1515

Tobias Wikström: Därför är statligt ägande diskutabelt

LEDARE. Vattenfall presenterade sitt resultat för andra kvartalet på fredagen. Efter vd Magnus Halls och finanschefen Stefan Dohlers dragning på presskonferensen upptäckte de pressansvariga att ingen hade ställt några frågor via webben. Inte heller någon via telefon och ingen i salen räckte upp handen.

STATLIG JÄTTE. Vattenfall är Sveriges i särklass största statliga bolag. Viktigast är att bolaget får arbeta i fred från politikerna. På sikt är det inte självklart att hela Vattenfall ska vara statligt.
STATLIG JÄTTE. Vattenfall är Sveriges i särklass största statliga bolag. Viktigast är att bolaget får arbeta i fred från politikerna. På sikt är det inte självklart att hela Vattenfall ska vara statligt.Bild:Pontus Lundahl

För Vattenfalls ledning måste detta vara en sällsam upplevelse. I en räcka av år har bolaget varit hårt kritiserat för sina utländska förvärv, sitt innehav av tysk kolkraft och sina gigantiska avskrivningar. Och nu är siffrorna så pass bra att det kan bli tal om utdelning till staten nästa år.

Men en viktig skillnad som har inträtt de senare åren är att politikerna håller fingrarna borta från Vattenfall. Under många år plågades bolaget av usel ägarstyrning, exempelvis då dåvarande näringsminister Maud Olofsson försökte påverka företaget via pressutspel utan större hänsyn till vad som hade kommunicerats tidigare till bolaget.

Det finns andra bolag i den statliga rapportbäcken denna sommar. SJ redovisar sämre kvartalsresultat än i fjol, men med högre marginal och någon procentenhet förbättrad punktlighet. Postnord rapporterar lägre omsättning och förvärrad rörelseförlust. Apoteket AB hade under andra kvartalet marginellt lägre omsättning och rörelsevinst än samma kvartal i fjol.

Det här är fyra statliga bolag som agerar på konkurrensutsatta marknader. Och de utgör fyra skilda exempel på varför staten bör avveckla sitt ägande.

Vattenfalls historia visar hur svårt det är att bedriva energipolitik genom statligt ägande. Det har funnits drömmar om att Vattenfall ska vara ett instrument för omställningen till ett fossilfritt samhälle. Men staten bör inte styra genom ägande utan genom regleringar som gäller alla aktörer på en marknad. Nu har dessutom den förändrade spelplanen på den globala energimarknaden åstadkommit en större omskiftning i riktning mot minskat fossilt avtryck än några statliga ägardirektiv någonsin åstadkommit.

Svenska Posten slogs 2009 oväntat ihop med sin danska motsvarighet. Det var Maud Olofssons största försäljning under sin tid som minister (andra bolag som såldes hörde hemma på Finansdepartementet). Även om affären syftade till att bli bättre rustad inför den oundvikliga strukturomvandlingen på postmarknaden var det en felbedömning. Bristande samordning mellan de bägge statliga ägarna gör att bolaget har hamnat i en SAS-liknande situation, där bolaget behöver pengar men där staterna inte har samma benägenhet att betala. Dessutom har staterna skilda postregleringar.

SJ var förut ett monopolföretag, och när ensamrätten successivt försvann kunde SJ fortsätta att konkurrera genom sin storlek. Men nu är det snarare SJ, som inte längre får statliga subventioner, som utsätts för orättvis konkurrens. Det sker genom att andra samhällsägda företag – länstrafikbolagen – kör allt längre sträckor och därmed konkurrerar med SJ med skattemedel i ryggen. Därmed är det övertydligt att SJ inte är ett statligt instrument för att säkerställa infrastruktur i form av tågtrafik. Staten ska vara reglerare och eventuellt beställare av långväga järnvägstrafik, men inte ägare.

Apoteket AB var en central aktör i en lyckad statlig omreglering för snart tio år sedan. (Strulet på apoteksmarknaden i den vevan berodde inte på att andra aktörer kom in, utan på att staten olyckligtvis samtidigt lade om reglerna om bland annat prissättning.) Apoteket har behövt vara kvar som statligt bolag för att klara av några statliga kärnuppgifter, men borde nu kunna privatiseras, när exempelvis alla kedjor fått möjlighet att öppna apoteksombud på mindre orter.

Försvaret för statligt ägande brukar vara känslomässigt, men tittar man närmare på de enskilda bolagen handlar det helt enkelt om historiska orsaker, ett exempel är Lernia, ett bemannings- och utbildningsföretag som verkar på exakt samma villkor som sina privatägda konkurrenter.

Och argumentet att staten kan tjäna pengar på sitt bolagsinnehav är inte oomstritt. Det kan lika gärna vara så att staten genom sitt dåliga ägarskap bidrar till värdeförstöring.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?