1515
Annons

PM Nilsson: Trumps tullkrig inte vårt

LEDARE. Europa har ägnat exakt en månad åt att häpna över Donald Trump. Någon smekmånad har han definitivt inte fått. Han har i stort och smått, kanske särskilt smått, visat att han är en politisk katastrof. Förtroendet för honom är minimalt och förtroendet för USA sjunker som en sten.

VAL. Om USA skulle tvinga EU att välja mellan Kina och handel med USA bör européerna stå upp för sin integritet och avvisa Trumps tullar.
VAL. Om USA skulle tvinga EU att välja mellan Kina och handel med USA bör européerna stå upp för sin integritet och avvisa Trumps tullar.Bild:Pablo Martinez Monsivais, Luis Hidalgo

Helgens säkerhetskonferens i München var nattsvart. Vi rör oss blixtsnabbt mot en era definierad av ”post-truth, post-west, post-order”. Den geopolitiska situationen är svårartad. USA isolerar sig ekonomiskt, Mellanösterns kaos fortsätter och därmed Europas migrationskris, liksom Rysslands strävan efter inflytelsesfärer i östra och centrala Europa. Turkiet går mot krig, Arktis smälter, konflikten i Sydkinesiska sjön fördjupas.

Europa och Sverige har av naturliga skäl fokus på relationen mellan USA och Ryssland, men det eventuella handelskriget med Kina är det kanske mest allvarliga och akuta.

Planen på en radikal skatteomläggning för företag är inget Donald Trump har uppfunnit på egen hand. Den har grott i många år, presenterades av kongressen i somras och åtnjuter stöd hos såväl demokrater som republikaner. Bolagsskatten ska sänkas till 20 procent, import beskattas med 20 procent och export helt skattebefrias. Beskattningen av amerikanska företags vinster i utlandet slopas, endast verksamhet i USA beskattas.

Om allt går enligt planerna kan Donald Trump signera reformen efter sommaren.

Financial Times beskriver paketet som den största skatteförändringen på 100 år och den kommer att få globala konsekvenser. Importskatten, som i praktiken är en tull, kommer inte accepteras i WTO. Om USA fälls där är risken stor för att landet lämnar världshandelsorganisationen, vilket Trump flaggade för under sin kampanj.

Det amerikanska näringslivet är delat. Konsumentföretag som Wal-Mart, Nike och Gap är helt beroende av billig import och lobbar mot exportföretag som General Electric, Boeing och Caterpillar är för. Att kunna exportera utan att betala skatt är självklart lockande och ger en fördel jämfört med utländska konkurrenter.

Den sammantagna effekten av skattepaketet beskrivs av experter som att USA blir ett skatteparadis för exportföretag. Det riskerar att öka pressen på andra länder att göra likadant för att skydda sina egna företag. Det är till exempel lätt att föreställa sig att europeiska biltillverkare, läkemedelsbolag och stålindustrier vill ha lika villkor.

Europeiska politiker kan snabbt visa sig vara lika receptiva som amerikanska när lobbygrupper och väljare trycker på, eller när lastbilstillverkare meddelar att de flyttar produktion till USA. Tullar är traditionellt mer en europeisk företeelse än en amerikansk. Till skillnad från USA har EU faktiskt aldrig kommit i närheten av att öppna sin marknad för sina fattiga grannar i syd.

Men den amerikanska tullpolitiken är mer riktad mot Kina. Transatlantism enligt Trump kan ju innebära en gemensam tullunion för att hålla låglöneländer ute, Kina nere och väst uppe. Det hotar att ställa EU inför ett svårt val, särskilt om USA vid sidan av ett handelskrig går från ord till handling vad gäller öarna mellan Kina och Filippinerna.

Kina har befäst tidigare undervattensrev och små skär till flyg- och marinbaser med i dag permanent militär närvaro. I praktiken innebär det en kraftig förskjutning av Kinas gräns österut och att Sydkinesiska sjön blir ett kinesiskt innanhav, vilket har stora säkerhetspolitiska konsekvenser för hela Sydostasien. USA:s utrikesminister Rex Tillerson sa i senatsförhören att USA inte tänker tillåta Kina tillträde till öarna. Det skulle innebära en direkt militär konflikt.

I ett sådant mardrömsscenario gäller det för EU att hålla på sin integritet. Europa har ett distinkt intresse av att bibehålla relationen med USA och överbrygga Trump i väntan på bättre tider i Washington. USA:s roll som världens starkaste demokrati med en vital och innovativ ekonomi gör landet till en omistlig partner.

Men världen är större än USA och Kinas framtid är av central betydelse. Europa och USA i all ära, men mänskligheten bor i Asien och i allt högre grad i Afrika om vi får tro demograferna. Kina kommer inte bara vara världens största ekonomi utan snart ha världens bästa universitet, ansöka om flest patent, stå för mest utlandsinvesteringar och om vi har tur vara ledande på grön omställning. Om EU går med USA i konflikten med Kina hotas inte bara de befintliga värdekedjorna utan framför allt en gemensam utveckling.

EU bör därför avvisa såväl interna som externa krav på att ta efter USA:s protektionistiska ekonomiska politik och hålla fast vid sina frihandelsambitioner. Om USA ställer oss inför ett val bör vi hålla oss till våra principer. Trumps krig är inte vårt och Trumps värld är inte vår. Om USA distanserar sig från världsekonomin bygger vi tillsammans med andra vidare på den och välkomnar amerikanerna tillbaka.

För övrigt bör Kina demokratiseras.


Lotta Engzell-Larsson: Sverige måste gå med i bankunionen

LEDARE. Nordea tar nu steget och gör vad många svenska storbolag genom åren har hotat med, men få genomfört.

Bild:Di, Henrik Montgomery/TT (montage)

De flyttar sitt huvudkontor. Familjen Rausing flyttade Tetra Pak till Schweiz av politiska skäl 1980 i samband med striden om löntagarfonderna. Ikea har huvudkontor i Nederländska Leiden, av skatteskäl.

I de allra flesta fall beror en flytt av huvudkontoret på att bolaget fått nya ägare. Det gäller exempelvis Astra som gick ihop med Zeneca och flyttade till London. Pharmacia köptes upp av Upjohn och hamnade i USA, och fusionen mellan Asea och Brown Boveri placerade huvudkontoret i Schweiz.

Även i Nordea är det ägandet som ligger bakom beslutet, men indirekt. Bankens största ägare Sampo är finsk, och representeras av ordföranden Björn Wahlroos. Det gör att frågan om hemvist aldrig varit självklar, även om svenskarna trodde det.

Beslutet att flytta huvudkontoret till eurolandet Finland är ekonomiskt rationellt. Det ger lägre kapitalkrav, de sänks från nuvarande 17,6 procent till uppskattningsvis 14-15 procent, vilket frigör kapital och gör att avkastningen och utdelningen kan öka. Det ger en lägre årlig resolutionsavgift. Enligt vissa analyser kan det öka vinsten per aktie med sju procent och aktiekursen lyfte direkt på beskedet.

Svenska politiker har aldrig haft mycket till övers för finanssektorn. De har inte sett någon risk att den skulle flytta, och det är populärt att skälla på den. Alliansregeringens finansminister Anders Borg (M) var inte bättre än sin efterträdare Magdalena Andersson (S). När regeringen i våras försämrade konkurrenssituationen för de svenska storbankerna genom att i ett slag öka resolutionsavgiften och göra den evig, vilket går långt bortom EU-kraven, samtidigt som den planerade en ny finansskatt, fick Nordeas ledning nog. Både ordförande och vd gjorde klart att en flytt kunde bli nödvändig för att säkra bankens ställning.

De svenska kapitalkraven är högre än vad EU-regelverket kräver. Det motiveras bland annat av att Sverige har en stor banksektor (340 procent av BNP) och ett stort beroende av marknadsfinansiering. Men om Sverige var med i EU:s bankunion, som Finland, och delade riskerna med övriga medlemmar skulle det vara ett mindre problem.

Regeringen backade så småningom lite på resolutionsavgiften och förslaget om ökad beskattning sköts fram i tiden.

Men sammantaget är regeringens politiska utspel ett uttryck för en bristande förståelse för att banker verkar i en konkurrensutsatt sektor. Det finns ingen logik i synen att ”det är bra och patriotiskt att köra Volvo, men Nordea ska hållas kort”. Värst av allt är kanske att den politiska ryckigheten har ökat osäkerheten om vilka spelregler som gäller i Sverige och påskyndat beslutet.

Brexit visar att de ekonomiska konsekvenserna av kortsiktiga politiska beslut kan bli betydande. Internationella storbanker hoppar nu strömhopp från finansmetropolen London till alternativ som Frankfurt, Dublin, Luxemburg och Paris.

Finansföretag anses inte vara produktiva och bidra till samhällets utveckling. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Kredit är en förutsättning för tillväxt, och ett verktyg att jämna ut medfödda skillnader.

Företag med en lokal förankring är mer långsiktiga. Banker som har sin hemvist på annat håll stänger ned och reser hem direkt när det blåser. Det visar inte minst Danske Banks jojo-rörelser till och från den svenska marknaden.

När Sverige successivt tappade mark som tillverkningsland i den globala konkurrensen under senare delen av 1900-talet lades fokus på kunskapssektorn. Finanssektorn är en viktig del av den. Huvudkontor är betydelsefulla därför att kluster byggs runt dem. Inom läkemedelsindustrin har man lyckats behålla en del forskning trots att huvudkontoren flyttat, men något jämförbart finns inte inom finanssektorn. Huvudkontoret är navet. Sverige har nu förlorat ett viktigt nav till Helsingfors.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?