Paulo Silva: MP borde vara ett mittenparti

DEBATT. Fram till 2013 var Miljöpartiet en av de främsta förespråkarna för privata alternativ inom välfärden. Hanteringen av Ilmar Reepalus utredning kan få en stor betydelse för partiets framtida positionering och riskerar att undergräva trovärdigheten för andra gröna framgångar, skriver Paulo Silva, före detta stabschef i Miljöpartiet.

Miljöpartiets dåvarande språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson firar under valnatten 2010. Då fick partiet 7,3 procent av rösterna, det bästa resultatet hittills i ett riksdagsval.
Miljöpartiets dåvarande språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson firar under valnatten 2010. Då fick partiet 7,3 procent av rösterna, det bästa resultatet hittills i ett riksdagsval.Bild:Janerik Henriksson

Miljöpartiet har tidigare haft en positiv inställning till privat företagande inom välfärdsverksamheterna. Olika typer av ägande och valfrihet har varit en grundbult för partiet i synen på ekonomi, välfärd och demokrati. I 2005 års partiprogram står att ”Friskolor har bidragit till ökad mångfald och valfrihet och är ett positivt tillskott i det svenska skolväsendet”.

Efter valet 2002 diskuterade MP en mittenregering med FP, KD och C, ett försök som sprack efter att C lämnade förhandlingarna. Under mandatperioden 2002–2006 samarbetade MP i stället med S och V. Då blev det viktigt för MP att vårda sin position i mitten och sin småföretagarvänliga hållning.

Redan 2004 hade partiet en samsyn med de borgerliga partierna om arbetskraftsinvandring och med FP startades politiska arbetsgrupper om flyktingpolitik och medborgerliga rättigheter.

Agerandet befäste MP som ett parti i politikens mitt, symboliserat av Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. När de avgick 2011 tog en grupp medlemmar, som stod till vänster, chansen att flytta fram positionerna vid kongressen 2013 i motioner som krävde nej till vinster i välfärden.

De nya språkrören och partiledningen tog då inte strid för att försvara det som alltid tidigare hade varit MP:s politik – mångfald och valfrihet. Resultatet blev beslut som att ” kommersialiseringen av välfärden motverkar den mångfald som var avsikten med reformerna” och att ”eventuell vinst ska återinvesteras i verksamheten”.

Detta var inte kommun- eller landstingspolitikernas projekt. Det var tider då JB-gymnasiet gick i konkurs och Anders Borg med rätta kritiserade räntesnurror. Kvalitetsbrister uppmärksammades av Skolinspektionen och den kritiska opinionen fick fäste i alla partier.

I en reaktion till kongressens beslut skrev Maria Wetterstrand i Sydsvenskan: ”Jag har svårt att se något tydligare direktdemokratiskt uttryck än att medborgaren själv väljer barnens förskola eller skola, sin egen barnmorskemottagning eller äldreomsorg” samt ”i grunden utvecklar valfrihetsreformerna vårt välfärdssystem till mer medborgarstyre”.

Uppgörelsen med denna syn, som låg i politikens mitt, samt bildandet av en regering med S som är beroende av V och en överenskommelse om att i praktiken förbjuda vinst i välfärdssektorn placerade Miljöpartiet ytterligare till vänster.

Hanteringen av Ilmar Reepalus utredning kan därför få en stor betydelse för partiets framtida positionering och riskerar att undergräva trovärdigheten för andra gröna framgångar som till exempel sänkt moms på reparationer, kraftigt sänkt arbetsgivaravgift för första anställda medarbetaren, och den sänkta restaurangmomsen som S ville höja.

De kommande tio åren förväntas kommunerna fördubbla sin upplåning för investeringar i främst infrastruktur och samhällsfastigheter. Få av Miljöpartiets lokala och regionala beslutsfattare lär vilja ägna sitt politiska mandat åt omfattande rättsprocesser och med lånade pengar köpa upp och lägga ner uppskattade vårdcentraler, äldreboenden och skolor.

Besluten skapar dessutom konkurser och ökad arbetslöshet för kvinnor och utrikes födda, vilka är överrepresenterade som företagare i välfärdssektorn och viktiga väljargrupper för MP. En sådan ideologisk kamp kan möjligtvis upplevas som meningsfull för vänsterpartister men knappast för ett parti som kallar sig samhällsbyggare.

På lokala och regionala MP-politikers agenda står i stället hållbara städer, ny infrastruktur, klimatinsatser och stärkt kvalitet i skolan och vården. 2016 har vi regler mot räntesnurror och de stora koncernerna levererar i de flesta fall högkvalitativ verksamhet. Till flera privata skolor är köerna mycket långa och kunskapsresultaten bland de allra bästa i Sverige. Privata aktörer investerar i nödvändiga samhällsfastigheter som nya vårdcentraler, förskolor och äldreboenden. Det frigör utrymme för det offentliga att investera i fler bostäder och bättre kollektivtrafik.

Maria Wetterstrands och Peter Erikssons utvecklingsoptimistiska gröna agenda positionerade partiet i mitten i svensk politik. Ett modernt grönt parti med ”visionära realister” och samhällsbyggare är den logiska fortsättningen på det politiska projektet, inte en företagsfientlig position till vänster.

Paulo Silva, före detta stabschef (MP), delägare i konsultföretaget New Republic, som bland annat har Svenskt Näringsliv som kund.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?