ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

PM Nilsson: Välj nordiska alliansen

  • Foto: TT/Di

På onsdag skickar Storbritannien det formella brevet till EU för att begära utträde enligt artikel 50. Det är ett stort steg för britterna och för resten av Europa, men särskilt stort är det för skandinaverna.

Storbritannien har varit ett slags skyddsmakt för Nordeuropas gemensamma intressen i EU:s förhandlingsspel. Om britterna har tagit täten i ståndpunkter som frihandel, fritt företagande och transatlantism har danskar, svenskar och finnar kunnat lägga sig bakom.

Så vem ska vi hänga med nu? Vilka nya allianser ska säkra typiska nordiska intressen? Det är en akut fråga i alla nordiska huvudstäder.

Några pekar med säkerhet på Tyskland. EU:s ledande makt är en trygg partner, de historiska banden är starka, liksom handelsutbytet. Industrin i Sverige kan tveklöst beskrivas som en del i ett industribälte som sträcker sig från Hannover, över Skåne och upp genom granskogen. En procents tillväxt där nere slår omedelbart igenom här.

Problemet med Tyskland är bara att alla upplever sig ha en speciell relation med landet i mitten, vilket i någon mening är sant. Inget europeiskt land undkommer Berlin. Sverige och Tyskland har också ibland olika intressen, beroende på geografi, handel, ekonomisk och politisk grundsyn. Som ersättning för Storbritannien är en allians med Tyskland svagare.

Andra skulle säkert säga att vi inte behöver fasta allianser, vi klarar oss bra med skiftande. Om Sveriges intressen sammanfaller med Spaniens och Portugals kan vi förförhandla med dem. För att nästa år göra upp med Frankrike. Ensam är fri. Problemet med den linjen är att fasta förhållanden ger större styrka över tid. Gemensamma intressen grundar sig oftast inte i sittande regeringars tillfälliga samsyn utan i mer organiska och långvariga förhållanden. Vilken slags skog som växer i respektive länder avgör till exempel synen på EU:s klimat- och skogspolitik.

Ett alternativ som därför ligger nära till hands, men som kräver mycket politiskt fotarbete, är att skapa en nordisk allians inom det europeiska systemet. Den drömmen har kommit och gått i många hundra år, men är lika giltig fortfarande.

De fyra nordiska länderna Norge, Finland, Sverige och Danmark, har slående ekonomiska likheter.

Vid sidan av Tyskland är vi varandras största handelspartners. Sveriges största exportland är Tyskland, men Norge är nästan lika stort. USA ligger trea, tätt följt av Danmark och Finland.

Vi är våra största investeringsmarknader. Finland, Danmark och Norge ligger i absoluta toppen över länder där svenska företag investerar. Bara USA ligger högre.

Vi har till skillnad från övriga Europa växande befolkningar. Enligt FN:s prognos fram till 2030 kommer de nordiska folken att växa med 20 procent. Övriga EU står still. Tyskland minskar.

De nordiska länderna har också starkt växande ekonomier. I europeiska mått mätt är Finland, Sverige, Norge och Danmark tillväxtländer. Enligt IMF växer den nordiska ekonomin mest i Europa fram 2020.

Vi ligger exceptionellt högt i viktiga globala rankinglistor. World Economic Forum placerar de fyra nordiska länderna i topp-tio vad gäller konkurrenskraft och lika högt (utom Norge) i innovationskraft – här ligger Sverige 2:a efter Sydkorea.

Detsamma gäller Forbes globala lista över det bästa affärsklimatet. Sverige ligger 1:a (!), Danmark 6:a, Finland 8:a och Norge 9:a.

De fyra ländernas regeringar och myndigheter åtnjuter globalt sett högt förtroende hos befolkningarna och är i princip fria från korruption.

(Island ligger också högt i alla mätningar men har en så liten ekonomi varför landet inte redovisas här.)

Som region i världen är Norden en exotisk dröm. Högt upp nära polcirkeln bor 25 miljoner personer, nästan lika många som i Kanada. De är rika, tekniskt avancerade, socialt progressiva, starkt miljömedvetna och tycker att kvinnor och män ska ha lika möjligheter. Alla har kristna kors i sina flaggor och alla håller hårt i sina egna mynt och egna kungahus med söta prinsessor, utom Finland som moderniserat sitt stats- och myntskick.

Försvarsmakterna är just nu något hukande, men historiskt finns inga andra folk som ägnat så mycket möda åt att värna sin frihet mot ryska hot. Det kommer vi att fortsätta med. Det finns heller inga andra folk som på djupet förstår vikten av att även ryska handelsflöden ska ha fri lejd genom de danska sunden. Det kommer vi också fortsätta med. (Bälten och Öresund är det tredje största globala oljesundet efter Malacka och Hormuz.)

Det nordiska samarbetet har ofta försvagats av inbördes konkurrens och stora utrikespolitiska skillnader. Tre av fyra är med i EU, en av fyra i eurozonen och två av fyra i Nato. Inget land är med i allt, vilket gör regionen unikt splittrad i Europa.

Samtidigt är alla länderna beroende av att EU, euron och Nato stabiliseras, inte minst ickemedlemmarna. För Sverige är det en katastrof om Nato försvagas, eller om euron sviktar på allvar. Det svenska bankväsendet hade till exempel kollapsat om Lettland inte hållit fast vid euron under finanskrisen.

Ett sätt att överbrygga den nordiska splittringen är därför att föra en gemensam intressepolitik. Det gäller framför allt regeringen i Stockholm, eftersom Sverige är det land som nobbar både Nato och euron. Om det gynnar Norden att euron stärks bör vi medverka till att de nordiska länderna uppträder som de facto-medlemmar i stället för att svartsjukt bevaka utanförskapsländernas intressen. Detsamma gäller Nato. Ett starkt Nato gynnar Nordens säkerhet, varför det är bättre att Sverige och Finland uppträder som de facto-medlemmar och för en politik som ligger i fas med Norges och Danmarks.

Sedan kan vi slåss för frihandel, rätten att avverka skog och bjuda tyskar på nordiska toppmöten med norrsken på vintern och midnattssol på sommaren. Oslagbart.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies