ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Professor: Sverige behöver en mer realistisk Rysslandspolitik

  • FÖREDÖME. Norges tidigare statsminister och generalsekreteraren i Nato Jens Stoltenberg, till höger, har ett mer avspänt förhållande till Ryssland, menar Sverker Oredsson. Foto: Michail Metzel.

DEBATT. Väst måste ha ett mer realistiskt förhållande till Ryssland och politiken måste avgöras mer av diplomater än militärer. Fasthet, styrka, dialog och öppenhet minskar risken för en alarmistisk politik, skriver professorn i historia Sverker Oredsson.

En del intressant kom fram i Fredrik Reinfeldts intervjuer med samtida ledande politiker. Jag tänker bland annat på samtalet med Jens Stoltenberg, tidigare norsk statsminister, nu Natos generalsekreterare. De båda före detta statsministrarna talade om synen på Ryssland, och slående var att de båda politikerna och deras länder har olika uppfattningar om politiken gentemot den östliga grannen. Stoltenberg använde fyra substantiv som skulle prägla umgänget med Ryssland: fasthet och styrka och också dialog och öppenhet. De två första orden vill säkert svenska politiker också använda men inte dialog och öppenhet. Idag verkar både den nuvarande svenska regeringen och Alliansen vilja markera så stort avstånd som möjligt till Ryssland och därmed också så lite umgänge som möjligt med landet.

Den skillnad som kom fram i de före detta statsministrarnas samtal var ingen tillfällighet. Under Almedalsveckan i början av sommaren 2016 fanns en alarmistisk svensk inställning, där opinionsbildare sade sig tro att Gotland när som helst skulle ockuperas av Ryssland. Samtidigt sa Stoltenberg att Nato behövde stärka sitt försvar men också sträva efter mer samarbete och en konstruktiv relation med Ryssland.  

Det finns historiska förklaringar till de skilda synsätten i Norge och Sverige. Norge har landgräns gentemot Ryssland men har aldrig varit i krig med det stora landet. Tvärtom, Röda armén befriade Nordnorge 1944 från den nazisttyska ockupationen.

För Sveriges del har det funnits en ryssrädsla sedan åren 1718-21 i slutet av det Stora nordiska kriget, då ryska trupper härjade längs den svenska Östersjökusten, detta för att få Sverige att sluta fred, efter det att Karl XII försökt krossa den ryska staten. Därefter har svenska politiker, militärer och opinionsbildare ömt vårdat ryssrädslan. Detta var särskilt olyckligt under båda världskrigen. Under det första ville delar av överklassen under drottning Viktorias ledning att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida mot Ryssland. Under det andra världskriget dröjde det länge innan många politiker och höga militärer insåg att det stora hotet mot Sverige kom från Nazityskland, inte från Sovjetunionen.

Man kan göra tillägget att Finland, som haft upprepade krig med Sovjetunionen under 1900-talet, beflitar sig, med presidenten i spetsen, om att ha samtal i gång med den ryska ledningen.

Idag synes huvudfrågan för svenska politiker och ledande opinionsbildare vara: Hur ska vi kunna straffa Ryssland hårdast? Rimligen bör frågan i stället vara: Hur ska vi Sverige och övriga Europa snabbast och bäst få en fungerande relation med Ryssland? I botten bör ligga vetskapen att Putin så småningom försvinner, men Ryssland finns kvar.

Margot Wallström och den svenska regeringen har upprepade gånger sagt att ett mål med det svenska medlemskapet i FN:s säkerhetsråd är att uppnå en bättre stämning i rådet. Hur kan Sverige bidra till detta om svenska politiker vill ha så lite umgänge som möjligt med Ryssland, en av rådets permanenta medlemmar?

Det är dags att kloka diplomater, inte militärpolitiker, ska sätta tonen i sammanlevnaden med Ryssland. Egentligen bör den principiella lösningen inte vara så svår. Väst får erkänna att Krim, som varit en del av Ryssland sedan 1700-talet och som hyser den ryska svartahavsflottan, hör till Ryssland, och Ryssland får förbinda sig att inte trakassera östra Ukraina och inte heller de baltiska staterna.

Man kan ha olika uppfattningar om Henry Kissinger, men ingen bör förneka att han är en realist. Det är han också i synen på Ryssland. Idag tycker nästan alla att Hans Blix var väsentligt klokare än president George W Bush inför USA:s krig mot Saddam Hussein år 2003. Blix är klok också när det gäller Sveriges och västs inställning till Ryssland.

 

Sverker Oredsson, professor i historia i Lund och bl.a. författare till boken "Svenska rädslor".

 

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 4.000-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies