Skolkommissionen har fått regeringens uppdrag att ta fram förslag för att minska segregationen. Denna ambition återkommer med jämna mellanrum, i olika form och med olika namn, och brukar falla platt. Idén om lottning är en länk i en tradition av ett omöjligt uppdrag.
Att skolan ska vara likvärdig håller alla med om. Alla elever ska ha samma chans att utveckla sina förmågor. Dåliga skolor ska bli bättre. Bra skolor ska bli fler, bland annat genom att lyckade modeller reproduceras, vilket till exempel aktiebolagen är bra på.
Däremot kan utfallet aldrig bli likvärdigt. Vissa elever och därmed vissa skolor kommer att lyckas bättre än andra. Även duktiga elever har rätt att utvecklas maximalt. Det är inte deras ansvar att utveckla dåliga skolor. Om så vore fallet borde duktiga elever tillhöra den pedagogiska personalen och avlönas därefter. Ett skolbarn har bråttom. Förlorade terminer är svåra att ta igen.
Föreställningen att man ska blanda elever på ett sätt som gynnar jämlikhet kommer alltid att krocka med elevens och föräldrarnas frihet att välja skola. Det är viktigare att varje skola levererar bildning, kunskap och civilisering än att varje skola genom omfördelning av elever får lika betygssnitt.
Att även skolkommissionen förstår den enskilde elevens uppdrag i skolan syns i ett utmärkt förslag om att skollag och läroplan ska ange elevens eget ansvar för sitt arbete, studiero och respektfullt uppträdande. Sådana formuleringar saknas i dag. I de internationella mätningarna sticker Sverige också ut som ett land med ovanligt stökiga klassrum.
Liksom mycket annat i Sverige styr skolorganisationerna på uppsatta mål. När ledningen frågar sig vad som är meningen med livet läser man visioner och mål. Skriv in ordning, flit och vikten av eget arbete och skolan kommer att gira åt rätt håll.
