ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Mikael Runsten: Reepalu använder min forskning helt felaktigt

  • Ilmar Reepalu. Foto: Jonas Ekströmer

DEBATT. Förra veckan presenterade Ilmar Reepalu utredningen om vinst i välfärden. I den finns ett stort antal referenser. Slutsatserna som utredaren drar efter att ha refererat till min forskning uppfattar jag som helt orimliga, skriver Mikael Runsten.

I utredningen om vinster i välfärden som publicerades i förra veckan upptäckte jag att utredaren har refererat till min doktorsavhandling framlagd på Handelshögskolan i Stockholm 1998 (”The Association between Accounting Information and Stock Prices – Model development and empirical tests based on Swedish data”).

Det var oväntat, eftersom utredaren, om han hade tolkat avhandlingen rätt, sannolikt inte hade refererat till den.

De har tvärtom gjort en helt orimlig tolkning.

Mina resonemang och resultat i avhandlingen har förvisso bäring på frågan om möjligheten att på ett rimligt sätt kvantifiera en så kallad övervinst. Slutsatserna som utredaren drar efter att ha refererat till mina resonemang uppfattar jag dock som helt orimliga.

I avhandlingen för jag resonemang om redovisningens oförmåga att fånga upp vissa typer av satsningar bland företagens tillgångar. Jag benämner i avhandlingen denna oförmåga som ett ”mätfel” i redovisningen. Efter hänvisning till mina forskningsresultat sammanfattar utredarna på sidan 351:

”Välfärdsföretag kan inte sägas präglas av denna typ av investeringar, även om det kan förekomma i enskilda fall att företag har fastigheter eller arbetar mer aktivt med sitt varumärke. För välfärdssektorn som helhet är det inte troligt att mätfelet skulle vara särskilt stort.”

För mig är det en absurd slutsats.

Av försiktighetsskäl (i stor utsträckning för att skydda företagens långivare) får många mjuka investeringar inte redovisas som en tillgång. Det hindrar förstås inte att denna typ av tillgångar de facto finns och till och med kan vara den helt dominerande tillgången för ett företag.

I välfärdssektorn är det uppenbart att det är oerhört centralt att utveckla personalen, att skapa nya vård- eller lärprocesser, och att hitta sätt att skapa engagerade kolleger som delar sina erfarenheter och hjälper nyanställda att snabbt bli duktiga i sina roller.

Detta är exempel på satsningar som kräver mycket resurser, tar tid att implementera och om resultatet blir lyckosamt kan satsningen bära frukt under många år. Den försiktiga redovisningen tillskriver dock inte dessa satsningar något värde alls, tvärtom kostnadsförs de omedelbart. De är alltså värdelösa enligt utredaren Ilmar Reepalus synsätt. Det är helt orimligt.

Materiella tillgångar som byggnader, instrument och utrustning är givetvis nödvändiga för att bedriva vård och skola. Att investera i sådana tillgångar ska enligt regleringsförslaget ge rätt till en skälig avkastning. Investeringar i mjuka värden ger däremot enligt utredningen ingen rätt till avkastning.

Det välfärdsföretag som väljer att driva sin verksamhet i hyrda lokaler och med hyrd utrustning skulle i princip få ett vinsttak nära noll med vinstutredningens logik (det operativa kapitalet blir naturligen nära noll i en verksamhet med små fordringar och relativt stora rörelseskulder).

Med andra ord leder regleringsförslaget i praktiken till ett vinstförbud för ett stort antal företag.

Utredningens slutsats att blunda för de mjuka värdena och samtidigt sätta ett vinsttak baserat på att de heller inte finns vore inte bara dumt utan helt förödande för utvecklingen av företagen i välfärdssektorn.

Mikael Runsten, ekonomie doktor. Medgrundare, Bild & Runsten

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies