1515
Annons

Professor: Sverige behöver en mer realistisk Rysslandspolitik

DEBATT. Väst måste ha ett mer realistiskt förhållande till Ryssland och politiken måste avgöras mer av diplomater än militärer. Fasthet, styrka, dialog och öppenhet minskar risken för en alarmistisk politik, skriver professorn i historia Sverker Oredsson.

FÖREDÖME. Norges tidigare statsminister och generalsekreteraren i Nato Jens Stoltenberg, till höger, har ett mer avspänt förhållande till Ryssland, menar Sverker Oredsson.
FÖREDÖME. Norges tidigare statsminister och generalsekreteraren i Nato Jens Stoltenberg, till höger, har ett mer avspänt förhållande till Ryssland, menar Sverker Oredsson.Bild:Michail Metzel.

En del intressant kom fram i Fredrik Reinfeldts intervjuer med samtida ledande politiker. Jag tänker bland annat på samtalet med Jens Stoltenberg, tidigare norsk statsminister, nu Natos generalsekreterare. De båda före detta statsministrarna talade om synen på Ryssland, och slående var att de båda politikerna och deras länder har olika uppfattningar om politiken gentemot den östliga grannen. Stoltenberg använde fyra substantiv som skulle prägla umgänget med Ryssland: fasthet och styrka och också dialog och öppenhet. De två första orden vill säkert svenska politiker också använda men inte dialog och öppenhet. Idag verkar både den nuvarande svenska regeringen och Alliansen vilja markera så stort avstånd som möjligt till Ryssland och därmed också så lite umgänge som möjligt med landet.

Den skillnad som kom fram i de före detta statsministrarnas samtal var ingen tillfällighet. Under Almedalsveckan i början av sommaren 2016 fanns en alarmistisk svensk inställning, där opinionsbildare sade sig tro att Gotland när som helst skulle ockuperas av Ryssland. Samtidigt sa Stoltenberg att Nato behövde stärka sitt försvar men också sträva efter mer samarbete och en konstruktiv relation med Ryssland.  

Det finns historiska förklaringar till de skilda synsätten i Norge och Sverige. Norge har landgräns gentemot Ryssland men har aldrig varit i krig med det stora landet. Tvärtom, Röda armén befriade Nordnorge 1944 från den nazisttyska ockupationen.

För Sveriges del har det funnits en ryssrädsla sedan åren 1718-21 i slutet av det Stora nordiska kriget, då ryska trupper härjade längs den svenska Östersjökusten, detta för att få Sverige att sluta fred, efter det att Karl XII försökt krossa den ryska staten. Därefter har svenska politiker, militärer och opinionsbildare ömt vårdat ryssrädslan. Detta var särskilt olyckligt under båda världskrigen. Under det första ville delar av överklassen under drottning Viktorias ledning att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida mot Ryssland. Under det andra världskriget dröjde det länge innan många politiker och höga militärer insåg att det stora hotet mot Sverige kom från Nazityskland, inte från Sovjetunionen.

Man kan göra tillägget att Finland, som haft upprepade krig med Sovjetunionen under 1900-talet, beflitar sig, med presidenten i spetsen, om att ha samtal i gång med den ryska ledningen.

Idag synes huvudfrågan för svenska politiker och ledande opinionsbildare vara: Hur ska vi kunna straffa Ryssland hårdast? Rimligen bör frågan i stället vara: Hur ska vi Sverige och övriga Europa snabbast och bäst få en fungerande relation med Ryssland? I botten bör ligga vetskapen att Putin så småningom försvinner, men Ryssland finns kvar.

Margot Wallström och den svenska regeringen har upprepade gånger sagt att ett mål med det svenska medlemskapet i FN:s säkerhetsråd är att uppnå en bättre stämning i rådet. Hur kan Sverige bidra till detta om svenska politiker vill ha så lite umgänge som möjligt med Ryssland, en av rådets permanenta medlemmar?

Det är dags att kloka diplomater, inte militärpolitiker, ska sätta tonen i sammanlevnaden med Ryssland. Egentligen bör den principiella lösningen inte vara så svår. Väst får erkänna att Krim, som varit en del av Ryssland sedan 1700-talet och som hyser den ryska svartahavsflottan, hör till Ryssland, och Ryssland får förbinda sig att inte trakassera östra Ukraina och inte heller de baltiska staterna.

Man kan ha olika uppfattningar om Henry Kissinger, men ingen bör förneka att han är en realist. Det är han också i synen på Ryssland. Idag tycker nästan alla att Hans Blix var väsentligt klokare än president George W Bush inför USA:s krig mot Saddam Hussein år 2003. Blix är klok också när det gäller Sveriges och västs inställning till Ryssland.

 

Sverker Oredsson, professor i historia i Lund och bl.a. författare till boken "Svenska rädslor".

 

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 4.000-6.000 tecken inklusive blanksteg.


Frida Wallnor: Tyskland behöver mer än stabilitet

LEDARE. På söndagen är det dags för valet till den tyska förbundsdagen – ett val som borde vara det europeiska ”supervalårets” höjdpunkt med tanke på tyskarnas vikt för Europa, både ekonomiskt och politisk. Men känslan av avslagenhet går inte att komma ifrån – inte ens de ryska trollen verkar engagera sig.

FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.
FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.Bild:AP

Nonchalansen känns av också i Berlin, där man just nu tycks oroa sig mer för logistiken kring att genomföra Berlin Marathon och valet på samma dag.
Det som borde oroa tyskarna är framtiden.

För även om det bevisligen går bra ekonomiskt för Tyskland i dag hotar mörkare moln vid horisonten. Angela Merkel har levt gott på effekterna från Gerhard Schröders Agenda 2010-reformer i kombination med en svag växelkurs som gynnat exporten. För att den låga arbetslösheten och starka tillväxten ska bestå krävs dock långsiktiga investeringar i landets eftersatta infrastruktur. Bredbandsutbyggnaden måste ta fart för att ens vara i närheten av det andra europeiska länder har uppnått. Med en befolkning som blir allt äldre behöver man ta tillvara och utbilda den nya arbetskraft som kommit till Tyskland under de senaste åren.

Detta har dock varit en valrörelse befriad från visioner. En valrörelse där den enda riktiga tv-duellen mellan de två huvudkombattanterna kom att bli en lam historia som bara bekräftade hur överens partiledarna är i många frågor. Merkel är inte känd som någon visionär, men det är märkligt att någon kan komma så lindrigt undan genom att i princip enbart hänvisa till rutin och en stormig omvärld.

Men opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Strategin har fungerat. Den stora skuldbördan ligger snarare hos oppositionen – främst hos Socialdemokraterna och deras Martin Schulz, som förutom några veckor i vintras (Schulz-effekten) misslyckats med att framstå som en seriös utmanare. Likt Merkel tycks han ha trott att det skulle räcka med att bara vara sig själv, det vill säga ”inte Merkel”, för att göra succé 2017.

Men det är inte bara tyskarnas behov av stabilitet som SPD har underskattat. De tycks även ha underskattat hur stark den tyska ekonomin faktiskt är. Att göra social rättvisa till partiets profilfråga under ett valår där få väljare tycks klaga på sociala orättvisor är nära på tjänstefel av SPD-strategerna.

Till deras försvar kan sägas att det bevisligen är svårt att sitta i samma regering som CDU/CSU under Merkel. Det rekordsvaga valresultat som enligt undersökningarna väntar SPD i morgon lär kunna jämföras med Liberalernas katastrof 2009, då partiet till och med ramlade ur parlamentet efter fyra år i koalitionsregering. Frågan är vem som törs göra Merkel sällskap härnäst?

Risken är överhängande att kommande regeringsförhandlingar drar ut på tiden, vilket kan bli ett problem, exempelvis för EU som bara väntar på att få sätta igång sitt reformarbete. En minoritetsregering med enbart CDU à la svenskt recept är otänkbart, enligt tyskar, som tycks chockade enbart över frågan.

Konsensus är att SPD skulle offra sig i ett låst läge. De skulle stanna i storkoalitionen, ta ansvar, även om det sannolikt skulle kosta ytterligare sympatisörer. Men i Tyskland står landets stabilitet över partipolitiken – en fascinerande kontrast till det svenska regeringsbildningsspelet.

En fortsättning på storkoalitionen vore dock inte problemfri. Det skulle sannolikt gynna det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), som ser ut att komma trea i valet och därmed bli största oppositionsparti. Det skulle ge AfD utrymme att synas och möjlighet att beklaga sig över hur de isoleras av övriga partier.

Den här ”beröringsskräcken” gentemot ett extremparti och dess konsekvenser känner vi mycket väl igen i Sverige. Förhoppningsvis inser tyskarna att det är en farlig väg att gå.

Att som nykomling bli tredje största parti i förbundsdagen vore ändå en bedrift av AfD, speciellt mot bakgrund av landets mörka historia. Lika mycket vore det ett kvitto på de övriga partiernas misslyckande och en logisk följd av samstämmigheten dem emellan.

Någonstans måste missnöjet kanaliseras. Förhoppningsvis kan det fungera som en väckarklocka inför kommande fyra år.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?