ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Michael Sahlin: Turkiet vid vägskälet

  • ÖDESTIMME. Turkiet är ekonomiskt beroende av fortsatt goda relationer med Europa men är politiskt på väg i en riktning som underminerar värdegemenskapen med västvärlden. Foto: Emrah Gurel

DEBATT. Det ”ja” som Erdoğan och hans medarbetare och anhängare intensivt eftersträvar innebär att Erdoğans faktiska maktställning legaliseras och att ett ”enmansvälde” upprättas, skriver Michael Sahlin, tidigare ambassadör i Turkiet.

 

 

Det ser just nu ut som om president Recep Tayyip Erdoğans vision om ”det nya Turkiet”, tänkt att vara på plats när den turkiska republiken fyller jämnt 100 år 2023, är på väg att leda landet in i en allt djupare kris som blir svår att vända.

Och just nu handlar allt om det som ska ske den 16 april, dagen för folkomröstningen om Erdoğans förslag att i det traditionellt parlamentariska Turkiet införa ett exekutivt presidentsystem. Kampanjen mellan ”ja” och ”nej” tycks ha blivit precis så hätsk, polariserande och destruktiv som det fanns all anledning att befara från och med att regeringspartiet AKP tillsammans med nationalistpartiet MHP i januari i en stormig seans genomdrev beslutet att föra frågan till en beslutande folkomröstning. Och senaste dagarna har vi sett hur den turkiska högspänningen smittat av sig på relationerna mellan Ankara och diverse europeiska huvudstäder, som Haag, Berlin och Wien, och lett till ett ordkrig av sällan eller aldrig skådat mått. Intensiteten i polemiken ger upphov till en mängd frågor om hur åsamkade skador ska kunna repareras, EU-politiskt och Natopolitiskt. Både EU och Nato är ju trots allt organisationer som är eller sägs vara grundade i gemensamma, konstituerande värderingar. Och Natomedlemskapet och EU-kandidaturen är trots allt grundbulten i den turkiska identiteten. Eller har varit.

Innan man nalkas nu aktuella frågor om risker för allvarliga relationsstörningar mellan Turkiet och västvärlden, finns all anledning att påminna om Turkiets strategiska betydelse, i dagens värld kanske större än någonsin.

Det är ett land med 80 miljoner invånare inom ett landområde mitt emellan Europa, det kaotiska Mellanöstern och Svarta Havet/Ryssland, Natomedlem sedan Korea-kriget (1952) och EU-kandidatland sedan 1999, transitlandet för vår tids stora flöden, energi, flyktingar, jihadism, alltså ett land vars vägval får storskaligt geopolitiska konsekvenser, både vad gäller förhållandet till Ryssland och för det internationella samfundets hantering av krisernas och krigens Mellanöstern.

Samtidigt ett land som för sin ekonomiska utveckling är beroende av fortsatt goda relationer med Europa men som politiskt är på väg i en riktning som underminerar värdegemenskapen med Europa och västvärlden. Europas beroende av Turkiet har sedan ett år å andra sidan sitt mest betydande uttryck i migrationsavtalet och dess ständigt haltande implementering och hotade överlevnad.

Och nu, efter ett dramatiskt år av upprepade terrorattacker, kuppförsök, massutrensningar och undantagstillstånd, tickar alltså klockan mot 16 april och avgörandets timme. Det ”ja” som Erdoğan och hans medarbetare och anhängare intensivt eftersträvar innebär – som senast framkommit i den så kallade Venedig-kommissionens expertutlåtande i dagarna - att Erdoğans faktiska maktställning legaliseras och att ett ”enmansvälde” upprättas.

För åtminstone en dryg tioårsperiod framåt kommer Turkiet att styras av en president som tillsätter och styr regeringen (premiärministerposten försvinner), som leder det dominerande partiet, som därmed kontrollerar parlamentet och som därtill kontrollerar försvarsmakten och rättsväsendet. Detta utöver den exekutiva kontrollmakt över stats och samhälle, inklusive massmedierna, som regimen redan uppnått steg för steg senare år, och särskilt efter kuppförsöket. Varken ”checks and balances” av USA-snitt, rättsstatlighet eller verksamt ansvarsutkrävande finns med. Fortsatt gäller dock förutsättningen att Ledaren måste kunna vinna presidentval, men absolut makt lär främja absoluta möjligheter att också vinna val.

Detta blir alltså, orubbligen för lång tid, konsekvensen av ett ”ja” den 16 april. Frågan är då hur de aktörer i och utanför Turkiet som har ett avgörande inflytande på den turkiska ekonomin kommer att förhålla sig. Den frågan lär i hög grad bestämma arten och graden av politisk stabilitet som bedöms realiserbar under auktoritär järnnäve.

Men om utfallet trots regimens massmobilisering ändå blir ”nej”, vilket en del opinionsundersökningar (och regimens nuvarande nervositet) indikerar såsom möjligt? Omedelbart utlysande av nyval? Eller kanske utvidgat undantagstillstånd? Eller ny folkomröstning, under fortsatt förlängt undantagstillstånd om något halvår? Eller är ett ”nej” helt otänkbart för regimen?

För EU, liksom för USA (med sedvanlig Trump-reservation), handlar det nu om ett riktigt besvärligt dilemma. Att inte i allt väsentligt ansluta sig till Venedig-kommssionens kärva bedömning (inklusive det orimliga i att genomföra en folkomröstning under rådande undantagstillstånd) vore inte trovärdigt.

Men att uttryckligen uttala denna kritik innebär inblandning i ett Natolands (och ett EU-kandidatlands) inre angelägenheter, i praktiken ett stöd för ”nej”-kampanjen och en explicit gensaga mot regimen – och det i ett läge med ordkrig och bråk om kampanjande ministrars besök i olika EU-länder, och i ett sammanhang där EU:s och EU-länders reella inflytande över den turkiska regimens beslut och vägval anses försvinnande litet.

Det ska här noteras att ambivalenta liberala turkiska kolumnister numera, och särskilt i anslutning till det turkisk-tyska ordkriget, öppet spekulerar att vissa EU-länder i själva verket aktivt knuffar Turkiet mot ”ja”, genom att provocera Erdoğan till anti-europeiska verbala excesser som i sin tur eldar massorna på hemmaplan till ett ”ja”, och att tyska underrättelsetjänsten DNB:s och andras skäl till detta vore att en gång för alla utestänga Turkiet från EU-medlemskandidatkretsen.

När BND-chefen Bruno Kahn i en intervju i dagarna uttalar tvivel på USA-baserade Fethullah Gülens skuld i fråga om kuppförsöket i somras ”svarar” Erdoğan med att ”utlova” dödsstraffets återinförande efter den 16 april, varpå EU-kommissionens Juncker svarar att då klipper vi förhandlingstråden.

Så dialektiken fortsätter, men syntes saknas. Och kvar finns migrationsavtalsdilemmat, liksom allt annat som skulle tillråda största möjliga ansträngningar att återställa största möjliga normalitet. Men klockan (Turkiets och vår) tickar obönhörligen mot 16 april.

 

Michael Sahlin, tidigare Sveriges ambassadör i Ankara

 

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies