1515
Annons

PM Nilsson: Förnuft och frihet vann slaget om Karlshamn

I ostlig vind om sex meter per sekund anlöpte Telma Kosan på tisdagen Karlshamn för att leverera gas till Eon. Fartyget lämnade i söndags Ust-Luga, Rysslands stora gasterminal fem mil norr om Narva i Finska viken.

 

Sikten över Östersjön var måttlig, plus en grad i luften, inga vindar att tala om, medelhastighet över havet blev 12 knop.

Karlshamn är Sveriges fjärde största energihamn. Den absolut största delen av trafiken kommer från Polen, Baltikum och Ryssland. Av 1100 fartyg om året har 700 rysk anknytning. Ryssarna lossar mest flis, virke, gas och olja. Hälften av all diesel och bensin som bränns i Sverige är rysk.

Hamnen har stora expansionsplaner, kajerna ska bli längre och djupet djupare, bland annat för att vara en del i "sidenvägen" mellan Europa och Kina.

Det var detta intresse som Margot Wallström tog fasta på och gav företräde när hon och försvarsminister Peter Hultqvist i måndags kväll gav sitt medgivande till att Karlshamn går vidare med kontraktet med Wasco, det internationella konsortium som fått Nord Streams uppdrag att lägga ut gasledningen mellan Tyskland och Ryssland.

Oppositionen skräder inte orden. Sverige har vikt ner sig, Sverige är köpt, kommunpolitik avgör svensk säkerhetspolitik. Man jämför till och med Karlshamns affärer med 1940-talets transittrafik av tyska trupper.

Att alliansfria Sverige av säkerhetspolitiska skäl skulle stoppa gasleveranser till Europas största Nato-land var och är i bästa fall fria fantasier, i värsta fall ett oansvarigt storhetsvansinne som bara kan drabba moderater som vittrar sosseblod.

Sverige är den Östersjöstat som har flest internationella kablar och ledningar på botten. Vi kommer att lägga fler och vi är beroende av att alla strandstater samarbetar kring gemensamma regler. Varje gång vi vill lägga en ny kabel till andra sidan havet måste vi ringa Nord Stream och avtala om en överbryggning över gasledningarna, och vice versa. Om vi försvårar deras bygge finns det många sätt för dem att försvåra våra. Öppna inte den möjligheten.

De hemligstämplade säkerhetspolitiska skäl som Försvarsmakten angav för att Karlshamn skulle säga nej till Wasco kan ingen utomstående värdera eftersom vi inget vet. Det finns ingen anledning att misstro försvaret, men det finns heller inget skäl att misstänkliggöra kompromissen mellan Karlshamns intressen och Försvarsmaktens. Om försvarsministern säger att situationen kan hanteras med förstärkt bevakning är det magstarkt att utropa svensk kapitulation eller beskriva regeringen som vek mot Moskva.

Utrikesminister Margot Wallströms position kan precis lika gärna beskrivas som stark. Svenska handelsintressen är något vi ska försvara, och har försvarat med framgång. Det fria havet och öppna hamnar är ett tidlöst, djupgående och friskt svenskt intresse. Det är ingen slump att UD:s huvudsakliga syssla är att främja svensk handel, eller att den svenska flottan sedan 1600-talet bekämpar pirater i Medelhavet och Röda havet. (Barbareskstaterna mutades med bärnsten och levande renar.)

Svenska flottan har också, men undantagsvis, slagits med danskar och ryssar om kontroll över handelsvägarna genom Östersjön. Det ska vi inte göra igen. Sverige ligger inte i hybridkrig med Ryssland. Och det är inte alls säkert att det gynnar Sverige att en svensk regering ska kunna blockera enskilda affärer hos hamnbolagen. Alla stater har rätt till handel, i rör eller på fartyg. Det är också en doktrin som Sverige bör och ska försvara.

Därmed försvarar vi också de nyckfulla amerikanernas rätt att ånga in med sina nya LNG-fartyg, vilket Obama-administrationen och dess ambassadörer har lobbat för i åratal. De är välkomna. LNG-marknaden har exploderat och omsätter snart mer gas än vad som går i pipeline. USA är på väg att bli en av världens största gasexportörer. EU är världens största gasimportör och köper främst från Nordafrika och Nordsjön. Om amerikansk gas är billigare än rysk kommer tyskarna att köpa, och svenska hamnar och svenska vatten kommer att vara öppna för mellanlagring. Det står vi för.

Hanö rapporterar sydostlig vind, 6-9 m/s för onsdagen.

Frida Wallnor: Tyskland behöver mer än stabilitet

LEDARE. På söndagen är det dags för valet till den tyska förbundsdagen – ett val som borde vara det europeiska ”supervalårets” höjdpunkt med tanke på tyskarnas vikt för Europa, både ekonomiskt och politisk. Men känslan av avslagenhet går inte att komma ifrån – inte ens de ryska trollen verkar engagera sig.

FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.
FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.Bild:AP

Nonchalansen känns av också i Berlin, där man just nu tycks oroa sig mer för logistiken kring att genomföra Berlin Marathon och valet på samma dag.
Det som borde oroa tyskarna är framtiden.

För även om det bevisligen går bra ekonomiskt för Tyskland i dag hotar mörkare moln vid horisonten. Angela Merkel har levt gott på effekterna från Gerhard Schröders Agenda 2010-reformer i kombination med en svag växelkurs som gynnat exporten. För att den låga arbetslösheten och starka tillväxten ska bestå krävs dock långsiktiga investeringar i landets eftersatta infrastruktur. Bredbandsutbyggnaden måste ta fart för att ens vara i närheten av det andra europeiska länder har uppnått. Med en befolkning som blir allt äldre behöver man ta tillvara och utbilda den nya arbetskraft som kommit till Tyskland under de senaste åren.

Detta har dock varit en valrörelse befriad från visioner. En valrörelse där den enda riktiga tv-duellen mellan de två huvudkombattanterna kom att bli en lam historia som bara bekräftade hur överens partiledarna är i många frågor. Merkel är inte känd som någon visionär, men det är märkligt att någon kan komma så lindrigt undan genom att i princip enbart hänvisa till rutin och en stormig omvärld.

Men opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Strategin har fungerat. Den stora skuldbördan ligger snarare hos oppositionen – främst hos Socialdemokraterna och deras Martin Schulz, som förutom några veckor i vintras (Schulz-effekten) misslyckats med att framstå som en seriös utmanare. Likt Merkel tycks han ha trott att det skulle räcka med att bara vara sig själv, det vill säga ”inte Merkel”, för att göra succé 2017.

Men det är inte bara tyskarnas behov av stabilitet som SPD har underskattat. De tycks även ha underskattat hur stark den tyska ekonomin faktiskt är. Att göra social rättvisa till partiets profilfråga under ett valår där få väljare tycks klaga på sociala orättvisor är nära på tjänstefel av SPD-strategerna.

Till deras försvar kan sägas att det bevisligen är svårt att sitta i samma regering som CDU/CSU under Merkel. Det rekordsvaga valresultat som enligt undersökningarna väntar SPD i morgon lär kunna jämföras med Liberalernas katastrof 2009, då partiet till och med ramlade ur parlamentet efter fyra år i koalitionsregering. Frågan är vem som törs göra Merkel sällskap härnäst?

Risken är överhängande att kommande regeringsförhandlingar drar ut på tiden, vilket kan bli ett problem, exempelvis för EU som bara väntar på att få sätta igång sitt reformarbete. En minoritetsregering med enbart CDU à la svenskt recept är otänkbart, enligt tyskar, som tycks chockade enbart över frågan.

Konsensus är att SPD skulle offra sig i ett låst läge. De skulle stanna i storkoalitionen, ta ansvar, även om det sannolikt skulle kosta ytterligare sympatisörer. Men i Tyskland står landets stabilitet över partipolitiken – en fascinerande kontrast till det svenska regeringsbildningsspelet.

En fortsättning på storkoalitionen vore dock inte problemfri. Det skulle sannolikt gynna det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), som ser ut att komma trea i valet och därmed bli största oppositionsparti. Det skulle ge AfD utrymme att synas och möjlighet att beklaga sig över hur de isoleras av övriga partier.

Den här ”beröringsskräcken” gentemot ett extremparti och dess konsekvenser känner vi mycket väl igen i Sverige. Förhoppningsvis inser tyskarna att det är en farlig väg att gå.

Att som nykomling bli tredje största parti i förbundsdagen vore ändå en bedrift av AfD, speciellt mot bakgrund av landets mörka historia. Lika mycket vore det ett kvitto på de övriga partiernas misslyckande och en logisk följd av samstämmigheten dem emellan.

Någonstans måste missnöjet kanaliseras. Förhoppningsvis kan det fungera som en väckarklocka inför kommande fyra år.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera