PM Nilsson: Alliansen bör klargöra att den vill regera

Alliansen hade i går ett slags mellanårs-kickoff i riksdagens förstakammarsal. Temat var vad som fanns att lära av valsegrarna 1976, 1991 och 2006 och de följande mandatperioderna.

 

När Fälldin tog över fanns inget vidare program mer än att stoppa ett allt rödare S, vilket var viktigt nog. Det gemensamma kittet då var trots allt ”ickesocialistisk”, ett ord som säger en hel del om vad borgerlig politik var då.

När fyrklövern vann 1991 var ambitionen skyhög, men det parlamentariska läget bräckligt eftersom Ny demokrati blev vågmästare.

Trots det lyckades Bildt-regeringen genomföra en rad viktiga reformer innan hanteringen av den ekonomiska krisen tog över.

Den perioden stod som modell för regeringsskiftet 2006, med skillnaden att förberedelserna var mer noggranna och tempot ännu högre. Reinfeldt&Borg var mycket systematiska. De förnyade först Moderaterna, svetsade sedan samman borgerligheten till alliansen och gjorde därefter om svensk arbetsmarknad till den jobbmaskin i världsklass den är i dag. De övriga partiledarna var betydelsefulla, men utan den moderata reformkraften hade det inte gått.

Inför 2018 är alliansens status oklar på den fråga som var dess grund: regeringsfrågan. Sakpolitiskt är de hemma. De fyra partierna har en likartad syn på de flesta centrala frågor. De har klokt nog hållit fast vid en slags gemensam skuggbudget som följt med respektive partis budgetmotioner. En ny alliansregering blir en fortsättning på den förra men med större fokus på utanförskap som är relaterad till migration.

I regeringsfrågan är de överens om att rösta bort Stefan Löfven. Om inte SD lägger ner sina röster kommer han med all sannolikhet att ryka efter valet. Men vad som händer sedan är de inte eniga om.

Även om alliansen blir större än de rödgröna kommer Annie Lööf, Jan Björklund och de övriga att behöva ett förhållningssätt till SD som gör att de kan få igenom sina förslag. Alternativet är ett samarbete med S. Och om S och SD blir större än alliansen blir frågan akut.

1976, 1991 och 2006 visste borgerliga väljare att deras röster gick till partier som tveklöst ville och vågade bilda regering. Inför 2018 bör det finnas samma förvissning.


Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?