Peter Norman: Fasa ut PPM-systemet och låt AP-fonden ta över

Låt unga personer enbart välja Sjunde AP-fondens produkter i PPM-systemet. Utred frågan hur många fonder som bör finnas på fondtorget och hur man avvecklar fonder och fondmedel, skriver Peter Norman, tidigare finansmarknadsminister.

Peter Norman.
Peter Norman.Bild:Jessica Gow / TT

Offentligt pensionssparande är en form av paternalism. Riksdagen har bestämt att vi som medborgare inte har tillgång till den fulla ersättningen av vårt arbete utan ”tvingar” oss att spara en del som kan användas när vi väljer att gå i pension.

Normalt ogillar vi paternalism. Vi vill själva fatta ekonomiska beslut utan att staten lägger sig i. Vi vill själva bestämma hur mycket vi sparar av vår inkomst eller hur mycket vi vill låna för att köpa exempelvis en bostad.

Pensionsavsättningar verkar dock vara en form av paternalism som vi accepterar. Inte bara vi svenskar. I princip i alla utvecklade länder finns någon form av offentligt pensionssystem; någon form av paternalism.

Argumentet för detta är enkelt. Om staten inte tvingade oss medborgare att spara till vår pension finns en uppenbar risk att vi inte skulle göra just det. Att spara långsiktigt är inte en självklarhet. Om vi inte tvingades att spara skulle det innebära att ett antal medborgare blir ställda på bar backe vid pensionstidpunkten.

Det är därför inte märkligt att vi i demokratisk ordning har beslutat att skydda oss själva mot vår egen kortsynthet. Till detta kommer att staten skulle tvingas träda in för att med skattemedel se till att dessa medborgare åtminstone skulle få erhålla en dräglig tillvaro. Det finns alltså även ett slags rättviseargument för ett obligatoriskt pensionssystem.

Det svenska pensionssystemet är en förebild för många andra länder. Systemet är stabilt och dynamiskt på en gång. Det ”exploderar”, eller ”imploderar”, inte om tillväxten plötsligt blir svag, om den svenska befolkningen växer eller minskar, om arbetslösheten plötsligen ökar, eller om medellivslängden ökar.

Då sex av riksdagens partier står bakom uppgörelsen är den också politiskt stabil; vid regimskiften ligger pensionssystemet fast. Allt detta innebär att svenska medborgare kan göra en hygglig prognos över sin pension och därmed fatta ekonomiska beslut som är relevanta för individen.

Premiepensionen är en udda fågel i det offentliga pensionssystemet. Den infördes år 2000. De finansteoretiska argumenten, och den politiska tanken bakom premiepensionen, gäller fortfarande. Genom att individen får välja fonder på ett fondtorg så kan var och en anpassa sin riskprofil i sitt offentliga pensionssparande så att det passar individen. Man kan också förändra sin riskprofil över tiden om ens ekonomiska förutsättningar eller ens syn på risk förändras.

Allt detta låter ju jättebra. Vad är då problemet? Som jag ser det är problemen två. Det första problemet är att all kapitalförvaltning är förenad med stordriftsfördelar. Det vill säga att kostnaden för att förvalta pengar sjunker ju mer som förvaltas. Detta innebär att om kapitalet fördelas ut på ett stort antal fonder så blir kostnaden högre för kollektivet än vad det hade varit med färre, och större, fonder.

Det andra problemet är mer intrikat. Då spararna kan känna sig tvungna att välja förvaltare till sin premiepension finns risken att mer eller mindre oseriösa aktörer flockas till grytorna. Att fatta finansiella beslut är svårt. Många blir därför osäkra om vad de bör göra med sina premiepensionsmedel. Det är därmed lätt för aggressiva försäljare att övertyga intet ont anande sparare om att en viss fond är bäst, givetvis utan att nämna att det är den fond som säljaren tjänar mest pengar på. Exemplen på olämpligt och kanske till och med brottsligt agerande aktörer blir fler och fler.

Säljare av finansiella produkter har, generellt sett, ett stort övertag gentemot kunden. Den förra regeringen, liksom den nuvarande, har flyttat fram kundens position rejält vis-à-vis säljaren med det verkar inte räcka. Och vikten av skydd är extra stor inom premiepensionen, just därför att sparandet är obligatoriskt.

Det är också något av en paradox att riksdagen först fattar ett beslut om en premiepension för att sedan kräva av individen att välja bland 850 fonder på ett fondtorg. Det säger sig självt att en sådan mängd fonder är oöverblickbar och besluten kan knappast fattas på rationella grunder.

En stor fördel med premiepension är bildandet av Sjunde AP-fonden. Sjunde AP-fonden tar ju hand om pengarna från de individer som inte gör ett aktivt val. Det visar sig nu, efter snart 17 år, att Sjunde AP-fondens förvalsalternativ har haft ett av de absolut bästa utfallen. Avkastningen har varit 148,2 procent sedan start jämfört med 63,8 procent för ett genomsnitt av de valbara fonderna. Till detta hör att Sjunde AP-fonden har haft en lägre risknivå än ett genomsnitt av de valbara fonderna.

Det verkar som om många anser att dagens system inte fungerar tillfredsställande. Hur en lösning skulle se ut är dock svårare att överblicka. Här finns olika uppfattningar. Men det får inte sätta stopp för översynen.

Mitt förslag till förändringar är som följer:

  • Besluta omgående att de som inträder i systemet, det vill säga de som får sin första arbetsinkomst, endast ska ha möjlighet att välja mellan Sjunde AP-fondens sex produkter inklusive Sjunde AP-fondens ”Såfa”. Såfan är, enkelt uttryckt, en generationsfond där risken minskar med automatik allteftersom spararen blir äldre. Sjunde AP-fondens produktutbud innebär att de allra flesta individer kan få sina behov tillfredsställda i termer av risk. I och med att dessa produkter redan existerar är detta en enkel och billig åtgärd.
  • Instruera Sjunde AP-fonden att förvalta alla tillgångar externt, det vill säga Sjunde AP-fonden ska ha privata förvaltare för allt kapital.
  • Tillsätt en utredning som fokuserar på hur man praktiskt ska gå till väga för att minska antalet fonder. I det sammanhanget måste det också utredas hur man bör hantera de medel som förvaltas av de fonder som kommer att få lämna fondtorget.

Mitt förslag skulle innebära att ansvariga politiker visar att de tar de uppkomna problemen på allvar och fattar ett snabbt beslut (begränsat val för nytillkomna) samtidigt som de, på sedvanligt svenskt manér, tar tid på sig och utreder den svårare frågan (antalet fonder på fondtorget).

PETER NORMAN

Tidigare finansmarknadsminister (M) 


Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?