Folk satt kort tid och bytte snabbt till något annat eller lämnade politiken helt och hållet.
Orsaken var att migrationspolitiken i hög grad bestämdes av regeringen och att alla existentiella frågor och olyckliga öden trycktes på ministern. Ingen klarar av det. Mediantiden för svenska migrationsministrar är två år.
Först när systemet avpolitiserades 2006 och alla beslut hänsköts till domstol blev migrationsministerjobbet möjligt. Följaktligen satt Tobias Billström rekordlänge, i åtta år.
I slutet av hans tid blev migrationspolitiken dock politisk igen eftersom det blev uppenbart att Sverige behövde reglera volymen asylsökande med politiska beslut. Det har framför allt ställt till ett elände för alla asylsökande, men också för politikerna. Den ena efter den andra har bränt fingrarna på migrationspolitiken.
Den ena efter den andra tycks också dra slutsatsen att det politiska priset är för högt. Den nyss så feberheta migrationspolitiska fronten är upplöst och inget parti har längre lust att binda sitt öde till invandring.
Titta bara på Miljöpartiet. Mp satsar nu tydligt på miljö och vips når de framgångar och vinner politisk mark. Åsa Romson belastades svårt av migrationen men var en effektiv miljöminister, liksom Karolina Skog som aktar sig noga för att falla ur den gröna ramen. Det nya språkröret tillika klimatministern Isabella Lövin tycks också ha bestämt sig för att inte dras ner i migrationsfrågan och går från klarhet till klarhet i klimatarbetet.
Man säger ibland att MP inte "får" något. Men när den här mandatperioden är slut kommer MP kunna gå rakt in i valrörelsen med ovanligt starka miljöreformer bakom sig, som klimatlagen, incitamentssystem för miljöbilar, reduktionsplikt för drivmedel och förhoppningsvis ett rakt besked om snabbspår.
Efter lång tvekan har miljön har också blivit ett brett näringslivsintresse. MP:s långtgående ambitioner har inte mött motstånd, tvärtom. Sverige behöver ett starkt, professionellt grönt parti som förstår att använda marknadskrafterna till sin fördel.
