1515
Annons

Tobias Wikström: Löfvens regeringsunderlag har fallit

LEDARE. Dagens industri avslöjade i onsdagens tidning att Socialdemokraterna släpper kravet på vinsttak när det gäller sjukvården och äldreomsorgen. Partiet ska helt fokusera på en begränsning av skolors vinst.

REGERINGSKONTRAKT. Den 6 oktober 2014 presenterade Jonas Sjöstedt (V), Ulla Andersson (V), Stefan Löfven (S) och Gustav Fridolin (MP). Men nu har förutsättningarna för samarbetet fallit.
REGERINGSKONTRAKT. Den 6 oktober 2014 presenterade Jonas Sjöstedt (V), Ulla Andersson (V), Stefan Löfven (S) och Gustav Fridolin (MP). Men nu har förutsättningarna för samarbetet fallit.

Det innebär att Stefan Löfvens regeringsunderlag har fallit. Vänsterpartiets krav, direkt efter valet 2014, för att stödja regeringens budget var att vinsterna ska begränsas kraftigt. Tre dagar efter att Stefan Löfven tillträtt som statsminister presenterade han, Gustav Fridolin (MP), Jonas Sjöstedt (V) och Ulla Andersson (V) en skriftlig överenskommelse. Den är på fyra tätskrivna sidor och innebär att möjligheten att göra vinst ska begränsas starkt (all avkastning utom en ensiffrig ränta måste återinvesteras, enligt vad som sas). Lagen som gör Valfrihetssystem (LOV) obligatoriskt ska upphävas. Krav på kollektivavtalslöner ska gälla vid offentlig upphandling. Och mycket mer.

I överenskommelsen finns exakta tidsangivelser för när allt detta ska ske, och det tycks som att regeringen har försökt följa dessa. Att överenskommelsen är ett villkor för att Vänsterpartiet ska stödja regeringens budgetar blir vi påminda om två gånger om året. I samband med varje vårbudget och varje höstbudget finns denna obligatoriska formulering med i pressmeddelandet: Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringspartierna och Vänsterpartiet.

Regeringen har misslyckats med att stoppa LOV-obligatoriet (en av Löfvenregeringens allra första propositioner handlade om detta men återkallades efter förödande kritik från Lagrådet som yttrade sig på riksdagsutskottets begäran). Regeringen förlorade också striden om kollektivavtalskrav i offentlig upphandling, eftersom riksdagsmajoriteten röstade emot.

Man kan undra hur många avvikelser från överenskommelsen som Vänsterpartiet kan tolerera. Hittills har dock motgångarna gått att hänföra till bristen på parlamentarisk majoritet. På ena eller andra sättet har regeringen fått erfara att förslagen inte går igenom i riksdagen.

När nu S har ändrat sig och släpper vinstbegränsningen i vård och omsorg, sker det utan att det parlamentariska stödet har prövats. Det är partiet självt som har bestämt sig för att det plötsligt är stor skillnad mellan vård/omsorg och skola. Enligt vad den ansvarige ministern Ardalan Shekarabi sa till Di i går är det skillnad både i hur ”vinstproblemet” ser ut och vad som kan göras åt det. Skolan är det som sticker ut internationellt, och det är också svårare att bromsa vinstuttag i skolan med hjälp av stramare upphandlingsregler.

Det innebär att S på ett principiellt plan backar från en viktig ingrediens i överenskommelsen, att vinsten ska begränsas i hela välfärdssektorn.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kommenterar läget så här i Di i dag: ”I sådana fall har regeringen valt att bryta överenskommelsen. Det är väldigt allvarligt. Det skulle få konsekvenser för budgetsamarbetet.”

Hans inställning tycks vara att det är regeringens plikt att lägga fram en proposition i enlighet med överenskommelsen även om det står klart att den inte går igenom.

Det återstår att se hur Vänsterpartiet ska agera. S-kongressen i Göteborg ska behandla partiets nya linje (om att inrikta sig på skolans vinster). Den slutar dagen innan påskhelgen. Dagen efter påskhelgen, den 18 april, lägger regeringen fram sin vårbudget. Kommer den att stödjas av Vänsterpartiet?

Nu är det rimligt att ställa krav på oppositionen. Alliansen är större än S och MP. Blir det en gemensam budget eller inte? Eller kommer några allianspartier att fortsätta att räkna in V i regeringsunderlaget och därmed avstå från att medverka till en gemensam budget och avstå från att begära misstroendeomröstning?

Oppositionen bör sätta press på Stefan Löfven och fråga honom hur han ser på sitt regeringsunderlag. Den svagaste regeringen som bildats i Sverige, efter ett allmänt val, på 50 år har nu blivit ännu svagare.

Det vore ett misstag av allianspartierna att enbart titta på när de rödgröna partierna strider. Väljarna är inte intresserade av en opposition som visar skadeglädje.

Anna Kinberg Batra (M) har underlättat för sitt parti genom att slå fast att hon vill ha en gemensam alliansbudget och alltså lämna DÖ-andan även i praktiken. KD likaså. Om C och L inte ändrar sig kommer de i varierande grad att få problem att förklara sin handlingslinje i den politiska debatten.

Frida Wallnor: Tyskland behöver mer än stabilitet

LEDARE. På söndagen är det dags för valet till den tyska förbundsdagen – ett val som borde vara det europeiska ”supervalårets” höjdpunkt med tanke på tyskarnas vikt för Europa, både ekonomiskt och politisk. Men känslan av avslagenhet går inte att komma ifrån – inte ens de ryska trollen verkar engagera sig.

FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.
FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.Bild:AP

Nonchalansen känns av också i Berlin, där man just nu tycks oroa sig mer för logistiken kring att genomföra Berlin Marathon och valet på samma dag.
Det som borde oroa tyskarna är framtiden.

För även om det bevisligen går bra ekonomiskt för Tyskland i dag hotar mörkare moln vid horisonten. Angela Merkel har levt gott på effekterna från Gerhard Schröders Agenda 2010-reformer i kombination med en svag växelkurs som gynnat exporten. För att den låga arbetslösheten och starka tillväxten ska bestå krävs dock långsiktiga investeringar i landets eftersatta infrastruktur. Bredbandsutbyggnaden måste ta fart för att ens vara i närheten av det andra europeiska länder har uppnått. Med en befolkning som blir allt äldre behöver man ta tillvara och utbilda den nya arbetskraft som kommit till Tyskland under de senaste åren.

Detta har dock varit en valrörelse befriad från visioner. En valrörelse där den enda riktiga tv-duellen mellan de två huvudkombattanterna kom att bli en lam historia som bara bekräftade hur överens partiledarna är i många frågor. Merkel är inte känd som någon visionär, men det är märkligt att någon kan komma så lindrigt undan genom att i princip enbart hänvisa till rutin och en stormig omvärld.

Men opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Strategin har fungerat. Den stora skuldbördan ligger snarare hos oppositionen – främst hos Socialdemokraterna och deras Martin Schulz, som förutom några veckor i vintras (Schulz-effekten) misslyckats med att framstå som en seriös utmanare. Likt Merkel tycks han ha trott att det skulle räcka med att bara vara sig själv, det vill säga ”inte Merkel”, för att göra succé 2017.

Men det är inte bara tyskarnas behov av stabilitet som SPD har underskattat. De tycks även ha underskattat hur stark den tyska ekonomin faktiskt är. Att göra social rättvisa till partiets profilfråga under ett valår där få väljare tycks klaga på sociala orättvisor är nära på tjänstefel av SPD-strategerna.

Till deras försvar kan sägas att det bevisligen är svårt att sitta i samma regering som CDU/CSU under Merkel. Det rekordsvaga valresultat som enligt undersökningarna väntar SPD i morgon lär kunna jämföras med Liberalernas katastrof 2009, då partiet till och med ramlade ur parlamentet efter fyra år i koalitionsregering. Frågan är vem som törs göra Merkel sällskap härnäst?

Risken är överhängande att kommande regeringsförhandlingar drar ut på tiden, vilket kan bli ett problem, exempelvis för EU som bara väntar på att få sätta igång sitt reformarbete. En minoritetsregering med enbart CDU à la svenskt recept är otänkbart, enligt tyskar, som tycks chockade enbart över frågan.

Konsensus är att SPD skulle offra sig i ett låst läge. De skulle stanna i storkoalitionen, ta ansvar, även om det sannolikt skulle kosta ytterligare sympatisörer. Men i Tyskland står landets stabilitet över partipolitiken – en fascinerande kontrast till det svenska regeringsbildningsspelet.

En fortsättning på storkoalitionen vore dock inte problemfri. Det skulle sannolikt gynna det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), som ser ut att komma trea i valet och därmed bli största oppositionsparti. Det skulle ge AfD utrymme att synas och möjlighet att beklaga sig över hur de isoleras av övriga partier.

Den här ”beröringsskräcken” gentemot ett extremparti och dess konsekvenser känner vi mycket väl igen i Sverige. Förhoppningsvis inser tyskarna att det är en farlig väg att gå.

Att som nykomling bli tredje största parti i förbundsdagen vore ändå en bedrift av AfD, speciellt mot bakgrund av landets mörka historia. Lika mycket vore det ett kvitto på de övriga partiernas misslyckande och en logisk följd av samstämmigheten dem emellan.

Någonstans måste missnöjet kanaliseras. Förhoppningsvis kan det fungera som en väckarklocka inför kommande fyra år.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera