ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

PM Nilsson: Välkomna Kinas pengar

  • Kinas president Xi Jinping. Foto: Lan Hongguang

Förra året slog kinesiska företag rekord i köp av utländska bolag. Utlandsinvesteringarna steg till nära 2.000 miljarder kronor. Mest kinesiska pengar gick till EU, 350 miljarder kronor. Kina är den största utländska investeraren i den europeiska ekonomin, främst i Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

 

 

Ökningen av kinesiska investeringar har pågått i många år och uppmärksammas mest när kända varumärken som Pirelli eller pikanta tillgångar som den grekiska hamnen i Pireus tas över av kineser. ChemChinas bud på de skånska sockerbetorna, de gröna ärtorna och höstrapsen, via köpet av Syngenta, väckte också intresse.

2016 breddades den kinesiska portföljen och man köpte till exempel det finska spelföretaget Supercell (Clash of Clans), tyska robottillverkaren KUKA, brittiska datacenterföretaget Global Switch, irländska flyguthyrningsföretaget Avolon, tyska sopförbränningsbolaget EEW Energy, brittiska resesajten Skyscanner och franska modeföretaget SMCP Group.

De kinesiska investeringarna i EU har hittills tveklöst gynnat ekonomin. Europa lider brist på direktinvesteringar och än så länge är erfarenheten av kinesiska ägare goda. Volvo är just nu inne i en av de lyckligare faserna i företagets historia, särskilt i jämförelse med den amerikanska perioden. Och Göteborg badar i kinesiska FoU-pengar för att klara fordonsindustrins skifte till eldrift.

Men det är inte säkert att lyckan varar så länge. Två faror tornar nu upp sig.

Den ena är en politisk rekyl i EU-länderna. Kinas snabbt ökande aptit har startat en alltmer kritisk debatt, särskilt i Tyskland. Missnöjet handlar dels om att kinesiska företag får köpa inom branscher i EU som är stängda för utlänningar i Kina. Att ett europeiskt bolag skulle få köpa en kinesisk hamn eller ett stort energibolag är otänkbart.

Det finns också en oro för att Kinas överdrivna och delvis politiska intresse driver upp prisbilder som inte är marknadsmässiga. I kombination med motstånd mot att vissa känsliga tillgångar tas över av Kina kan det bli väldigt dyrt. Kina har visat stort intresse för tung infrastruktur som hamnar, elnät, kraftverk, transport- och kommunikationsanläggningar och det kostar att undvika affärer. En sådant svensk exempel är när en svensk-kanadensisk ägargrupp 2015 betalade ett överpris för Fortums elnät i Stockholm för att undvika att det såldes till ett kinesiskt företag, vilket elnätskunderna i slutändan får betala.

Och många känner också en allmän tvekan inför att kinesiska statliga, halvstatliga, regionala eller kommunala ägare ska köpa upp privata europeiska aktiebolag. Om vi har ägnat ett sekel åt att bekämpa Sovjetkommunismen är det lite snopet om Kommunistkina köper upp den fria världens fria företag.

Detta gör att allt fler ropar efter en europeisk variant av USA:s Committee on Foreign Investment som kan säga nej till affärer av politiska skäl. EU kan säga nej av konkurrensskäl, men är i övrigt öppet, eller skyddslöst, om man vill se det så.

Frågan är hur man ser på kinesiska pengar. Är de ett välkommet kapital eller ett redskap för en framtida fientlig makt? Det är en bra fråga, men faran med en politisk överprövning av utländska investeringar är att den lätt missbrukas av protektionistiska och nationalistiska krafter och hindrar bra affärer. Därtill är det svårt att värdera politiska system. Om vi säger nej till kinesiska investeringar kan vi då tolerera saudiska? Eller ryska? Försvaret av den ekonomiska liberala världsordningen blir lätt ett hot mot densamma.

Den andra faran är Donald Trumps Kinapolitik. Under vintern har man ägnat mycket tid åt hans hållning till Ryssland, men Kina är en större fara, i alla fall ekonomiskt. Om han skulle starta ett handelskrig mot Kina och eller konfrontera det olagliga öbyggandet i sydkinesiska sjön kommer han rimligen kräva lojalitet av EU.

Det har vi inte råd med, och inte intresse av. Men det kan bli tungt för EU att försäkra sig om USA:s stöd mot Ryssland och samtidigt svika i Trumps kamp mot Kina.

Den svenska regeringen bör i god tid skaffa sig en tydlig linje i denna fråga. Utgångspunkten bör vara att den ekonomiska integreringen av Kina och EU är positiv och har inneburit mycket stora välståndslyft och byggt stora ekonomiska värden. Kina är en helt central aktör i de investeringar och den teknikutveckling som krävs för att lösa klimatfrågan. Att Kinas president så tydligt markerar sin tro på globalisering, frihandel och Parisavtalet är välkommet, även om han företräder ett odemokratiskt politiskt system.

Kina blev ett gift i den amerikanska valkampanjen och symbolen för antiglobaliseringskrafterna. Låt inte samma sak ske i Europa. Det kan tyckas förnuftigt när tyskar bekymrar sig över sina teknikbolag, men deras lösningar är en fälla. Och att EU inte har råd med en konflikt med Kina är inget svaghetstecken, det är en styrka och själva poängen med internationalisering av ekonomin.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies