1515
Annons

PM Nilsson: Vem vinner solenergins världsordning?

Två kinesiska bolag meddelade i fredags att de ska bygga en solkraftspark i Tjernobyl. Den symboliska innebörden i skiftet mellan en sovjetisk kärnkraftsruin och ett kinesiskt glänsande solpanelsfält är oemotståndlig för vem som helst, men särskilt för Kina. Det är som att bygga Klippmoskén på det gamla templet.

 

Den ogenomträngliga smogen i Peking brukar illustrera hopplösheten i världens klimatkris. Det är dags att uppdatera den bilden.

På klimattoppmötet i Marrakesh var Kina är den stabiliserande stormakten när USA svajar. Kinas åtaganden i Paris-avtalet står fast oavsett vad den nya administrationen i Washington gör, som för övrigt inte hade någon utsänd alls.

Kina har alla skäl i världen att skynda sig.

Kina är det land där solenergi växer snabbast, vilket är den främsta orsaken till att förnyelsebara energislag nu ökar snabbare än kol i världen och att koldioxidutsläppen inte har ökat sedan 2013. Den viktigaste drivkraften är att kineserna vill bli kvitt sin smog, samt att solenergi är billigt.

Men kineserna visar också tydliga ambitioner att bli ett globalt centrum för solenergi.

Kinesiska bolag bygger solceller över hela Afrika, projekterar stora anläggningar i Sahara och skissar på transeuroasiatiska elledningar för att kunna överföra kraft. Kinesiska staten har anslagit ett rekordstort solprojekts-belopp till det traditionellt fossilt finansierade International Energy Agency.

Kinas roll i Afrika är särskilt intressant eftersom all befolkningstillväxt de närmaste 100 åren kommer att ske där. Energimarknaden har stagnerat i Europa och USA men i Afrika växer den med sex procent om året och väntas tredubblas till 2040.

De största aktörerna är kinesiska bolag som under de senaste fem åren har investerat 130 miljarder kronor i kraftproduktion och kraftledningar. Hälften av all ny afrikansk kraftkapacitet som Kina byggt är förnyelsebart.

Kinas intresse för global solenergi kan delas upp i tre dimensioner.

Den första är kommersiell, vilket bådar gott. Kina äger världens största produktionskapacitet för solceller och har lyckats pressa priserna i en hastighet som har överraskat alla. Om utvecklingen fortsätter kommer hushåll snart inte ha råd att vara utan solpaneler.

Kina är också världens största batteritillverkare och har 90 procent av de nödvändiga batterimineralerna. Därtill har de en välutvecklad elektronisk industri som jagar nya tillväxtmarknader när de gamla mognar.

Det andra skälet är geopolitiskt. Med Parisavtalet har världen bestämt att förnyelsebara energislag ska vara dominerande inom bara några decennier. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen pekar på att sol kommer att bli det viktigaste. Men precis som kol och olja skapade sina världsordningar och stormakter kommer solenergi att skapa sin. Om Kina blir den ledande solenergiproducenten innebär det globalt inflytande.

Det tredje skälet är politiskt. Världens syn på USA och dess demokratiska processer är just nu milt uttryckt skeptisk. Inget gott tycks komma från långt driven folkmakt. Med instabiliteten i de övriga västdemokratierna, främst England och Frankrike, framstår demokratin som styrelseskick som riskfyllt och oansvarigt.

Om demokratierna med USA i spetsen inte orkar dra det politiska arbetet som följer med Parisavtalet, eller till och med drar sig ur, har Kina en exceptionell chans att legitimera sitt auktoritära styre.

Demokratins segrar under 1900-talet berodde inte bara på dess frihet, ekonomiska tillväxt och teknologiska och militära styrka, utan också på att demokratierna var bäst på att lösa svåra samhällsproblem. Det var de rörliga och öppna liberala marknadsekonomierna som skapade de mest friska, mest jämlika och renaste samhällena. De åkte också först till månen, sprang snabbast på 100 meter, sydde de snyggaste jeansen och gjorde de bästa poplåtarna, vilket fångade världens ungdom, men det var ändå utanpåverk. Om demokratin inte hade löst industrisamhällets nya sociala spänningar, misslyckats med bättre hälsa för alla och underlåtit att få bort gifter, gräva reningsverk och katalysera bort svavelnedfallet, hade friheten inte varit lika självklar.

Om Kina tar chansen och blir den ledande politiska kraften i klimatomställningen kommer resten av världen inte bara applådera resultatet utan också dess politiska system som kommer att vinna legitimitet långt in i nästa sekel.

Det finns många skäl för demokratierna att påskynda klimatarbetet. Men ett skäl är kampen för frihet. Om politisk frihet i mitten av detta sekel mest associeras med oberäkneliga ledare, kraftlösa regeringar och klimatpolitiska svek är det lätt att se hur nya generationer kommer att orientera sig.

Temperaturen i Arktis har under hösten legat 20 grader över den normala. Forskarna varnar för hastiga förlopp. Klimatfrågan är fysiskt påtaglig. Snabbast vinner.

Innehåll från WihlborgsAnnons

Wihlborgs inför pris på koldioxidutsläpp

Arvid Liepe (tv) och Staffan Fredlund (th).
Arvid Liepe (tv) och Staffan Fredlund (th).

Flera svenska företagsjättar har infört ett internt pris på koldioxidutsläpp. Nu hoppar Wihlborgs på tåget. ”Det känns roligt att vi kan driva utvecklingen i vår bransch”, säger miljö- och klimatchefen Staffan Fredlund.

Nu inför fastighetsbolaget Wihlborgs ett internpris på koldioxidutsläpp. Priset sätts till 1000 kronor per ton och kommer inledningsvis att testas vid investeringsbeslut kring renoveringar och hyresgästanpassningar. 

– Det här är en nyckel för att omsätta klimatpåverkan till ett finansiellt värde som vi kan använda i kostnadskalkylen. Tanken är att det interna priset ska underlätta för oss att fatta kloka och relevanta beslut, och premiera leverantörer som erbjuder det klimatbästa alternativet när vi genomför upphandlingar, säger Staffan Fredlund, miljö- och klimatchef på Wihlborgs. 

Verktyg för att nå halveringsmål

Genom införandet av internpriset på koldioxid lägger bolaget i en högre växel för att minska utsläppen som sker i samband med byggprojekt, det som räknas som indirekt klimatpåverkan i värdekedjan. 

För att pressa ner klimatpåverkan ytterligare sätter Wihlborgs även upp ett så kallat målgränsvärde vid nybyggnation av kontorsfastigheter. Gränsvärdet ligger på 270 kilo koldioxidekvivalenter per kvadratmeter.

Nyfiken på Wihlborgs klimatarbete? Ta reda på mer här. 

– Vi har liksom branschen i stort haft svårt att mäta och målsätta klimatpåverkan vid byggnation och renoveringar, alltså den del av vår verksamhet som har störst klimatpåverkan, säger Arvid Liepe, ekonomi- och finanschef på Wihlborgs, och fortsätter:

– Internprissättningen och målgränsvärdet hjälper oss att angripa detta. Förhoppningen är att satsningarna ska göra stor skillnad för de totala utsläppen och bidra till att vi uppnår vårt halveringsmål för 2030.

Tar steget – innan det blir ett hygienkrav

Arvid Liepe och Staffan Fredlund hoppas att verktygen kommer att användas brett i organisationen och i både små och stora projekt.

– Vi kommer att testa detta och utvärdera om det styr oss på rätt sätt. Genom att ta steget nu hinner vi också med en lärandeprocess kring intern prissättning innan den här typen av åtgärder blir ett hygienkrav på marknaden. Det känns roligt att vi kan visa ledarskap och driva utvecklingen i vår bransch, säger Staffan Fredlund. 

Om Wihlborgs
Wihlborgs är ett börsnoterat fastighetsbolag som erbjuder kommersiella lokaler till företag och organisationer i Öresundsregionen. Wihlborgs Fastigheter finns i Malmö, Lund, Helsingborg och Köpenhamn. Bolaget är marknadsledande i de tre svenska städerna. 

Läs mer om Wihlborgs fastighetsutveckling

 

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Wihlborgs och ej en artikel av Dagens industri

Frida Wallnor: Tyskland behöver mer än stabilitet

LEDARE. På söndagen är det dags för valet till den tyska förbundsdagen – ett val som borde vara det europeiska ”supervalårets” höjdpunkt med tanke på tyskarnas vikt för Europa, både ekonomiskt och politisk. Men känslan av avslagenhet går inte att komma ifrån – inte ens de ryska trollen verkar engagera sig.

FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.
FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.Bild:AP

Nonchalansen känns av också i Berlin, där man just nu tycks oroa sig mer för logistiken kring att genomföra Berlin Marathon och valet på samma dag.
Det som borde oroa tyskarna är framtiden.

För även om det bevisligen går bra ekonomiskt för Tyskland i dag hotar mörkare moln vid horisonten. Angela Merkel har levt gott på effekterna från Gerhard Schröders Agenda 2010-reformer i kombination med en svag växelkurs som gynnat exporten. För att den låga arbetslösheten och starka tillväxten ska bestå krävs dock långsiktiga investeringar i landets eftersatta infrastruktur. Bredbandsutbyggnaden måste ta fart för att ens vara i närheten av det andra europeiska länder har uppnått. Med en befolkning som blir allt äldre behöver man ta tillvara och utbilda den nya arbetskraft som kommit till Tyskland under de senaste åren.

Detta har dock varit en valrörelse befriad från visioner. En valrörelse där den enda riktiga tv-duellen mellan de två huvudkombattanterna kom att bli en lam historia som bara bekräftade hur överens partiledarna är i många frågor. Merkel är inte känd som någon visionär, men det är märkligt att någon kan komma så lindrigt undan genom att i princip enbart hänvisa till rutin och en stormig omvärld.

Men opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Strategin har fungerat. Den stora skuldbördan ligger snarare hos oppositionen – främst hos Socialdemokraterna och deras Martin Schulz, som förutom några veckor i vintras (Schulz-effekten) misslyckats med att framstå som en seriös utmanare. Likt Merkel tycks han ha trott att det skulle räcka med att bara vara sig själv, det vill säga ”inte Merkel”, för att göra succé 2017.

Men det är inte bara tyskarnas behov av stabilitet som SPD har underskattat. De tycks även ha underskattat hur stark den tyska ekonomin faktiskt är. Att göra social rättvisa till partiets profilfråga under ett valår där få väljare tycks klaga på sociala orättvisor är nära på tjänstefel av SPD-strategerna.

Till deras försvar kan sägas att det bevisligen är svårt att sitta i samma regering som CDU/CSU under Merkel. Det rekordsvaga valresultat som enligt undersökningarna väntar SPD i morgon lär kunna jämföras med Liberalernas katastrof 2009, då partiet till och med ramlade ur parlamentet efter fyra år i koalitionsregering. Frågan är vem som törs göra Merkel sällskap härnäst?

Risken är överhängande att kommande regeringsförhandlingar drar ut på tiden, vilket kan bli ett problem, exempelvis för EU som bara väntar på att få sätta igång sitt reformarbete. En minoritetsregering med enbart CDU à la svenskt recept är otänkbart, enligt tyskar, som tycks chockade enbart över frågan.

Konsensus är att SPD skulle offra sig i ett låst läge. De skulle stanna i storkoalitionen, ta ansvar, även om det sannolikt skulle kosta ytterligare sympatisörer. Men i Tyskland står landets stabilitet över partipolitiken – en fascinerande kontrast till det svenska regeringsbildningsspelet.

En fortsättning på storkoalitionen vore dock inte problemfri. Det skulle sannolikt gynna det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), som ser ut att komma trea i valet och därmed bli största oppositionsparti. Det skulle ge AfD utrymme att synas och möjlighet att beklaga sig över hur de isoleras av övriga partier.

Den här ”beröringsskräcken” gentemot ett extremparti och dess konsekvenser känner vi mycket väl igen i Sverige. Förhoppningsvis inser tyskarna att det är en farlig väg att gå.

Att som nykomling bli tredje största parti i förbundsdagen vore ändå en bedrift av AfD, speciellt mot bakgrund av landets mörka historia. Lika mycket vore det ett kvitto på de övriga partiernas misslyckande och en logisk följd av samstämmigheten dem emellan.

Någonstans måste missnöjet kanaliseras. Förhoppningsvis kan det fungera som en väckarklocka inför kommande fyra år.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera