1515
Annons

PM Nilsson: Myten om den djupa staten

Fredagens förhör av tidigare FBI-chefen James Comey i senatens underrättelseutskott var obarmhärtigt, på olika och oväntade sätt. Det kanske mest avslöjande var FBI:s maktlöshet.

 

Om man ska tro Comey, och det finns det skäl att göra, attackerades USA:s demokratiska process av den ryska regimen. Detta var också något som de amerikanska underrättelsetjänsterna sa under valkampanjen.

Resultatet av den ryska inblandningen kan diskuteras, väljare kan ju rösta som de vill även med rysk påverkan, men det tycks inte finnas någon tvekan om den ryska aktiviteten.

Om man ska lita till Comeys omdöme, och det finns det skäl att göra, har det amerikanska politiska systemet fått fram en i alla avseenden olämplig president. Hans karaktär skrämmer FBI-chefen på ett sätt "han aldrig varit med om" under sin långa tjänstgöring.

Begreppet "den djupa staten" används för att beskriva den mer beständiga makt som ligger i de demokratiska staternas säkerhetsapparat. Polis, militär och underrättelsetjänst har till uppgift att värna statens yttersta intressen och gör så när det behövs. Enligt tesen om den djupa staten, flitigt förekommande i populärkultur och journalistik, kan man som politiskt parti eller enskild politiker inte utmana för mycket.

Demokratins inflytande har en gräns, staten har en inre oåtkomlig kärna.

USA har den demokratiska världens starkaste "deep state" med närmast oändliga underrättelseresurser. Ändå kunde den inget göra för att skydda demokratin mot en känd rysk informationsattack och den var hjälplös inför en mardröm till republikansk kandidat. Den djupa staten hade ingen makt och kommer troligen inte heller kunna avsätta Trump.

Även i Sverige är den djupa staten ett begrepp. Någonstans i katakomberna finns någon som skyddar vitala säkerhetsintressen när den politiska galenskapen går för långt.

Men gång på gång visar det sig att det inte är så. Säkerhetsapparaten är svag i förhållande till den politiska och mediala sfären. Eller till och med strykrädd.

Dagens Nyheter hade i förra veckan ett intressant reportage om Nationella insatsstyrkan. Efter 1970- och 80-talens terrordåd i Sverige och mordet på Olof Palme konstaterade två statliga kommissioner att Sverige inte hade någon kapacitet för att bekämpa terrorism och förordade en professionell antiterrorstyrka.

Dock var Jan Guillou kritisk i några spalter i Aftonbladet. Än värre var att Leif GW Persson backade upp Guillou i Ica-Kuriren. Enligt tidigare chefen för Nationella insatsstyrkan Bertil Olofsson gjorde kritiken att organisationen från början inte bestod av heltidsanställda och att den var underställd regeringsbeslut. Med tanke på att terrordåd kräver minutsnabb konfrontation var idén med regeringsbeslut befängd, men man tog hänsyn till Ica-Kurirens kolumnister.

Ett annat exempel är flyktingkrisen 2015. Migrationsverkets chef sa att Sverige i praktiken hade en öppen direktgräns till IS-kontrollerade områden. När det kom 10 000 personer i veckan och sökte uppehållstillstånd sa chefen för polisens nationella operativa avdelning att det kommer lika många migranter som inte ger sig till känna.

Man skulle kunna tänka sig att statens hårda kärna då kan sätta en gräns, till och med sätta ut en gränsvakt, av rena säkerhetsskäl, särskilt med tanke på att Sverige snabbt utvecklades till ett av EU:s största IS-fästen. Men icke. Det var socialdemokratiska och miljöpartistiska kommunalråd som till slut fick nog och tvingade regeringen att sätta tvärstopp.

Under samma tid uppmärksammades att missbruket av svenska pass var mycket omfattande. Kombinationen av obefintlig gränskontroll och tusentals pass på svarta marknaden borde göra vem som helst nervös, men den nya regeringen ville värna de illegala vägarna in i EU när de legala var stängda. Det är en prioritering man kan förstå hos en ideell organisation, men som borde vara omöjlig för en stat.

Det var faktiskt först när Obama-administrationen hotade att stänga svenska medborgares möjligheter att använda den förenklade visumproceduren som den svenska regeringen ändrade sig.

Ett fjärde exempel är att Sverige fick en minister 2014, Mehmet Kaplan, som hade starka band till den alltmer problematiska turkiska regimen och som umgicks med turkiska extremister. Vad underrättelsetjänsterna sa vet ingen, men MP och S satte inte stopp.

Nu är Sverige inne i en helt annan fas, särskilt efter terrordådet i våras. Det är inrikesministrarnas tid. Men det gick långt innan nödvändiga självklarheter slog igenom. Och ingen kan säga att processen var proaktiv.

Slutsatsen i både USA och Sverige är att det inte finns något inre skydd mot farliga brister i den demokratiska politiska sfären. Partierna måste själva vara mycket noggranna i personkontrollerna och väljarna måste vara mycket mer noggranna med vem de anförtror landets säkerhet. Val bör inte bara handla om framtida visioner, utan också vem man tror kan leda landet i svåra situationer.

En annan stilla önskan är att myndighetschefer och ansvariga ministrar tar mindre hänsyn till medier och mer till sitt eget förnuft.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.
Innehåll från WihlborgsAnnons

Wihlborgs inför pris på koldioxidutsläpp

Arvid Liepe (tv) och Staffan Fredlund (th).
Arvid Liepe (tv) och Staffan Fredlund (th).

Flera svenska företagsjättar har infört ett internt pris på koldioxidutsläpp. Nu hoppar Wihlborgs på tåget. ”Det känns roligt att vi kan driva utvecklingen i vår bransch”, säger miljö- och klimatchefen Staffan Fredlund.

Nu inför fastighetsbolaget Wihlborgs ett internpris på koldioxidutsläpp. Priset sätts till 1000 kronor per ton och kommer inledningsvis att testas vid investeringsbeslut kring renoveringar och hyresgästanpassningar. 

– Det här är en nyckel för att omsätta klimatpåverkan till ett finansiellt värde som vi kan använda i kostnadskalkylen. Tanken är att det interna priset ska underlätta för oss att fatta kloka och relevanta beslut, och premiera leverantörer som erbjuder det klimatbästa alternativet när vi genomför upphandlingar, säger Staffan Fredlund, miljö- och klimatchef på Wihlborgs. 

Verktyg för att nå halveringsmål

Genom införandet av internpriset på koldioxid lägger bolaget i en högre växel för att minska utsläppen som sker i samband med byggprojekt, det som räknas som indirekt klimatpåverkan i värdekedjan. 

För att pressa ner klimatpåverkan ytterligare sätter Wihlborgs även upp ett så kallat målgränsvärde vid nybyggnation av kontorsfastigheter. Gränsvärdet ligger på 270 kilo koldioxidekvivalenter per kvadratmeter.

Nyfiken på Wihlborgs klimatarbete? Ta reda på mer här. 

– Vi har liksom branschen i stort haft svårt att mäta och målsätta klimatpåverkan vid byggnation och renoveringar, alltså den del av vår verksamhet som har störst klimatpåverkan, säger Arvid Liepe, ekonomi- och finanschef på Wihlborgs, och fortsätter:

– Internprissättningen och målgränsvärdet hjälper oss att angripa detta. Förhoppningen är att satsningarna ska göra stor skillnad för de totala utsläppen och bidra till att vi uppnår vårt halveringsmål för 2030.

Tar steget – innan det blir ett hygienkrav

Arvid Liepe och Staffan Fredlund hoppas att verktygen kommer att användas brett i organisationen och i både små och stora projekt.

– Vi kommer att testa detta och utvärdera om det styr oss på rätt sätt. Genom att ta steget nu hinner vi också med en lärandeprocess kring intern prissättning innan den här typen av åtgärder blir ett hygienkrav på marknaden. Det känns roligt att vi kan visa ledarskap och driva utvecklingen i vår bransch, säger Staffan Fredlund. 

Om Wihlborgs
Wihlborgs är ett börsnoterat fastighetsbolag som erbjuder kommersiella lokaler till företag och organisationer i Öresundsregionen. Wihlborgs Fastigheter finns i Malmö, Lund, Helsingborg och Köpenhamn. Bolaget är marknadsledande i de tre svenska städerna. 

Läs mer om Wihlborgs fastighetsutveckling

 

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Wihlborgs och ej en artikel av Dagens industri

Frida Wallnor: Tyskland behöver mer än stabilitet

LEDARE. På söndagen är det dags för valet till den tyska förbundsdagen – ett val som borde vara det europeiska ”supervalårets” höjdpunkt med tanke på tyskarnas vikt för Europa, både ekonomiskt och politisk. Men känslan av avslagenhet går inte att komma ifrån – inte ens de ryska trollen verkar engagera sig.

FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.
FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.Bild:AP

Nonchalansen känns av också i Berlin, där man just nu tycks oroa sig mer för logistiken kring att genomföra Berlin Marathon och valet på samma dag.
Det som borde oroa tyskarna är framtiden.

För även om det bevisligen går bra ekonomiskt för Tyskland i dag hotar mörkare moln vid horisonten. Angela Merkel har levt gott på effekterna från Gerhard Schröders Agenda 2010-reformer i kombination med en svag växelkurs som gynnat exporten. För att den låga arbetslösheten och starka tillväxten ska bestå krävs dock långsiktiga investeringar i landets eftersatta infrastruktur. Bredbandsutbyggnaden måste ta fart för att ens vara i närheten av det andra europeiska länder har uppnått. Med en befolkning som blir allt äldre behöver man ta tillvara och utbilda den nya arbetskraft som kommit till Tyskland under de senaste åren.

Detta har dock varit en valrörelse befriad från visioner. En valrörelse där den enda riktiga tv-duellen mellan de två huvudkombattanterna kom att bli en lam historia som bara bekräftade hur överens partiledarna är i många frågor. Merkel är inte känd som någon visionär, men det är märkligt att någon kan komma så lindrigt undan genom att i princip enbart hänvisa till rutin och en stormig omvärld.

Men opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Strategin har fungerat. Den stora skuldbördan ligger snarare hos oppositionen – främst hos Socialdemokraterna och deras Martin Schulz, som förutom några veckor i vintras (Schulz-effekten) misslyckats med att framstå som en seriös utmanare. Likt Merkel tycks han ha trott att det skulle räcka med att bara vara sig själv, det vill säga ”inte Merkel”, för att göra succé 2017.

Men det är inte bara tyskarnas behov av stabilitet som SPD har underskattat. De tycks även ha underskattat hur stark den tyska ekonomin faktiskt är. Att göra social rättvisa till partiets profilfråga under ett valår där få väljare tycks klaga på sociala orättvisor är nära på tjänstefel av SPD-strategerna.

Till deras försvar kan sägas att det bevisligen är svårt att sitta i samma regering som CDU/CSU under Merkel. Det rekordsvaga valresultat som enligt undersökningarna väntar SPD i morgon lär kunna jämföras med Liberalernas katastrof 2009, då partiet till och med ramlade ur parlamentet efter fyra år i koalitionsregering. Frågan är vem som törs göra Merkel sällskap härnäst?

Risken är överhängande att kommande regeringsförhandlingar drar ut på tiden, vilket kan bli ett problem, exempelvis för EU som bara väntar på att få sätta igång sitt reformarbete. En minoritetsregering med enbart CDU à la svenskt recept är otänkbart, enligt tyskar, som tycks chockade enbart över frågan.

Konsensus är att SPD skulle offra sig i ett låst läge. De skulle stanna i storkoalitionen, ta ansvar, även om det sannolikt skulle kosta ytterligare sympatisörer. Men i Tyskland står landets stabilitet över partipolitiken – en fascinerande kontrast till det svenska regeringsbildningsspelet.

En fortsättning på storkoalitionen vore dock inte problemfri. Det skulle sannolikt gynna det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), som ser ut att komma trea i valet och därmed bli största oppositionsparti. Det skulle ge AfD utrymme att synas och möjlighet att beklaga sig över hur de isoleras av övriga partier.

Den här ”beröringsskräcken” gentemot ett extremparti och dess konsekvenser känner vi mycket väl igen i Sverige. Förhoppningsvis inser tyskarna att det är en farlig väg att gå.

Att som nykomling bli tredje största parti i förbundsdagen vore ändå en bedrift av AfD, speciellt mot bakgrund av landets mörka historia. Lika mycket vore det ett kvitto på de övriga partiernas misslyckande och en logisk följd av samstämmigheten dem emellan.

Någonstans måste missnöjet kanaliseras. Förhoppningsvis kan det fungera som en väckarklocka inför kommande fyra år.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera