1515
Annons

Tobias Wikström: Enormt hyckleri i skattepolitiken

LEDARE. På onsdagen gjorde statsminister Stefan Löfven och Magdalena Andersson en programförklaring för skattepolitiken. Det skedde i en debattartikel i Dagens Nyheter riktad mot alliansens skattepolitik. De hade räknat ut att alliansens förslag till skattesänkningar uppgår till 70 miljarder kronor.

TVÅ SPRÅK. I går höll Magdalena Andersson presskonferens. I förra veckan sa hon anmärkningsvärda saker i riksdagen.
TVÅ SPRÅK. I går höll Magdalena Andersson presskonferens. I förra veckan sa hon anmärkningsvärda saker i riksdagen.Bild:Henrik Montgomery

Det är klassisk S-retorik om de borgerliga partierna. Stefan Löfven och Magdalena Andersson gör som vanligt gällande att en skattesänkning alltid slår mot välfärden, fast de vet att det inte alls behöver vara så. Tvärtom vet de att det direkta sambandet inte finns. Men det tänker de aldrig berätta för väljarna.

Vissa skatter är skadligare än andra, och påverkar därmed skattebasen. En höjd sådan skatt kan i själva verket leda till minskade intäkter. Och tvärtom.

Dessutom vet de att det bara är vissa skattehöjningar som har stöd hos väljarna. Därför föredrar Socialdemokraterna att tala om skattehöjningar på ett generellt plan, så att väljarna inte ska sätta sig vid köksbordet och räkna ut vad Socialdemokraternas politik innebär för just det egna hushållet.

Men uppenbarligen räknar Socialdemokraterna med att det finns kraft i skatteretoriken. Därför är de beredda att tala mot bättre vetande.

Den 4 mars i år pressades partisekreterare Lena Rådström Baastad i en intervju som borde vara förödande för hennes ställning som politiker. Det var Ekots Lördagsintervju som tog upp hennes påstående om att hon som kommunalråd i Örebro hade upplevt hur alliansregeringens politik med skattesänkningar ledde till att det blev mindre pengar till kommunernas åtaganden.

Men Ekot hade låtit Ekonomistyrningsverket räkna och resultatet var att skatteintäkterna till kommuner och landsting hade stigit stadigt under alliansåren med sammanlagt 33 procent. Även om man räknar med befolkningsökningen under dessa år, ökade kommunernas möjligheter. Enligt Riksdagens utredningstjänst ökade antalet arbetade timmar i kommunsektorn, även utslaget per invånare.

I riksdagens sista debatt för terminen sa Magdalena Andersson: ”Det var ju den stora politiken under de åtta år som Moderaterna satt i regeringsställning, nämligen jobbskatteavdrag ett, två, tre, fyra och fem, som skapade det stora utanförskap som vi ser i dag.”

Tyvärr missade motdebattören Ulf Kristersson att bemöta detta. Han kanske inte trodde att han hade hört rätt.

Till att börja med har Magdalena Andersson inte slopat ett enda av dessa jobbskatteavdrag (endast gjort en nedtrappning för ett fåtal med de högsta inkomsterna). Inga vanliga löntagare ska känna att regeringen höjer just deras skatt. Detta trots att Lena Rådström Baastad i radiointervjun sa att alliansregeringen förlorade valet för att ”det fanns en trötthet” på just jobbskatteavdragen.

Att Magdalena Andersson sa i riksdagsdebatten att utanförskapet är större på grund av jobbskatteavdragen är snudd på oerhört. Sju dagar senare, onsdag denna vecka, höll hon presskonferens om den ekonomiska politiken och visade en kurva som över hur utanförskapet har minskat sedan 2007. Inte så konstigt, jobbskatteavdragen var riktade mot låg- och medelinkomsttagare och syftade till att det skulle löna sig bättre att gå från bidrag till arbete. Sedan tillkommer konjunktureffekten.

Även om man skulle lämna den formella definitionen, antalet personer i ersättningssystem, och låta utanförskap beteckna dem som inte är sysselsatta, är uttalandet konstigt. Utanförskapet är ju inte stort generellt, de flesta är inne i värmen, vilket framgick av en annan kurva Magdalena Andersson visade. Däremot är skillnaden i sysselsättningsgrad upprörande stor mellan inrikes och utrikes födda, och den skillnaden har inte minskat nämnvärt under denna mandatperiod.

Då ska man också veta att utrikes födda är en bred kategori, där personer som för 40 år sedan invandrade från Finland hamnar i samma grupp som nyanlända från Syrien. Hade regeringen förfinat siffrorna skulle klyftan ha blivit ännu större.

Regeringen har återkommande visat sig beredd att bortse från fakta i sin retorik, och särskilt i sättet att tala om andras skattepolitik. Socialdemokraterna borde inte vara så säkra på att väljarna inte genomskådar hyckleriet. Exempelvis sänkte Perssonregeringen inkomstskatterna med 90 miljarder kronor, i paritet med alliansregeringen.

De nuvarande Socialdemokraterna skadar Sverige med sin skattepolitik. Med sin retorik skadar de väljarnas tilltro till politiker.

Frida Wallnor: Tyskland behöver mer än stabilitet

LEDARE. På söndagen är det dags för valet till den tyska förbundsdagen – ett val som borde vara det europeiska ”supervalårets” höjdpunkt med tanke på tyskarnas vikt för Europa, både ekonomiskt och politisk. Men känslan av avslagenhet går inte att komma ifrån – inte ens de ryska trollen verkar engagera sig.

FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.
FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.Bild:AP

Nonchalansen känns av också i Berlin, där man just nu tycks oroa sig mer för logistiken kring att genomföra Berlin Marathon och valet på samma dag.
Det som borde oroa tyskarna är framtiden.

För även om det bevisligen går bra ekonomiskt för Tyskland i dag hotar mörkare moln vid horisonten. Angela Merkel har levt gott på effekterna från Gerhard Schröders Agenda 2010-reformer i kombination med en svag växelkurs som gynnat exporten. För att den låga arbetslösheten och starka tillväxten ska bestå krävs dock långsiktiga investeringar i landets eftersatta infrastruktur. Bredbandsutbyggnaden måste ta fart för att ens vara i närheten av det andra europeiska länder har uppnått. Med en befolkning som blir allt äldre behöver man ta tillvara och utbilda den nya arbetskraft som kommit till Tyskland under de senaste åren.

Detta har dock varit en valrörelse befriad från visioner. En valrörelse där den enda riktiga tv-duellen mellan de två huvudkombattanterna kom att bli en lam historia som bara bekräftade hur överens partiledarna är i många frågor. Merkel är inte känd som någon visionär, men det är märkligt att någon kan komma så lindrigt undan genom att i princip enbart hänvisa till rutin och en stormig omvärld.

Men opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Strategin har fungerat. Den stora skuldbördan ligger snarare hos oppositionen – främst hos Socialdemokraterna och deras Martin Schulz, som förutom några veckor i vintras (Schulz-effekten) misslyckats med att framstå som en seriös utmanare. Likt Merkel tycks han ha trott att det skulle räcka med att bara vara sig själv, det vill säga ”inte Merkel”, för att göra succé 2017.

Men det är inte bara tyskarnas behov av stabilitet som SPD har underskattat. De tycks även ha underskattat hur stark den tyska ekonomin faktiskt är. Att göra social rättvisa till partiets profilfråga under ett valår där få väljare tycks klaga på sociala orättvisor är nära på tjänstefel av SPD-strategerna.

Till deras försvar kan sägas att det bevisligen är svårt att sitta i samma regering som CDU/CSU under Merkel. Det rekordsvaga valresultat som enligt undersökningarna väntar SPD i morgon lär kunna jämföras med Liberalernas katastrof 2009, då partiet till och med ramlade ur parlamentet efter fyra år i koalitionsregering. Frågan är vem som törs göra Merkel sällskap härnäst?

Risken är överhängande att kommande regeringsförhandlingar drar ut på tiden, vilket kan bli ett problem, exempelvis för EU som bara väntar på att få sätta igång sitt reformarbete. En minoritetsregering med enbart CDU à la svenskt recept är otänkbart, enligt tyskar, som tycks chockade enbart över frågan.

Konsensus är att SPD skulle offra sig i ett låst läge. De skulle stanna i storkoalitionen, ta ansvar, även om det sannolikt skulle kosta ytterligare sympatisörer. Men i Tyskland står landets stabilitet över partipolitiken – en fascinerande kontrast till det svenska regeringsbildningsspelet.

En fortsättning på storkoalitionen vore dock inte problemfri. Det skulle sannolikt gynna det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), som ser ut att komma trea i valet och därmed bli största oppositionsparti. Det skulle ge AfD utrymme att synas och möjlighet att beklaga sig över hur de isoleras av övriga partier.

Den här ”beröringsskräcken” gentemot ett extremparti och dess konsekvenser känner vi mycket väl igen i Sverige. Förhoppningsvis inser tyskarna att det är en farlig väg att gå.

Att som nykomling bli tredje största parti i förbundsdagen vore ändå en bedrift av AfD, speciellt mot bakgrund av landets mörka historia. Lika mycket vore det ett kvitto på de övriga partiernas misslyckande och en logisk följd av samstämmigheten dem emellan.

Någonstans måste missnöjet kanaliseras. Förhoppningsvis kan det fungera som en väckarklocka inför kommande fyra år.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera