ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Roland Poirier Martinsson: Oundvikligt att Trump skulle vinna

  • Foto: Richard Drew

DEBATT. Det började med Ted Cruz. Första gången jag hörde talas om honom var 2008, han var Texas solicitor general (delstatens juridiska ombud). Republikaner såg honom som ett framtidsnamn, en ung konservativ med djup kunskap och rörligt intellekt, han problematiserade frågor, ägde nyanserade ståndpunkter.

När Kay Bailey Hutchison lämnade sin plats i senaten slutade Cruz sitt jobb för att vinna den tomma platsen. I republikanernas primärval ställdes han mot favoriten David Dewhurst, som höll ett av delstatens viktigaste ämbeten: vice guvernör.

En bekant till mig av den gamla stammens republikaner skänkte för första gången pengar till en kampanj, 200 dollar till Cruz. Han trodde på den ideologiskt grundade pragmatikern.

Samtidigt började en annan politisk process växa sig stark. Den kallades tepartyrörelsen och drev att landet måste minska budgetunderskottet och böja kurvan på den växande statsskulden nedåt. Dessutom ytterligare ett krav: drastiskt sänkta skatter. Dynamiska effekter till trots, ekvationen gick inte ihop. För Ted Cruz blev det emellertid en hävstång att vinna valet och utnämnas till årets sensation i amerikanska val. Traditionella republikaner muttrade att han sålt sin själ.

Snart märkte fler republikaner att de kunde ta hjälp av tepartyrörelsen för att vinna val. Ytterligare något senare kunde de inte vinna utan tepartyrörelsens stöd och började bjuda över varandra för att locka rösterna. Plötsligt hade gräsrotsrörelsen kidnappat politikerna och drev dem mot ekonomisk ansvarslöshet och en ny kärnfråga – ett starkt motstånd mot reformer för landets tolv miljoner illegala invandrare.

Den nu mycket vildvuxna tepartyrörelsen gav republikanerna majoriteten i representanthuset och det var dags att skörda frukterna. Ytterligare ett krav hade tillkommit: Avskaffa Obamas nya sjukförsäkringsreform.

Givetvis hände ingenting. I Vita huset satt Barack Obama. Senaten dominerades av demokraterna. Högsta Domstolen dömde i flera viktiga fall till demokraternas fördel trots att den ägde konservativ majoritet. För att få igenom åtminstone något av sin politik ingick talmannen i representanthuset, republikanen John Boehner, förhandlingar med senaten och president Obama. Den politiska elit man röstat fram försökte alltså nu kompromissa med fienden.

En ytterligare ingrediens var demokraternas nonchalanta behandling av republikanerna. Åtminstone en handfull gånger har jag suttit i Washington DC och pratat mellan skål och vägg med garvade demokrater som skakat på huvudet åt den demokratiske senatsledaren Harry Reids kompromisslöshet och den oerfarne president Obamas valhänta agerande. ”Han tror att han kan förhandla”, sa en framstående demokrat. ”Men han agerar som en bilförsäljare. När priset är klart kräver han plötsligt femhundra dollar till för däcken. Självklart går kunden därifrån.”

En folkrörelse hade alltså givit politiker mandat. Väl valda stod de handlingsförlamade. Därefter började de ignorera sina väljare. Ovanpå detta den nedlåtande tonen från de politiska motståndarna, prototypiskt uttryckt av Hillary Clinton när hon refererade till dessa i allmänhet hyggliga människor – vit arbetarklass, halva USA:s valmanskår – som ”en bedrövlig samling”.

Enter Trump.

Allt gräsrötterna sett hos svikarna i Washington gjorde Trump tvärtom. Nu var det han som hånade demokraterna bortom den anständighetens gräns som annars alltid varit viktig för de konservativa – men vad bra det kändes! Terroristerna? Jag ska bomba skiten ur dem! De illegala invandrarna? Ut med dem och låt Mexiko betala för en mur mot södra gränsen! Flyktingar från Syrien? Tvärtom! Stoppa alla muslimer!

När presidentvalet kom stod där en man som erbjöd inte ett politiskt program utan hämnd. Offret personifierade allt som var fel med politiken: en fifflare, en socialist, en snobb.

Ingen trodde på Donald Trump från det första primärvalet till i förrgår. I efterhand framstår det som närmast oundvikligt att han skulle vinna. Nu måste landets politiker och utländska ledare leda in honom i politikens konventioner. Lika viktigt är dock att de inser att de amerikanska symptomen återfinns i snart sagt varje västlig demokrati.

 

Roland Poirier Martinsson, filosof och författare, tidigare bosatt i Austin, Texas.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer