1515
Annons

SD: Vårt program för allianssamarbete

DEBATT. Efter att alla oppositionspartier presenterat sina budgetmotioner kan vi konstatera att det finns goda förutsättningar för ett samarbete mellan alliansen och Sverigedemokraterna. Tillsammans kan vi sänka skatterna, förbättra sjukvården, stärka polisen och reformera a-kassan, skriver Oscar Sjöstedt (SD).

EN UPPGÖRELSE ÄR MÖJLIG. De frågor där SD och alliansen har som mest skilda uppfattningar handlar om medlemskap i internationella organisationer. Dessa frågor behöver inte ingå i en uppgörelse om samarbete, konstaterar Oscar Sjöstedt.
EN UPPGÖRELSE ÄR MÖJLIG. De frågor där SD och alliansen har som mest skilda uppfattningar handlar om medlemskap i internationella organisationer. Dessa frågor behöver inte ingå i en uppgörelse om samarbete, konstaterar Oscar Sjöstedt.Bild:Anders Wiklund

Sedan alliansen lämnade över regeringsmakten till Stefan Löfven har Sveriges redan höga skatter successivt höjts ännu mer. Samtidigt får vi rapporter om en sjukvård där anställda går på knäna i allt stressigare miljöer och med dåliga villkor. Vårdkvaliteten försämras och köerna blir längre.

Nästintill dagligen inkommer också nya rapporter om våld och sexuella övergrepp. Det sker i badhus, på torg och andra platser i städer runt om i Sverige. Polisen har gång på gång aviserat att de inte har tillräckligt med resurser för att utreda brottsligheten, vilket allt oftare leder till att offren inte får upprättelse och att många förövare går fria.

Förra valets enda riktiga vinnare var Sverigedemokraterna, som fördubblade sitt stöd. Om man ska tro opinionsundersökningarna har den utvecklingen fortsatt, och väljarna är numera uppdelade på tre relativt jämnstora block. Ingenting tyder på att något av dessa block kommer att få egen majoritet. Om alliansen vill vara med och styra Sverige igen kommer man att behöva välja samarbetspartner – antingen Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna.

Vi vill uppmana alliansens företrädare och väljare att överväga Sverigedemokraterna. Tillsammans är vi tillräckligt stora för att avsätta Stefan Löfven och styra Sverige i majoritet. I det läget skulle vi kunna vända den negativa utvecklingen i fråga om bland annat skatter, välfärd och trygghet. Låt oss titta på hur en kompromissbudget mellan Sverigedemokraterna och alliansen i grova drag skulle kunna se ut.

Vår gemensamma utgångspunkt är respekt för det finanspolitiska ramverket och stabila offentliga finanser.

Arbetsförmedlingen skulle avskaffas i nuvarande form. Det kostsamma och misslyckade etableringsuppdraget slopas. Arbetslöshets- försäkringen skulle i stället kunna göras obligatorisk och centraliseras under Försäkringskassan, vilket medför administrativa besparingar. Ett generöst tak kan behållas, vilket finansieras med en tydligare nedtrappning av taket efter 100 dagar.

Den tillfälliga lagen om uppehållstillstånd blir permanent, och gränskontrollerna upprätthålls för att förhindra en återgång till en okontrollerad situation. Den prognostiserat mycket höga anhöriginvandringen begränsas genom att försörjningsansvaret fullt ut tillfaller anknytningspersonen. Transfereringssystemen skulle begränsas för icke EES-medborgare som invandrat av annat skäl än arbetskraftsinvandring. Samtidigt förenklas regelverken kring arbetskraftsinvandring; att någon tjänat marginellt för lite alternativt fått arbete genom andra kanaler än Arbetsförmedlingen ska inte utgöra skäl för indraget uppehålls- och arbetstillstånd. De som invandrat och inte funnit sig till rätta i Sverige kan ges möjlighet att återvända till sina hemländer, vilket lättar trycket på transfereringssystem och välfärd samtidigt som det minskar segregationen.

Ytterligare besparingar görs genom att avskaffa ineffektiva byggsubventioner och symboliska klimatåtgärder, vars nytta är låg eller till och med obefintlig.

Sammantaget frigör dessa besparingar ett omfattande budgetutrymme som möjliggör nödvändiga reformer och lägger grunden för en klok finanspolitik för att klara Sverige genom nästa lågkonjunktur.

Polismyndigheten bör stärkas med fokus på förbättrade arbetsvillkor och på att rekrytera fler till yrket. Detta görs med insikten att det inte är hållbart att enbart fokusera på utbildning i ett läge där många befintliga poliser lämnar sina tjänster på grund av missnöje med just arbetsvillkoren. Polisledningen byts ut, och en ny rikspolischef rekryteras internt i organisationen.

Resurser tillförs offentligt anställda inom vård- och omsorgsyrkena, bland annat genom stärkta möjligheter att vidareutbilda sig på arbetsplatsen och främjande av bättre löneutveckling. Syftet är att förbättra arbetsvillkoren så att fler väljer att stanna kvar inom vårdyrkena. På så sätt kan vi minska köerna, öka kvaliteten och förbättra välbefinnandet både för patienter och för vårdpersonal.

Det blir möjligt att genomföra omfattande åtgärder för att stärka enskildas ekonomi. Jobbskatteavdraget återställs och värnskatten avskaffas. Den första skiktgränsen för statlig skatt höjs så att vanliga löntagargrupper som barnmorskor, rektorer, gruvarbetare och elektriker hamnar under gränsen, vilket ökar incitamenten både att utbilda sig och vidareutbilda sig på arbetsplatsen. Detta samtidigt som skattebasen ökar, då många egenföretagare justerar sin egen lön efter den nya skiktgränsen.

Den särskilda löneskatten för äldre (65 plus) som väljer att kvarstå på arbetsmarknaden slopas. I stället införs ett förhöjt jobbskatteavdrag redan från 63 års ålder för äldre som vill jobba i ytterligare några år. Pensionärsskatten sänks, kortsiktigt med fokus på de lägre pensionerna men med en långsiktig ambition att helt utjämna skillnaden i skatt mellan inkomst av tjänst och pension. I kombination med att garantipensionen och det särskilda bostadstillägget justeras uppåt får de allra fattigaste äldre en påtagligt högre disponibel nettoinkomst.

Ett sjätte jobbskatteavdrag med tydlig slagsida mot de lägre inkomstskikten kan utredas i syfte att göra de mindre kvalificerade jobben mer attraktiva. Samtidigt förpassas regeringens förslag om flygskatt, kilometerskatt och skärpt entreprenörsskatt skyndsamt till historien.

Det finns därutöver utrymme för en rejäl sänkning av arbetsgivaravgiften för de allra minsta företagen. Sjuklöneansvaret kan läggas fullt ut på staten. Rotavdraget återställs, medan rutavdraget ökar ytterligare – vilket bland annat leder till fler vita jobb.

Försvarsmakten stärks successivt med en genomtänkt plan att senast 2030 nå upp till 2 procent av BNP.

Detta utgör ett axplock med fokus på budgetdrivande frågor. Hela listan på områden där vi kan göra skillnad tillsammans är mycket längre. Som exempel kan vi också ta hårdare tag mot kriminaliteten, lägga grunden för en effektiv och rationell energipolitik samt ge svenska familjer makten att bestämma över sina föräldradagar.

Det finns naturligtvis också områden där våra utgångspunkter skiljer sig åt. Exempelvis kritiserades den förra alliansregeringen hårt för att inte göra tillräckligt i sociala frågor. Sverigedemokraterna vill vara mittenkraften i en mitten–höger-regering. I förhandlingar kommer vi att driva på för att stärka bland annat pensioner och sjukvård.

Frågor om internationell samverkan i olika konstellationer ligger inte inom ramen för ett budgetarbete, och behöver därmed inte ligga på bordet för att åstadkomma ett samarbete mellan alliansen och Sverigedemokraterna. Vår linje är att sådana frågor som på allvar påverkar Sveriges självbestämmande i vilket fall inte borde avgöras av enskilda riksdagsmajoriteter, utan direkt av väljarna genom folkomröstning.

Vi är medvetna om att ett samarbete mellan alliansen och Sverigedemokraterna skulle innebära att ett brett spektrum av uppfattningar måste jämkas samman. För att lyckas med detta krävs respekt och ödmjukhet. Vi tror att detta är möjligt och är beredda att ta ansvar i ett nytt parlamentariskt läge.

 

Oscar Sjöstedt, ekonomisk-politisk talesperson (SD)

 

 

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Frida Wallnor: Tyskland behöver mer än stabilitet

LEDARE. På söndagen är det dags för valet till den tyska förbundsdagen – ett val som borde vara det europeiska ”supervalårets” höjdpunkt med tanke på tyskarnas vikt för Europa, både ekonomiskt och politisk. Men känslan av avslagenhet går inte att komma ifrån – inte ens de ryska trollen verkar engagera sig.

FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.
FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.Bild:AP

Nonchalansen känns av också i Berlin, där man just nu tycks oroa sig mer för logistiken kring att genomföra Berlin Marathon och valet på samma dag.
Det som borde oroa tyskarna är framtiden.

För även om det bevisligen går bra ekonomiskt för Tyskland i dag hotar mörkare moln vid horisonten. Angela Merkel har levt gott på effekterna från Gerhard Schröders Agenda 2010-reformer i kombination med en svag växelkurs som gynnat exporten. För att den låga arbetslösheten och starka tillväxten ska bestå krävs dock långsiktiga investeringar i landets eftersatta infrastruktur. Bredbandsutbyggnaden måste ta fart för att ens vara i närheten av det andra europeiska länder har uppnått. Med en befolkning som blir allt äldre behöver man ta tillvara och utbilda den nya arbetskraft som kommit till Tyskland under de senaste åren.

Detta har dock varit en valrörelse befriad från visioner. En valrörelse där den enda riktiga tv-duellen mellan de två huvudkombattanterna kom att bli en lam historia som bara bekräftade hur överens partiledarna är i många frågor. Merkel är inte känd som någon visionär, men det är märkligt att någon kan komma så lindrigt undan genom att i princip enbart hänvisa till rutin och en stormig omvärld.

Men opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Strategin har fungerat. Den stora skuldbördan ligger snarare hos oppositionen – främst hos Socialdemokraterna och deras Martin Schulz, som förutom några veckor i vintras (Schulz-effekten) misslyckats med att framstå som en seriös utmanare. Likt Merkel tycks han ha trott att det skulle räcka med att bara vara sig själv, det vill säga ”inte Merkel”, för att göra succé 2017.

Men det är inte bara tyskarnas behov av stabilitet som SPD har underskattat. De tycks även ha underskattat hur stark den tyska ekonomin faktiskt är. Att göra social rättvisa till partiets profilfråga under ett valår där få väljare tycks klaga på sociala orättvisor är nära på tjänstefel av SPD-strategerna.

Till deras försvar kan sägas att det bevisligen är svårt att sitta i samma regering som CDU/CSU under Merkel. Det rekordsvaga valresultat som enligt undersökningarna väntar SPD i morgon lär kunna jämföras med Liberalernas katastrof 2009, då partiet till och med ramlade ur parlamentet efter fyra år i koalitionsregering. Frågan är vem som törs göra Merkel sällskap härnäst?

Risken är överhängande att kommande regeringsförhandlingar drar ut på tiden, vilket kan bli ett problem, exempelvis för EU som bara väntar på att få sätta igång sitt reformarbete. En minoritetsregering med enbart CDU à la svenskt recept är otänkbart, enligt tyskar, som tycks chockade enbart över frågan.

Konsensus är att SPD skulle offra sig i ett låst läge. De skulle stanna i storkoalitionen, ta ansvar, även om det sannolikt skulle kosta ytterligare sympatisörer. Men i Tyskland står landets stabilitet över partipolitiken – en fascinerande kontrast till det svenska regeringsbildningsspelet.

En fortsättning på storkoalitionen vore dock inte problemfri. Det skulle sannolikt gynna det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), som ser ut att komma trea i valet och därmed bli största oppositionsparti. Det skulle ge AfD utrymme att synas och möjlighet att beklaga sig över hur de isoleras av övriga partier.

Den här ”beröringsskräcken” gentemot ett extremparti och dess konsekvenser känner vi mycket väl igen i Sverige. Förhoppningsvis inser tyskarna att det är en farlig väg att gå.

Att som nykomling bli tredje största parti i förbundsdagen vore ändå en bedrift av AfD, speciellt mot bakgrund av landets mörka historia. Lika mycket vore det ett kvitto på de övriga partiernas misslyckande och en logisk följd av samstämmigheten dem emellan.

Någonstans måste missnöjet kanaliseras. Förhoppningsvis kan det fungera som en väckarklocka inför kommande fyra år.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera