ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS
Valet i Frankrike

PM Nilsson: I nationens intresse

  • Foto: TT

Det franska valet på söndag sägs utgöra en ny urkonflikt mellan öppenhet och slutenhet, internationalism och nationalism, Europa och Frankrike.

Enligt detta raster ställdes amerikanerna inför samma val, liksom britterna i folkomröstningen och holländarna i parlamentsvalet tidigare i vår. I Trump och Brexit vann det nationella.

Valet mellan Macron och Le Pen är onekligen dramatiskt i sin kontrast. Opinionsmätningarna visar på storseger för den unge mannen utan parti, nyss ekonomiminister i en av Frankrikes mest misslyckade regeringar.

Resten av Europa har många skäl att önska honom bättre lycka denna gång. Frankrike behöver inte bara en ny ledning, utan framför allt en ledning som kan få igenom en rad svåra ekonomiska reformer.

Resten av Europa har också många skäl att inte förväxla Macrons förväntade seger med en förlust för nynationalismen. Även Macron har storslagna planer för Frankrike och det franska, men för honom finns ingen motsättning mellan Europa och att sätta franska intressen först.

Tvärtom ska EU hjälpa till att sälja franska bilar, franska läkemedel, fransk kärnkraftsteknik, samt värna det franska språkets ställning i Afrika.

För att dra upp en skiljelinje mot sin motståndare kallar han sig patriot, vilket fick Financial Times att i en ledare hoppas på att konflikten står mellan patriotism och nationalism. Macron är, enligt FT, den första ledande politikern som går till patriotisk offensiv mot nationalismen.

Macron är möjligen den störste patrioten, men inte den förste. Den högerliberale premiärministern Mark Rutte i Nederländerna gjorde likadant och vann i våras på en tydligt nationellt orienterad agenda.

En annan ledare som tänker i samma banor är Sveriges statsminister som numera helst talar med väldiga svenska flaggor i bakgrunden, och en liten i kavajslaget. Sverige och svenskt är hur hett som helst och regeringen ska värna svenska löner, svensk arbetsmarknad, svenska modellen och svenska värderingar.

Den svenska regeringen vill definitivt inte byta ut den svenska kronan mot euron, inte alliera den svenska försvarsmakten med grannländernas och den vill ha svenska gränsvakter mot danskarna och poliser i varje gathörn.

Le Pen skulle ha nickat igenkännande om hon hade förstått Ardalan Shekarabi när han talar om utstationeringsdirektivet eller Magdalena Andersson när hon förklarar varför en strikt reglerad migration är en förutsättning för att skydda den svenska modellen.

Men det är en orättvis jämförelse. Att anklaga Macron, Rutte, Löfven, och för den delen May, för att stjäla de nationalistiska motståndarnas agenda för att rädda det som räddas kan av den liberala europeiska världsordningen är att missa poängen. Det är något annat som skaver: demokratin.

Syftet med den europeiska gemensamma valutan var inte bara att minska transaktionskostnaderna utan också att framtvinga en europeisk överstat. Inget mynt överlever i längden som statslöst och ingen har råd att låta euron kollapsa.

Statsbygget tog också stora kliv åren före och efter millennieskiftet och 2005 kände sig EU mogen för en stats symboliska födelse: en konstitution. Den förhandlades, skrevs och skickades ut för folkomröstning.

Det blev ett rungande nej i de två länder som var först ut, Frankrike och Nederländerna. Särskilt unga sa nej. Folkomröstningsturnén ställdes in, liksom planerna på en europeisk konstitution.

Här kom den stora stjärnsmällen för EU. Brexit är egentligen en tillspetsad konsekvens av den.

En europeisk överstat kräver en överstatlig europeisk demokrati men den vill de europeiska folken inte ha. De anser att den nationella demokratin ska ha företräde eftersom dess legitimitet är större.

Sedan dess hankar sig EU fram och väcker måttlig entusiasm. Överstaten, eller federationen, är tills vidare död som idé. Storbritannien vill prova en annan idé.

Kanske fler kommer att vilja detsamma, trots den tyska kanslerns dundrande varningar i lördags. Den stora förtvivlade nervositeten handlar om vad som då händer? Vad förebådar Brexit och den nynationella utmaningen i land efter land?

En hädisk tanke är att även en sådan europeisk ordning kan fungera bra. Titta till exempel på vår egen region. De nordiska länderna nobbar europatankens överhöghet och gör precis som de själva vill. För ett normalt europeiskt land innebär den europeiska ordningen euron och Nato-medlemskap. Den ordningen finns inte i ett enda nordiskt land.

Norden är den minst europeiserade regionen i Europa och har numera mycket starka högernationella partier i sina parlament.

Men Norden har också ovanligt rika, välutbildade, framstegsorienterade, teknikoptimistiska och jämställda befolkningar som mer än gärna deltar i världshandeln. Och de har ovanligt högt förtroende för sina demokratiska mekanismer, regeringar och myndigheter.

Identiteten här uppe är slående lik Brexit-sidans världsvana vision: internationalistisk, men på en ytterst solid nationell grund. Det är inte slutet på den europeiska ordningen, snarare en annan europeisk ordning som tål att diskuteras utan avgrundsångest.

För övrigt bör TTIP bli ett trepartsavtal mellan USA, Storbritannien och EU.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies