ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

PM Nilsson: Bygg sidenvägen

  • BROBYGGARE. Kinesiska byggarbetare monterar en gyllene bro inför toppmötet i Peking nästa vecka om den så kallade sidenvägen mellan Kina och Europa. Foto: Andy Wong

Säg Samarkand och man tänker på en mytisk saffransdoftande handelsplats dit alla vill. Staden var under mer än 1.000 år den viktigaste länken i transportkedjan mellan Kina, Persien och Europa.

 

I dag utgör denna uzbekiska storstad en länk av fattiga, förfallna och farliga platser i Centralasien och Mellanöstern dit ingen vill och som miljoner människor lämnar i det som kallas den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. Västvärldens makter har inga lösningar på eländet. Den amerikanska ordningen är prövad och underkänd i Irak och Afghanistan. Europa har ingen bättre idé än att försöka stänga ute flyktingarna.

Bland annat med den bakgrunden, och på grund av de enorma investeringar som väntar, är Kinas planer på en ny transportkorridor till Europa så intressanta.

The Silk Road, eller One Belt, One Road (OBOR), lanserades av Kinas president Xi Jinping 2013 och är det största infrastrukturprojektet som någonsin har initierats av ett enskilt land. Nästa söndag håller kineserna ett OBOR-toppmöte i Peking med 28 stats- och regeringschefer, däribland Rysslands president Vladimir Putin.

Sidenvägen har vuxit till ett mycket större projekt än en järnväg. Den planerade investeringsbudgeten ligger på 900 miljarder dollar och omfattar järnvägar, vägar, gasledningar, elledningar, fiberkablar, energiproduktion och hamnar. Transportbältet följer den gamla sidenvägens sträckning genom Centralasien, Mellanöstern och upp till Europa via Istanbul. Kina har listat 65 länder längs vägen och i ändarna som kommer att få OBOR-investeringar.

För att klara finansieringen skapade Peking 2015 en egen Världsbank, Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), som i huvudsak kommer att investera i OBOR. Kina vill också styra om sina placeringar i amerikanska statsobligationer till investeringar i OBOR, skrev Financial Times i veckan.

Syftet för Kinas del är flera. Den kinesiska ekonomin har länge drivits av statligt uppbackade infrastrukturprojekt och det vill man fortsätta med i andra länder. Behovet av sådana projekt är enormt. Trots många decennier av god tillväxt är infrastrukturen i Asien gravt underfinansierad.

Handeln mellan Kina och Europa går i dag på fartyg, vilket är tidsödande. En effektiv landförbindelse kortar leveranstiderna väsentligt och kommer att öka handeln och göra Kina än mer attraktivt. Många varor kommer att fortsätta gå på fartyg, varför sidenvägen även omfattar en sjöled från Fujian med Venedig som symbolisk sluthamn.

Sidenvägen är ett redskap för Kina att rent fysiskt bygga sin variant av frihandelssystem. För att lätt lossa och lasta varor längs vägen får det inte finnas tullar, tariffer och hinder. Kinas mål är att ansluta OBOR-länderna till den kinesiska frihandelsordningen och den är betydligt mer avskalad än den USA-ledda. Att USA tidigare i år lämnade Stillahavsavtalet TTP kom som en skänk från ovan för Kina som därmed fick draghjälp till sitt eget handelsavtal. Det samlar i dag asiatiska länder som tillsammans står för 31 procent av världens export. Den andelen kommer att växa.

Den geopolitiska effekten är betydande. Handelsvägar måste ha en säkerhetsordning, det är krigsmakternas urgamla uppgift. Kina kommer att behöva garantera eller tillsammans med andra arrangera säkerheten hela vägen in i Europa, dessutom i svårt krigshärjade och instabila länder. Ett redan existerande exempel är att Kina har organiserat en pakistansk skyddsvakt om 12.000 man för att säkra bygget av en avstickare genom Pakistan ner till Indiska oceanen där Kina bygger en hamn i staden Gwadar.

Men det kanske mest åtråvärda målet är den världspolitiska legitimitet som projektet ger, om Kina lyckas. Att främja handel, lyfta nya miljoner ur fattigdom, integrera Europa och blåsa framtidshopp i till synes hopplösa regioner och länder skapar en makt som bara kan liknas vid den som USA fick efter andra världskriget. Kina vill bli respekterat, beundrat och ha varumärken som världens ungdomar åtrår.

Inte undra på att den demokratiska världen är avvaktande. Kinas planer väcker misstänksamhet i Japan och USA och i Europa vet man inte riktigt vilken fot man ska stå på. Handeln med Kina och kinesiska investeringar är livsnödvändiga för den europeiska ekonomin, men tanken på att förlora sin status som den mest legitima världsmakten får väst att tveka och i värsta fall ty sig till protektionism och slutenhet.

Kritikerna har rätt i att riskerna är många, särskilt de finansiella. Men det är också fördelarna, både de politiska och ekonomiska. Världen hade varit en farligare plats om Kina hade vänt sig inåt och fjärmat sig mot omvärlden. Att Kina uttalat vill integrera sig med resten av Asien och Europa är i grunden välkommet. Kina kommer att bli ett starkt vetenskapligt, tekniskt, ekonomiskt och militärt världscentrum. Den utvecklingen går inte att stoppa och den är av godo.

Förhoppningsvis blir Kina också ett demokratiskt världscentrum. Det bör vara demokratiernas självklara mål.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer