När Fälldin tog över fanns inget vidare program mer än att stoppa ett allt rödare S, vilket var viktigt nog. Det gemensamma kittet då var trots allt ”ickesocialistisk”, ett ord som säger en hel del om vad borgerlig politik var då.
När fyrklövern vann 1991 var ambitionen skyhög, men det parlamentariska läget bräckligt eftersom Ny demokrati blev vågmästare.
Trots det lyckades Bildt-regeringen genomföra en rad viktiga reformer innan hanteringen av den ekonomiska krisen tog över.
Den perioden stod som modell för regeringsskiftet 2006, med skillnaden att förberedelserna var mer noggranna och tempot ännu högre. Reinfeldt&Borg var mycket systematiska. De förnyade först Moderaterna, svetsade sedan samman borgerligheten till alliansen och gjorde därefter om svensk arbetsmarknad till den jobbmaskin i världsklass den är i dag. De övriga partiledarna var betydelsefulla, men utan den moderata reformkraften hade det inte gått.
Inför 2018 är alliansens status oklar på den fråga som var dess grund: regeringsfrågan. Sakpolitiskt är de hemma. De fyra partierna har en likartad syn på de flesta centrala frågor. De har klokt nog hållit fast vid en slags gemensam skuggbudget som följt med respektive partis budgetmotioner. En ny alliansregering blir en fortsättning på den förra men med större fokus på utanförskap som är relaterad till migration.
I regeringsfrågan är de överens om att rösta bort Stefan Löfven. Om inte SD lägger ner sina röster kommer han med all sannolikhet att ryka efter valet. Men vad som händer sedan är de inte eniga om.
Även om alliansen blir större än de rödgröna kommer Annie Lööf, Jan Björklund och de övriga att behöva ett förhållningssätt till SD som gör att de kan få igenom sina förslag. Alternativet är ett samarbete med S. Och om S och SD blir större än alliansen blir frågan akut.
1976, 1991 och 2006 visste borgerliga väljare att deras röster gick till partier som tveklöst ville och vågade bilda regering. Inför 2018 bör det finnas samma förvissning.
