1515
Annons

PM Nilsson: Bygg sidenvägen

Säg Samarkand och man tänker på en mytisk saffransdoftande handelsplats dit alla vill. Staden var under mer än 1.000 år den viktigaste länken i transportkedjan mellan Kina, Persien och Europa.

 

BROBYGGARE. Kinesiska byggarbetare monterar en gyllene bro inför toppmötet i Peking nästa vecka om den så kallade sidenvägen mellan Kina och Europa.
BROBYGGARE. Kinesiska byggarbetare monterar en gyllene bro inför toppmötet i Peking nästa vecka om den så kallade sidenvägen mellan Kina och Europa.Bild:Andy Wong

I dag utgör denna uzbekiska storstad en länk av fattiga, förfallna och farliga platser i Centralasien och Mellanöstern dit ingen vill och som miljoner människor lämnar i det som kallas den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. Västvärldens makter har inga lösningar på eländet. Den amerikanska ordningen är prövad och underkänd i Irak och Afghanistan. Europa har ingen bättre idé än att försöka stänga ute flyktingarna.

Bland annat med den bakgrunden, och på grund av de enorma investeringar som väntar, är Kinas planer på en ny transportkorridor till Europa så intressanta.

The Silk Road, eller One Belt, One Road (OBOR), lanserades av Kinas president Xi Jinping 2013 och är det största infrastrukturprojektet som någonsin har initierats av ett enskilt land. Nästa söndag håller kineserna ett OBOR-toppmöte i Peking med 28 stats- och regeringschefer, däribland Rysslands president Vladimir Putin.

Sidenvägen har vuxit till ett mycket större projekt än en järnväg. Den planerade investeringsbudgeten ligger på 900 miljarder dollar och omfattar järnvägar, vägar, gasledningar, elledningar, fiberkablar, energiproduktion och hamnar. Transportbältet följer den gamla sidenvägens sträckning genom Centralasien, Mellanöstern och upp till Europa via Istanbul. Kina har listat 65 länder längs vägen och i ändarna som kommer att få OBOR-investeringar.

För att klara finansieringen skapade Peking 2015 en egen Världsbank, Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), som i huvudsak kommer att investera i OBOR. Kina vill också styra om sina placeringar i amerikanska statsobligationer till investeringar i OBOR, skrev Financial Times i veckan.

Syftet för Kinas del är flera. Den kinesiska ekonomin har länge drivits av statligt uppbackade infrastrukturprojekt och det vill man fortsätta med i andra länder. Behovet av sådana projekt är enormt. Trots många decennier av god tillväxt är infrastrukturen i Asien gravt underfinansierad.

Handeln mellan Kina och Europa går i dag på fartyg, vilket är tidsödande. En effektiv landförbindelse kortar leveranstiderna väsentligt och kommer att öka handeln och göra Kina än mer attraktivt. Många varor kommer att fortsätta gå på fartyg, varför sidenvägen även omfattar en sjöled från Fujian med Venedig som symbolisk sluthamn.

Sidenvägen är ett redskap för Kina att rent fysiskt bygga sin variant av frihandelssystem. För att lätt lossa och lasta varor längs vägen får det inte finnas tullar, tariffer och hinder. Kinas mål är att ansluta OBOR-länderna till den kinesiska frihandelsordningen och den är betydligt mer avskalad än den USA-ledda. Att USA tidigare i år lämnade Stillahavsavtalet TTP kom som en skänk från ovan för Kina som därmed fick draghjälp till sitt eget handelsavtal. Det samlar i dag asiatiska länder som tillsammans står för 31 procent av världens export. Den andelen kommer att växa.

Den geopolitiska effekten är betydande. Handelsvägar måste ha en säkerhetsordning, det är krigsmakternas urgamla uppgift. Kina kommer att behöva garantera eller tillsammans med andra arrangera säkerheten hela vägen in i Europa, dessutom i svårt krigshärjade och instabila länder. Ett redan existerande exempel är att Kina har organiserat en pakistansk skyddsvakt om 12.000 man för att säkra bygget av en avstickare genom Pakistan ner till Indiska oceanen där Kina bygger en hamn i staden Gwadar.

Men det kanske mest åtråvärda målet är den världspolitiska legitimitet som projektet ger, om Kina lyckas. Att främja handel, lyfta nya miljoner ur fattigdom, integrera Europa och blåsa framtidshopp i till synes hopplösa regioner och länder skapar en makt som bara kan liknas vid den som USA fick efter andra världskriget. Kina vill bli respekterat, beundrat och ha varumärken som världens ungdomar åtrår.

Inte undra på att den demokratiska världen är avvaktande. Kinas planer väcker misstänksamhet i Japan och USA och i Europa vet man inte riktigt vilken fot man ska stå på. Handeln med Kina och kinesiska investeringar är livsnödvändiga för den europeiska ekonomin, men tanken på att förlora sin status som den mest legitima världsmakten får väst att tveka och i värsta fall ty sig till protektionism och slutenhet.

Kritikerna har rätt i att riskerna är många, särskilt de finansiella. Men det är också fördelarna, både de politiska och ekonomiska. Världen hade varit en farligare plats om Kina hade vänt sig inåt och fjärmat sig mot omvärlden. Att Kina uttalat vill integrera sig med resten av Asien och Europa är i grunden välkommet. Kina kommer att bli ett starkt vetenskapligt, tekniskt, ekonomiskt och militärt världscentrum. Den utvecklingen går inte att stoppa och den är av godo.

Förhoppningsvis blir Kina också ett demokratiskt världscentrum. Det bör vara demokratiernas självklara mål.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Frida Wallnor: Tyskland behöver mer än stabilitet

LEDARE. På söndagen är det dags för valet till den tyska förbundsdagen – ett val som borde vara det europeiska ”supervalårets” höjdpunkt med tanke på tyskarnas vikt för Europa, både ekonomiskt och politisk. Men känslan av avslagenhet går inte att komma ifrån – inte ens de ryska trollen verkar engagera sig.

FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.
FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.Bild:AP

Nonchalansen känns av också i Berlin, där man just nu tycks oroa sig mer för logistiken kring att genomföra Berlin Marathon och valet på samma dag.
Det som borde oroa tyskarna är framtiden.

För även om det bevisligen går bra ekonomiskt för Tyskland i dag hotar mörkare moln vid horisonten. Angela Merkel har levt gott på effekterna från Gerhard Schröders Agenda 2010-reformer i kombination med en svag växelkurs som gynnat exporten. För att den låga arbetslösheten och starka tillväxten ska bestå krävs dock långsiktiga investeringar i landets eftersatta infrastruktur. Bredbandsutbyggnaden måste ta fart för att ens vara i närheten av det andra europeiska länder har uppnått. Med en befolkning som blir allt äldre behöver man ta tillvara och utbilda den nya arbetskraft som kommit till Tyskland under de senaste åren.

Detta har dock varit en valrörelse befriad från visioner. En valrörelse där den enda riktiga tv-duellen mellan de två huvudkombattanterna kom att bli en lam historia som bara bekräftade hur överens partiledarna är i många frågor. Merkel är inte känd som någon visionär, men det är märkligt att någon kan komma så lindrigt undan genom att i princip enbart hänvisa till rutin och en stormig omvärld.

Men opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Strategin har fungerat. Den stora skuldbördan ligger snarare hos oppositionen – främst hos Socialdemokraterna och deras Martin Schulz, som förutom några veckor i vintras (Schulz-effekten) misslyckats med att framstå som en seriös utmanare. Likt Merkel tycks han ha trott att det skulle räcka med att bara vara sig själv, det vill säga ”inte Merkel”, för att göra succé 2017.

Men det är inte bara tyskarnas behov av stabilitet som SPD har underskattat. De tycks även ha underskattat hur stark den tyska ekonomin faktiskt är. Att göra social rättvisa till partiets profilfråga under ett valår där få väljare tycks klaga på sociala orättvisor är nära på tjänstefel av SPD-strategerna.

Till deras försvar kan sägas att det bevisligen är svårt att sitta i samma regering som CDU/CSU under Merkel. Det rekordsvaga valresultat som enligt undersökningarna väntar SPD i morgon lär kunna jämföras med Liberalernas katastrof 2009, då partiet till och med ramlade ur parlamentet efter fyra år i koalitionsregering. Frågan är vem som törs göra Merkel sällskap härnäst?

Risken är överhängande att kommande regeringsförhandlingar drar ut på tiden, vilket kan bli ett problem, exempelvis för EU som bara väntar på att få sätta igång sitt reformarbete. En minoritetsregering med enbart CDU à la svenskt recept är otänkbart, enligt tyskar, som tycks chockade enbart över frågan.

Konsensus är att SPD skulle offra sig i ett låst läge. De skulle stanna i storkoalitionen, ta ansvar, även om det sannolikt skulle kosta ytterligare sympatisörer. Men i Tyskland står landets stabilitet över partipolitiken – en fascinerande kontrast till det svenska regeringsbildningsspelet.

En fortsättning på storkoalitionen vore dock inte problemfri. Det skulle sannolikt gynna det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), som ser ut att komma trea i valet och därmed bli största oppositionsparti. Det skulle ge AfD utrymme att synas och möjlighet att beklaga sig över hur de isoleras av övriga partier.

Den här ”beröringsskräcken” gentemot ett extremparti och dess konsekvenser känner vi mycket väl igen i Sverige. Förhoppningsvis inser tyskarna att det är en farlig väg att gå.

Att som nykomling bli tredje största parti i förbundsdagen vore ändå en bedrift av AfD, speciellt mot bakgrund av landets mörka historia. Lika mycket vore det ett kvitto på de övriga partiernas misslyckande och en logisk följd av samstämmigheten dem emellan.

Någonstans måste missnöjet kanaliseras. Förhoppningsvis kan det fungera som en väckarklocka inför kommande fyra år.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera