ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

PM Nilsson: Låt sakpolitiken styra

  • SD-ledaren Jimmie Åkesson och Alliansen fyrklöver Foto: Noella Johansson/Fredrik Sandberg

Inför valet 2010 anklagade dåvarande S-ledaren Mona Sahlin sin motståndare Fredrik Reinfeldt för att ta makten med hjälp av SD. Aldrig, sa hon, kommer S att bilda regering som är passivt eller aktivt beroende av Sverigedemokraterna.

Men det menade hon att hon inte skulle bilda regering om hon inte säkrade en majoritet i riksdagen.

Moderatledaren formulerade då en annan princip, att största konstellation ska bilda regering och bildade sedan sin andra regering trots att han förlorade sin majoritet.

Det var den första anpassningen till att SD blev ett riksdagsparti. Reinfeldt hankade sig fram under andra mandatperioden och Socialdemokraterna använde med stor förtjusning SD:s stöd för att hindra regeringen. Socialdemokraterna ville till och med använda SD för att tillsätta sin egen talman, men misslyckades.

Den andra anpassningen gjorde Stefan Löfven när han 2014 anammade Reinfeldts princip och bildade en historiskt svag regering med passivt stöd av allianspartierna. I sakfrågor regerar han med växlande stöd av SD och hela eller delar av alliansen. Budgeten förhandlar han med V. Sammantaget har det milt uttryckt inte gått så bra.

Den tredje anpassningen kom 19 januari när moderatledaren svängde och sa att såväl regeringsbildning som sakfrågorna i fortsättningen bör avgöras av arbetet i riksdagen. Det parti eller partikonstellation som tolereras av riksdagen och den politik som samlar störst stöd i riksdagen vinner. Att sondera samsyn eller kompromisser också med SD är ett sätt att underlätta detta.

Moderatledarens skäl kan vi just nu lämna därhän, men hon fortsätter en gradvis anpassning som Reinfeldt och Löfven påbörjade. Om de båda statsministrarna hade varit renläriga hade varken Reinfeldt II eller Löfven-regeringen bildats. Båda var och är beroende av SD och båda har använt SD för att få igenom sin politik. Stefan Löfvens ministrar drar sig inte för att öppet vädja om SD:s stöd i olika frågor och ändrar i förslagen för att passa SD bättre.

Det är inget fel i det. Så fungerar riksdagsarbetet, men man kan inte skälla på motståndaren för att vilja göra samma sak. Det viktigaste är dock att den kompromisslöshet som tidigare fanns hos partierna har förändrats. Vem hade någonsin trott att MP skulle skärpa migrationspolitiken med stöd av SD? Därför ska man vara försiktig med tvärsäkerhet, även om man är centerpartist.

Ett annat skäl till att moderatledaren gör som hon gör är sakpolitiskt. Alliansen och SD tycker nämligen lika om viktiga områden.

De fem partierna är nu uppe i 253 tillkännagivanden, vilket är riksdagens sätt att berätta för regeringen vad majoriteten tycker. Samsynen rör många frågor, men det tydligaste är att det finns ett brett stöd för en ny och mycket hårdare kriminalpolitik. Fler poliser, mer synliga poliser, bättre polisiära verktyg, hårdare straff, nya strategier för att bekämpa brott mot äldre och tuffare terrorbekämpning.

Kriminalpolitiken är också en fråga där S-MP-regeringen släpar efter brottsutvecklingen och den allmänna opinionen. Mycket tyder på att brott och straff kommer att dominera nästa val.

Ett annat område är skolan där alliansen och SD trycker på för en tioårig grundskola, tidigare betyg, mer matematikundervisning, mer idrott, lärlingsutbildningar samt att skolbarn ska få sjunga psalmer på skolavslutningar.

I för näringslivet centrala frågor är SD och alliansens samsyn helt avgörande. Utan SD:s stöd hade S och MP slopat det fria vårdvalet, förbjudit vinst i välfärdsföretag, könskvoterat bolagsstyrelser och låtit LO utforma lagen om offentlig upphandling.

SD och alliansen har också samma syn på att Bromma flygplats ska utvecklas, att Förbifart Stockholm ska byggas, att skogsägare inte ska underkastas EU, att ägarlägenheter ska införas, cancervården centraliseras, bullergränsen för bostäder sänkas och att det ska bli lättare att sätta upp övervakningskameror för vilt (bra vid vildsvinsjakt.)

Man kan naturligtvis hitta massor av skillnader, men det kan man mellan allianspartierna också. Skillnaden mellan SD:s och M:s socialpolitik är inte större än mellan M och L. Att man ska kvalificera in sig i välfärdsstaten anser numera även C. Inte ens migrationspolitiken är särskilt skiljande längre. S, SD och M tycker ganska lika. C sticker ut med sin stenhårda bidragspolitik till migranter.

Den tuffaste frågan där det finns störst skillnader är kulturpolitiken. SD vill främja en nationell kultur, demontera mångkulturen och bygga ett nytt nationellt orienterat civilsamhälle. Här finns sprängfrågor som man ska ha koll på.

Den viktiga frågan för C och L är vad de egentligen skulle kunna uträtta i det andra regeringsalternativet. Drömmen om mitten återkommer med jämna mellanrum, men vid uppvak konstaterar man oftast att man tycker för olika och att väljarna skulle straffa ett samarbete. Annie Lööf äter sossar till frukost och ogillar män som inte respekterar ett nej. Jan Björklund har nobbat Löfven i försvarsfrågan och i energiuppgörelsen. Hans väljare skulle nog bli förvånade om han efter ett kvarts sekel gör om samma gest som Bengt Westerberg och reser sig ur soffan på grund av fel sällskap.

Men även Westerberg regerade sedan med stöd av populisterna och drev igenom liberala avregleringar med en oanad kraft.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer