Om man ska tro Comey, och det finns det skäl att göra, attackerades USA:s demokratiska process av den ryska regimen. Detta var också något som de amerikanska underrättelsetjänsterna sa under valkampanjen.
Resultatet av den ryska inblandningen kan diskuteras, väljare kan ju rösta som de vill även med rysk påverkan, men det tycks inte finnas någon tvekan om den ryska aktiviteten.
Om man ska lita till Comeys omdöme, och det finns det skäl att göra, har det amerikanska politiska systemet fått fram en i alla avseenden olämplig president. Hans karaktär skrämmer FBI-chefen på ett sätt "han aldrig varit med om" under sin långa tjänstgöring.
Begreppet "den djupa staten" används för att beskriva den mer beständiga makt som ligger i de demokratiska staternas säkerhetsapparat. Polis, militär och underrättelsetjänst har till uppgift att värna statens yttersta intressen och gör så när det behövs. Enligt tesen om den djupa staten, flitigt förekommande i populärkultur och journalistik, kan man som politiskt parti eller enskild politiker inte utmana för mycket.
Demokratins inflytande har en gräns, staten har en inre oåtkomlig kärna.
USA har den demokratiska världens starkaste "deep state" med närmast oändliga underrättelseresurser. Ändå kunde den inget göra för att skydda demokratin mot en känd rysk informationsattack och den var hjälplös inför en mardröm till republikansk kandidat. Den djupa staten hade ingen makt och kommer troligen inte heller kunna avsätta Trump.
Även i Sverige är den djupa staten ett begrepp. Någonstans i katakomberna finns någon som skyddar vitala säkerhetsintressen när den politiska galenskapen går för långt.
Men gång på gång visar det sig att det inte är så. Säkerhetsapparaten är svag i förhållande till den politiska och mediala sfären. Eller till och med strykrädd.
Dagens Nyheter hade i förra veckan ett intressant reportage om Nationella insatsstyrkan. Efter 1970- och 80-talens terrordåd i Sverige och mordet på Olof Palme konstaterade två statliga kommissioner att Sverige inte hade någon kapacitet för att bekämpa terrorism och förordade en professionell antiterrorstyrka.
Dock var Jan Guillou kritisk i några spalter i Aftonbladet. Än värre var att Leif GW Persson backade upp Guillou i Ica-Kuriren. Enligt tidigare chefen för Nationella insatsstyrkan Bertil Olofsson gjorde kritiken att organisationen från början inte bestod av heltidsanställda och att den var underställd regeringsbeslut. Med tanke på att terrordåd kräver minutsnabb konfrontation var idén med regeringsbeslut befängd, men man tog hänsyn till Ica-Kurirens kolumnister.
Ett annat exempel är flyktingkrisen 2015. Migrationsverkets chef sa att Sverige i praktiken hade en öppen direktgräns till IS-kontrollerade områden. När det kom 10 000 personer i veckan och sökte uppehållstillstånd sa chefen för polisens nationella operativa avdelning att det kommer lika många migranter som inte ger sig till känna.
Man skulle kunna tänka sig att statens hårda kärna då kan sätta en gräns, till och med sätta ut en gränsvakt, av rena säkerhetsskäl, särskilt med tanke på att Sverige snabbt utvecklades till ett av EU:s största IS-fästen. Men icke. Det var socialdemokratiska och miljöpartistiska kommunalråd som till slut fick nog och tvingade regeringen att sätta tvärstopp.
Under samma tid uppmärksammades att missbruket av svenska pass var mycket omfattande. Kombinationen av obefintlig gränskontroll och tusentals pass på svarta marknaden borde göra vem som helst nervös, men den nya regeringen ville värna de illegala vägarna in i EU när de legala var stängda. Det är en prioritering man kan förstå hos en ideell organisation, men som borde vara omöjlig för en stat.
Det var faktiskt först när Obama-administrationen hotade att stänga svenska medborgares möjligheter att använda den förenklade visumproceduren som den svenska regeringen ändrade sig.
Ett fjärde exempel är att Sverige fick en minister 2014, Mehmet Kaplan, som hade starka band till den alltmer problematiska turkiska regimen och som umgicks med turkiska extremister. Vad underrättelsetjänsterna sa vet ingen, men MP och S satte inte stopp.
Nu är Sverige inne i en helt annan fas, särskilt efter terrordådet i våras. Det är inrikesministrarnas tid. Men det gick långt innan nödvändiga självklarheter slog igenom. Och ingen kan säga att processen var proaktiv.
Slutsatsen i både USA och Sverige är att det inte finns något inre skydd mot farliga brister i den demokratiska politiska sfären. Partierna måste själva vara mycket noggranna i personkontrollerna och väljarna måste vara mycket mer noggranna med vem de anförtror landets säkerhet. Val bör inte bara handla om framtida visioner, utan också vem man tror kan leda landet i svåra situationer.
En annan stilla önskan är att myndighetschefer och ansvariga ministrar tar mindre hänsyn till medier och mer till sitt eget förnuft.
