ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

PM Nilsson: Sista året med Löfven

  • SISTA STRIDEN. Alliansledarnas olika besked i regeringsfrågan under vintern har en sak gemensamt: de kommer inte att släppa fram en Löfvenregering efter nästa val även om de rödgröna blir större än alliansen. Foto: Jack Mikrut

På tisdagen presenterar Magdalena Andersson sin sjätte budget. Den första fälldes av riksdagen hösten 2014. Hon har bara regerat Sverige i två år med egen budget och då framför allt justerat upp skattetrycket, med passivt stöd av alliansen.

 

 

En vårbudget brukar inte vara så spännande. Denna är ett undantag, dock inte i sak. Alliansledarna har under vårvintern sagt att de plötsligt vill dra in sitt stöd och därmed öppna för att tillsammans med SD bland annat stoppa finansministerns planer på att fler ska betala statlig skatt. Hur partierna ska gå till väga är inte klart då de har olika alternativ, men ambitionsnivån är klar.

Sedan Moderaternas besked i januari vill alla lämna DÖ-traumat bakom sig. Inget alliansparti vill gå in i nästa valrörelse som lydrike till S. Hur alliansens självständighetsförklaring kommer att se ut vet dock ingen, men möjligen gav Annie Lööf prov på en sådan på Di Debatt den 31 mars.

Hennes ståndpunkt är mer långtgående än många tror. Om de fyra alliansledarna håller vad de hittills sagt blir det en ickesocialistisk regering efter nästa val. Detta oavsett om alliansen blir mindre eller större än de rödgröna.

Nervositeten under vintern har handlat om vad som händer om det blir samma läge som 2014. Ska alliansen lägga ner sina röster till förmån för Löfven trots att han egentligen har en majoritet av riksdagen emot sig? Och är man beredd att själv bilda regering i ett sådant läge?

Annie Lööf och de andra alliansledarna har tidigare sagt att de ska rösta mot Stefan Löfven som statsminister. Om han inte avgår själv kommer han att tvingas avgå. Partiledarna kallas då till talmannen. Lööfs besked i Di är att hon och alliansen kommer att hålla fast vid sitt nej. Hon anser inte längre att alliansen ska ställas mot det rödgröna blocket utan mot S ensamt. Löfven kommer då inte att kunna bilda regering eftersom en statsminister inte kan ha en riksdagsmajoritet emot sig.

Man skulle kunna säga att Lööf bryter upp blockpolitiken, men precis som Löfven bara på motståndarsidan. Det egna blocket vill hon behålla intakt.

I Lööfs värld kommer S då att lägga ner sina röster till förmån för en alliansregering. Det kan hända att hon har rätt i denna förhoppning, men troligen har hon fel. Att S skulle störtas från Rosenbad av alliansen och SD och sedan lägga ner sina röster till förmån för en M-ledd regering är ganska osannolikt.

Så vad händer då? Ett alternativ är att Annie Lööf i det läget vänder 180 grader och tillsammans med L stöder Stefan Löfven som statsminister. Det är socialdemokraternas våta dröm och därför vädjar de och S-megafonerna på Aftonbladet och på statsvetenskapen i Göteborg till "ansvarsfulla liberaler".

Men både symbolpolitiskt och sakpolitiskt skulle en sådan regering bli mindre lyckad. Centerpartiet och Liberalerna kommer att ägna hela valrörelsen åt att smula sönder den misslyckade Löfvenregeringen och i vått och torrt försäkra att en röst på dem inte är en röst på Löfven. Att plötsligt stödja densamma kommer att straffa C och L i decennier. Det dröjde mer än tio år innan väljarna vågade lita på C efter att Olof Johansson hjälpte Göran Persson att sanera budgeten, och då var ändå Sverige i en svår kris.

I sak har S och C litet gemensamt. I skattepolitiken, näringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken ligger de i var sin ytterkant. Även i den laddade migrationspolitiken tycker de mycket olika. S är principiella anhängare till en stram volympolitik. C är lika principiella motståndare.

Ett annat alternativ är att C och L sväljer förtreten och med hänvisning till ansvaret för landet bildar regering med M, trots att de lovat att inte göra sig beroende av SD. Det kan också straffa sig.

En tredje variant är därför att Annie Lööf ställer sig utanför. Men att hon i det läget skulle rösta mot moderatledaren som statsminister är inte särskilt troligt. De har ju jobbat ihop som bästa vänner hela valrörelsen. C nådde inte ända fram, men hindrar inte M från att försöka.

Den enda tolkningen av det parlamentariska läget efter talmansrundan blir att M är det enda parti som tolereras av riksdagen och som kan bilda regering, med eller utan KD och med eller utan L och C. M kommer att regera i skydd av den ickesocialistiska majoriteten och måste försäkra sig om dess stöd i budgetomröstningar. Moderatregeringen ärver s-regeringarnas klassiska position, men svagare: acceptans av en riksdagsmajoritet och uppgörelser med olika partier i olika frågor. I de förhandlingarna blir Lööfs position urstark.

Vårvinterns spretande alliansbesked har beskrivits som en seger för Löfven. Men när läget sjunkit in borde det stå klart att alla allianspartier nu har förbundit sig att under inga omständigheter släppa fram S med hjälp av nya varianter av DÖ. Därmed har vi fått två borgerliga regeringsalternativ, ett som gäller om alliansen blir större och ett annat om den blir mindre än vänsterblocket.

Allt hänger på alliansens inre lojalitet, och den ska inte underskattas. Bland annat därför är det intressant att lyssna till den samlade oppositionens kritik av tisdagens budget. Budgetdebatten blir ett test för enigheten i sak och därmed möjligheten för en ny ickesocialistisk regering.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies