1515

Tobias Wikström: Inte omöjligt att Lööf blir alliansens ledare

LEDARE. Den förtroendemätning bland näringslivschefer som Dagens industri presenterade på måndagen är omvälvande på många sätt. Inte enbart för att den pekar på det låga förtroendet för Anna Kinberg Batra som ledare. Också det starka stödet för centerledaren Annie Lööf inbjuder till en hel del reflexioner.

STYRKEFÖRHÅLLANDEN. I dag tisdag är det Centerpartiets dag i Almedalen. Det är ett parti som har stärkts kraftigt i opinionen. Om det fortsätter är ifrågasätts Moderaternas ställning som ledande alliansparti allt mer. Bilden är från politikerveckan i Järva.
STYRKEFÖRHÅLLANDEN. I dag tisdag är det Centerpartiets dag i Almedalen. Det är ett parti som har stärkts kraftigt i opinionen. Om det fortsätter är ifrågasätts Moderaternas ställning som ledande alliansparti allt mer. Bilden är från politikerveckan i Järva.Bild:Pontus Lundahl

Till att börja med måste procenten ta vägen någonstans när ett parti förlorar sympatier. Om antagandet stämmer att en stor del av Moderaternas väljarförlust beror på utspelet om samtal med SD är det anmärkningsvärt att Liberalerna inte har tagit någon del av denna flykt.

Partiledarstriden inom Liberalerna är, som i så många liknande fall, symptom på en djupare intern meningsmotsättning eller i varje fall en trötthet på att partiet inte lyfter i opinionen. Det är i det ljuset man ska se partiledaren Jan Björklunds nya prioritering av socialliberala frågor. I sina utspel under Almedalsmåndagen talade han om klyftor och underklass. Ännu tydligare är denna nya tonvikt när han med eftertryck avvisar varje samarbete med SD, med hänvisning till sina adopterade söner.

Även om Jan Björklund och utmanaren Birgitta Ohlsson nu tävlar på samma planhalva – den som skulle kunna locka väljare från den rödgröna sidan – finns inga tecken på att partiet framstår som attraktivt för dem som är besvikna på Moderaterna. Och en partiledarstrid kanske inte gynnar ett parti, men det gör inte heller Jan Björklunds osnygga avvisande av Birgitta Ohlssons kandidatur.

Det är alltså mellan Anna Kinberg Batra och Annie Lööf som striden står. Partiledarna som personer förefaller i det här sammanhanget vara viktigare än själva partierna. På annat sätt går det inte att tolka opinionsmätningar som den som Di presenterade på måndagen.

Ska man spetsa till det finns det en efterfrågan på moderat politik, men i så fall driven av Annie Lööf. Två faktorer brukar lyftas fram för att förklara Centerns attraktivitet. Det ena är den generösa flyktingpolitiken förenad med ett tydligt avståndstagande från SD. Detta är dock en särart som i hög grad är retorisk. Partiet har varit med på stora delar av omläggningen av flyktingpolitiken och inställningen att många nyanlända ska förlora stora delar av sin ersättning framstår som problematisk och är därmed något som partiet talar tyst om.

Den andra faktorn är att partiet har en liberal ekonomisk politik. Men det är en observation som nog mer har att göra med när Maud Olofsson på 00-talet tog ställning för några liberala tankar som att kraftigt reformera Lagen om anställningsskydd. Partiet har fortfarande en förkärlek för statliga ingrepp som skatterabatter för vissa landsändar, bidrag till landsbygdsverksamheter och finansiering genom statliga riskkapitalbolag.

Hur som helst kan ingen ta ifrån Annie Lööf den pågående, mycket tydliga, opinionsframgången. Det är sannerligen inte omöjligt att hon kan ta över rollen som alliansens statsministerkandidat. Moderaterna har haft denna position utifrån sin storlek, inte utifrån sin politik. De fyra allianspartiernas respektive ståndpunkter i olika sakfrågor är ju mycket lika varandra och det är inte självklart vem som är mitten eller höger inom alliansen.

Dessutom är det inte en evig borgerlig sanning att det största partiet ska knipa partiledarposten efter en valvinst. 1991, 2006 och 2010 var Moderaterna betydligt större än de andra partierna; i de två sistnämnda valen större än de övriga tre tillsammans. Men i valet 1979 var Moderaterna större än Centern, ändå gick statsministerposten till Thorbjörn Fälldin, som inte ens var statsminister direkt före det valet.

Den här gången tycks det inte vara tal om att Moderaterna får någon tydligt dominerande ställning i alliansens valresultat. Och om Kristdemokraterna åker ut försvinner med ens gamla sanningar.

Många oklarheter kan uppstå när folket har sagt sitt. Varken alliansen eller de rödgröna lär få egen majoritet. Men när det gäller alliansens inbördes förhållanden finns det inget som säger att Centern inte kan ta över ledarrollen.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?