1515
Annons

PM Nilsson: Gör upp med våldsbejakande islamism

LEDARE. Sedan 2005, då al-Qaida utförde fyra samordnade själmordsbombningar i Londons kollektivtrafik med över 50 döda och 700 skadade, har Storbritannien varit förskonat från större terrordåd. Brittisk polis har med hjälp av ny teknik, nya lagar och infiltration av extremistkretsar lyckats hindra och försvåra terror.

 

 

Sent i måndags kväll bröts det mönstret då en självmordsbombare dödade över 20 personer och skadade 50, däribland barn och många unga, på den amerikanska popartisten Ariana Grandes konsert i Manchester.

Det bestialiska dådet visar att inget samhälle helt och hållet kan skydda sig mot självmordsbombare, men det förtar inte tolv relativt lugna år. Det går att bekämpa terror och det öppna samhället kan försvara sig.

När oskyldiga drabbas säger man ofta att våldet är meningslöst. Men för de personer och organisationer som utför våldet är dåden aldrig meningslösa. De har en plan och en vilja.

Separatistisk eller etnisk terrorism, som IRA på Irland eller ETA i Spanien, hade självständighet som mål och var beredda att använda våld som medel. Den ideologiskt betingade terrorismen, som RAF i Västtyskland eller Röda brigaderna i Italien, ville störta kapitalismen och gjorde väpnat motstånd mot vad de ansåg vara en förtryckarmakt. Nazistisk terror har ofta ett liknande syfte, med etnisk rensning som tillägg.

Islamistisk terror, som al-Qaida och nu IS, sägs ofta vilja förstöra det västerländska samhällets livsstil. Det är en sanning med modifikation. De hade säkert gärna velat omvända Europa, men om man studerar propagandamaterial från Islamiska staten, som har tagit på sig ansvaret för Manchester, handlar kampen om något helt annat. Videomaterialet från IS är mycket blodiga berättelser om hämnd. Döda barn efter (påstådda) bombningar i IS-kontrollerade områden växlas mot döda barn i Europa. Dödade IS-krigare kvitteras med halshuggna fångar från länder som har trupp i området.

Målet för IS var från början att döda och driva ut utländsk trupp från Syrien och Irak, samt alla andra som inte underkastar sig deras ideologi. Nu handlar det mest om hämnd. Den krigföring de använder kan närmast liknas vid att skicka upp marksoldater i Europa, eller inspirera personer som redan bor här, och slå till med truppminor där det ger störst effekt.

Om IS hade tillåtits att expandera sitt område och upprätta en de facto-stat hade Mellanöstern och Europa fått en extremt farlig stat vid sin sida. Därför har 65 länder och tre organisationer (EU, Interpol och Arabförbundet) gått ihop i den USA-ledda koalitionen som slåss mot IS. Sverige deltar med kvalificerad trupp för utbildning av soldater i Irak. Regeringen beslöt nyligen att dubbla styrkan.

Detta är konfliktens kärna. Omvärlden är i krig med IS för att hindra en terrorregim och IS slår tillbaka. För de individuella gärningsmännen finns det säkert skiftande personliga skäl att slåss för IS, men för organisationen IS handlar det inte om fattigdom, bristande integration i Europa, fördomar om islam eller förakt för västerlandets livsstil.

Samma beslutsamhet som präglar den internationella koalitionen mot IS måste gälla även på hemmaplan. Här har Sverige länge brustit i ansvar. Vi har haft en legal, politisk och relativistisk miljö som främjat framväxten av IS-sympatisörer. Per capita är Sverige den näst största exportören av IS-krigare i EU. Minst 300 personer har åkt. Sympatierna för IS och dess ideologi är överraskande utbredda. Organisationer som står nära andra sunniextrema grupper åtnjuter statsbidrag. En av regeringens nya ministrar jämförde 2014 IS-krigarna med svenskar som slogs för det fria Finland när Sovjetunionen anföll.

Efter terrordådet på Drottninggatan skedde ett skifte i synen på polisens metoder för att bekämpa terrorn. Äntligen förstod man att effektiv terrorbekämpning är en förutsättning för det fria samhället, och inte ett hot.

Men det behövs även en ideologisk offensiv. Vänster- och högerextremism har inte bara mött polisiärt motstånd, utan också politiskt. Det finns inte något "men" i kampen mot IS och dess ideologi.


PM Nilsson: Följ Nordea till Europa

En av alla drömmar om Sveriges plats i Europa är att landet uppe i norr ska vara en fri, frihandlande och företagsvänlig nation i kanten av det stora byråkratiska halvsocialistiska euroblocket.

 

 

Bild:Marcus Ericsson/TT

Om den svenska kronans värde bestäms av en frisk och lidelsefri marknad kommer svenska regeringar att tvingas vara lite smartare än de andra och ha lite bättre förmåner för näringslivet.

Fallet Nordea visar att så inte är fallet.

Banksektorn är visserligen speciell och bankunionen är inte detsamma som den monetära unionen, men bankunionen är typisk för hur EMU är tänkt att fungera.

Efter skuldkrisen i eurozonen insåg alla att den europeiska centralbanken är den enda institution som kan injaga förtroende när banksystemen svajar. Ett gemensamt mynt framtvingar gemensamma regler och ett gemensamt ansvarstagande.

Sverige valde att inte vara med. Med dåvarande finansminister Anders Borgs ord ansåg den svenska regeringen att "svenska skattebetalare inte ska vara med och betala för andras misstag". Sverige först.

Man skulle då kunna tänka sig att de svenska regeringarna därefter borde ha bemödat sig om att skapa gynnsamma villkor för banksektorn. Men de politiska instinkterna var och är precis tvärtom. Anders Borg skällde på bankerna så fort han hade chansen och införde ensidiga hårdare krav på svenska banker jämfört med de som växte fram inom bankunionen.

Efter valet 2014 kom Magdalena Andersson som i ett och samma pressmeddelande lät meddela att hon ämnade punktbeskatta banker och gift. Samt användning av naturgrus. En svensk finansminister som vill visa sin styrka behandlar uppenbarligen bankerna som något motbjudande och farligt som helst bör fasas ut.

Den så kallade bankskatten kom och gick och ersattes av en snarlik resolutionsavgift, som också ändrades efter hård kritik.

Inte undra på att Nordeas vd på presskonferensen efter flyttbeskedet angav stabilitet och förutsägbarhet som huvudskälet till att huvudkontoret ska ligga i Helsingfors, tryggt inom bankunionens gränser och långt från det svenska Finansdepartementet.

Berättelsen om Nordea säger en hel del om svensk politisk kultur. Om ledande politiker upplever att det är opportunt att hetsa mot enskilda företag kan de gå hur långt som helst.

Magdalena Anderssons första reaktion när Nordea tvivlade på Sverige som hemort var att banken kan packa ihop om det inte passar.

Efter flyttbeskedet tävlade ministrarna om att fördöma och halvljuga. Statsministern anklagade Nordea för otacksamhet och lät påskina att banken var skyldig staten pengar, när det i själva verket är precis tvärtom. Staten har tjänat på att äga Nordea.

Orsaken är förstås att bankerna är sårbara inför en ofta kritisk allmänhet och det utnyttjar politikerna. Finans- och statsministern borde föra ett seriöst samtal om den finansiella sektorns betydelse för utvecklingen av svensk ekonomi, men i stället kammar de hem flesta möjliga populismpoäng.

Likheten med debatten kring välfärdsbolagen är slående. Sverige skulle behöva en rationell och konkret debatt om vilka villkor som ska gälla för privata företag i välfärden. Istället talar statsministern om barn på börsen och finansministern låtsas som att friskolorna stjäl skattepengar.

De ekonomiska argumenten för euron från folkomröstningen 2003 kvarstår. Ett gemensamt mynt minskar transaktionskostnader, företagen slipper valutafluktuationer och Sverige kommer på sikt i likhet med Tyskland gynnas av eurons relativa svaghet.

Men därutöver har det tillkommit andra viktiga skäl.

•Efter snart två decennier med euron är det nu uppenbart för alla som vill se att den svenska riksbanken inte kan föra en självständig penningpolitik. Den är slaviskt bunden till ECB. Det är en illusion att Sverige kan ha en egen räntenivå som avviker.

•Den enda friheten Riksbanken har är att vara lite mer extrem för att trycka ner kronan med en konstlad minusränta, vilket blåser upp hela bostadsmarknaden, som i sin tur bekämpas av Finansinspektionen och regeringen. Det är på det hela taget en pervers situation.

•Brexit visar hur lätt EU-medlemskapet plötsligt kan väga om man inte är med i eurozonen. Europa har starka historiska splittrande krafter. Länder som har euron lämnar inte. Länder som står utanför är mer osäkra. Om vi har otur kan Polen och Ungern mäla sig ur på grund av migrationen.

Det kan även hända Sverige. I och med att Storbritannien lämnar är euro­zonen nu det egentliga EU. Fördjupningen av samarbetet kommer att ske där. Nya bankunionsliknande regleringar av andra sektorer kommer att beslutas inom eurogruppen. Att befinna sig utanför är i praktiken ett långsamt farväl, mot en norsk situation.

Svensk politisk miljö är ingen säker garant för företagsklimatet. Den är labil, populistisk och latent socialistisk, vilket till exempel lördagens budget­nyhet om ökad skatt på investeringssparkontot visar.

Nordeas sak är vår. Säg ja till Europa.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?