1515
Annons

Näringslivstoppar: Förslaget är ett vinststopp

DEBATT. Förslaget från Välfärdsutredningen är infernaliskt. Vinsttaket är utformat på ett sätt som gör det till ett vinststopp. Det hade varit hederligare att föreslå ett totalt förbud för privata välfärdsföretag, skriver Rune Andersson, Leif Östling, Dan Olofsson, Olof Stenhammar, Meg Tivéus och Tomas Nicolin.

Leif Östling, Rune Andersson, Olof Stenhammar, Dan Olofsson, Tomas Nicolin, Meg Tivéus.
Leif Östling, Rune Andersson, Olof Stenhammar, Dan Olofsson, Tomas Nicolin, Meg Tivéus.

Ilmar Reepalus utredning om vinst i välfärden beskrivs i många medier som ett förslag om vinsttak i välfärdssektorn. Detta tyder på att åtskilliga inte läst eller förstått detaljerna i utredningen.

Vad Ilmar Reepalu föreslår är i själva verket ett totalt vinststopp för många av välfärdsföretagen. Det beror på att rörelsekapitalet – på vilket en avkastning om 7 procent plus statslåneräntan ska beräknas – i många fall är negativt. Till exempel har nästan alla friskolor ett negativt rörelsekapital beroende på att skolpengen oftast betalas ut i förskott och för att skolorna inte äger sina fastigheter. Utbetalningen av skolpengen i förskott tillkom förmodligen för att underlätta nyetablering av småföretag inom sektorn. De flesta andra har lågt operativt kapital så det är i praktiken vinstförbud även för dessa.

Ilmar Reepalus förslag är på många sätt infernaliskt.

Om en friskola genom att investera i fastighet och/eller datorer skulle hamna på ett positivt rörelsekapital kan politikerna genom att tidigarelägga förskotten omedelbart sänka rörelsekapitalet till under noll igen.

Den typen av monumental rättsosäkerhet borde inte höra hemma i ett land som rättsstaten Sverige. Ett genomförande av Ilmar Reepalus förslag – med totalt vinstförbud i många fall – skulle i praktiken innebära en avveckling av flertalet friskolor och många enheter inom vården.

Det beror på att utredningen föreslår att alla mjuka investeringar ska värderas till noll kronor och att alla åtaganden som exempelvis hyreskontrakt ska värderas till noll.

Sju procent gånger noll är noll, det vill säga ett vinstförbud. Det kommer i praktiken inte att finnas några företag som erbjuder vård, skola och omsorg. Ett system som bara tillåter förluster eller i bästa fall noll kan inte överleva.

Det hade varit hederligare om Reepalu föreslagit ett totalt förbud för privata välfärdsföretag rakt upp och ner. Nu gör han det bakvägen med illfundiga och rättsosäkra regler.

Ett annat lika avgörande feltänk i Ilmar Reepalus utredning är synen på kapitaltillförsel i välfärdsföretag. I själva verket är det kompetens, engagemang, insikter etcetera som är det verkligt avgörande i den valfrihetsordning som nu så framgångsrikt utvecklats under några decennier och som hotas av förstörelse.

Ett välfärdsföretags stora investering är i medarbetare samt lär- och vårdprocesser. Ilmar Reepalus utredning använder principer som fungerar i industrin och för hårda investeringar. Detta är ett medvetet sätt att försöka dölja det verkliga uppsåtet: ett direkt företagsförbud. Allt tal om att seriösa företag ska vara välkomna är bara ett sätt att föra oss bakom ljuset.

Människor som under lång tid använt just sitt engagemang för att bygga företag beskrivs nu på ett sätt som saknar verklighetskontakt. Det har sagts i debatten att välfärden inte hotas av vinstintresse utan av ointresse – och det är en skam att de allra mest engagerade utövarna angrips av politiker utan vare sig erfarenhet av eller kompetens inom företagande.

Bara den som är helt ideologiskt styrd kan mena att en verksamhet är bra enbart på den grunden att man definierar offentlig regi som god i sig själv. Människor vill ha egen makt när det gäller viktiga beslut om förskola, skola, vård och omsorg. Familjers möjlighet att välja förutsätter att de kan erbjudas alternativ. Då måste de som erbjuder dessa ha rätt att starta och driva företag på samma villkor som andra branscher.

Nu borde debatten i stället handla om valfrihet och hur vi ska klara välfärden om många vårdcentraler och skolor tvingas lägga ned. Hur ska kommuner och landsting – som runt om i landet redan går på knäna ekonomiskt och har litet eller inget utrymme att höja skatten – ha råd att starta nya skolor och vårdenheter som ersätter dem som tvingas stänga?

Ingen kommer att starta en skola, driva vårdcentral, erbjuda hemtjänst eller personlig assistans om utredningens förslag röstas igenom av riksdagen. Konkret innebär det i praktiken ett företagsförbud. En hel sektor kommer att avvecklas. Hundratusentals brukare får lämna uppskattade skolor, vårdcentraler och äldreboenden. Duktiga medarbetare kommer att förlora sina jobb.

Det är ett skrämmande politiskt spel som nu pågår.

 

Rune Andersson, ordförande, Mellby Gård
Leif Östling, ordförande, Svenskt Näringsliv och SKF
Dan Olofsson, ordförande Danir
Olof Stenhammar, entreprenör, grundare av OMX
Meg Tivéus, ordförande, Readly, Arkitektkopia och Svenskt Kulturarv
Tomas Nicolin, styrelseledamot i SEB, Nordstjernan och Nobelstiftelsen

Frida Wallnor: Tyskland behöver mer än stabilitet

LEDARE. På söndagen är det dags för valet till den tyska förbundsdagen – ett val som borde vara det europeiska ”supervalårets” höjdpunkt med tanke på tyskarnas vikt för Europa, både ekonomiskt och politisk. Men känslan av avslagenhet går inte att komma ifrån – inte ens de ryska trollen verkar engagera sig.

FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.
FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.Bild:AP

Nonchalansen känns av också i Berlin, där man just nu tycks oroa sig mer för logistiken kring att genomföra Berlin Marathon och valet på samma dag.
Det som borde oroa tyskarna är framtiden.

För även om det bevisligen går bra ekonomiskt för Tyskland i dag hotar mörkare moln vid horisonten. Angela Merkel har levt gott på effekterna från Gerhard Schröders Agenda 2010-reformer i kombination med en svag växelkurs som gynnat exporten. För att den låga arbetslösheten och starka tillväxten ska bestå krävs dock långsiktiga investeringar i landets eftersatta infrastruktur. Bredbandsutbyggnaden måste ta fart för att ens vara i närheten av det andra europeiska länder har uppnått. Med en befolkning som blir allt äldre behöver man ta tillvara och utbilda den nya arbetskraft som kommit till Tyskland under de senaste åren.

Detta har dock varit en valrörelse befriad från visioner. En valrörelse där den enda riktiga tv-duellen mellan de två huvudkombattanterna kom att bli en lam historia som bara bekräftade hur överens partiledarna är i många frågor. Merkel är inte känd som någon visionär, men det är märkligt att någon kan komma så lindrigt undan genom att i princip enbart hänvisa till rutin och en stormig omvärld.

Men opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Strategin har fungerat. Den stora skuldbördan ligger snarare hos oppositionen – främst hos Socialdemokraterna och deras Martin Schulz, som förutom några veckor i vintras (Schulz-effekten) misslyckats med att framstå som en seriös utmanare. Likt Merkel tycks han ha trott att det skulle räcka med att bara vara sig själv, det vill säga ”inte Merkel”, för att göra succé 2017.

Men det är inte bara tyskarnas behov av stabilitet som SPD har underskattat. De tycks även ha underskattat hur stark den tyska ekonomin faktiskt är. Att göra social rättvisa till partiets profilfråga under ett valår där få väljare tycks klaga på sociala orättvisor är nära på tjänstefel av SPD-strategerna.

Till deras försvar kan sägas att det bevisligen är svårt att sitta i samma regering som CDU/CSU under Merkel. Det rekordsvaga valresultat som enligt undersökningarna väntar SPD i morgon lär kunna jämföras med Liberalernas katastrof 2009, då partiet till och med ramlade ur parlamentet efter fyra år i koalitionsregering. Frågan är vem som törs göra Merkel sällskap härnäst?

Risken är överhängande att kommande regeringsförhandlingar drar ut på tiden, vilket kan bli ett problem, exempelvis för EU som bara väntar på att få sätta igång sitt reformarbete. En minoritetsregering med enbart CDU à la svenskt recept är otänkbart, enligt tyskar, som tycks chockade enbart över frågan.

Konsensus är att SPD skulle offra sig i ett låst läge. De skulle stanna i storkoalitionen, ta ansvar, även om det sannolikt skulle kosta ytterligare sympatisörer. Men i Tyskland står landets stabilitet över partipolitiken – en fascinerande kontrast till det svenska regeringsbildningsspelet.

En fortsättning på storkoalitionen vore dock inte problemfri. Det skulle sannolikt gynna det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), som ser ut att komma trea i valet och därmed bli största oppositionsparti. Det skulle ge AfD utrymme att synas och möjlighet att beklaga sig över hur de isoleras av övriga partier.

Den här ”beröringsskräcken” gentemot ett extremparti och dess konsekvenser känner vi mycket väl igen i Sverige. Förhoppningsvis inser tyskarna att det är en farlig väg att gå.

Att som nykomling bli tredje största parti i förbundsdagen vore ändå en bedrift av AfD, speciellt mot bakgrund av landets mörka historia. Lika mycket vore det ett kvitto på de övriga partiernas misslyckande och en logisk följd av samstämmigheten dem emellan.

Någonstans måste missnöjet kanaliseras. Förhoppningsvis kan det fungera som en väckarklocka inför kommande fyra år.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera