen pekar på överbeläggningar och utlokaliseringar. Det sistnämnda handlar om patienter som har fått vårdas på fel sorts avdelning.
Det här är bara ett exempel på att den svenska sjukvården inte fungerar så bra som den borde.
Den senaste tillsynsrapporten från Inspektionen för vård och omsorg, IVO, är nedslående läsning för den som inte nöjer sig med att vården fungerar hyfsat utan anser att Sverige ska ha en sjukvård i världsklass.
Det är bristande helhetsansvar för de vårdgrupper som behöver bäst samordning, exempelvis multisjuka och cancerpatienter. Det är bristande likvärdighet mellan olika landsting. Patienternas delaktighet är otillräcklig och logistiken haltar.
En genomgång som fackförbundstidskriften Vårdfokus gjorde i januari visade förödande statistik över hur många sjuksköterskor som lämnar sin anställning i landstinget. I exempelvis Stockholms läns landsting har 12,1 procent av yrkeskåren slutat under 2016 (inklusive pensioneringar som står för 1,5–2,5 procentenheter). I Västra Götaland är det 7,8 procent exklusive pensioneringar. I båda fallen är det en kraftig ökning sedan 2010. Enligt Socialstyrelsen finns det inget som tyder på att dessa sjuksköterskor har lämnat yrket. Och enkäter och samtal visar att det är arbetsbelastning, arbetsmiljö, lön, villkor, stress och nya jobberbjudanden som är orsaken till uppsägningarna.
Vart skulle denna vårdpersonal ha tagit vägen utan privata alternativ? Gissningsvis till andra yrken.
Det här är alltså en bild av missnöjet med landstinget som arbetsgivare och den roll som privata vårdgivare kan spela.
S-topparnas försök att undanta vården från vinststoppet visar att de förstår vilken skada som kan uppstå. Att de inte argumenterar för sin sak utan bara viker sig visar hur lätt partiledningen tar på allvarliga samhällsutmaningar och hur allvarligt de tar på varje risk för splittring i det egna partiet.
