ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Michael Sahlin: Ond cirkel i relationerna mellan Turkiet och väst

  • UPPSKRUVAT TONLÄGE. Språkbruket i uttalanden från EU-kommissionen och från den turkiska statsledningen har hårdnat de senaste veckorna. På bilden Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, till vänster, och premiärminister Binali Yıldırım. Foto: Murat Çetinmühürdar

DEBATT. Relationerna mellan Turkiet och väst är nu mycket komplicerade. Den turkiska ledningen tycks vara beredd att införa dödsstraff och undantagstillståndet kan förlängas på obestämd tid. Nu är det nästan bara Donald Trumps USA som skulle kunna bryta den onda cirkeln, resonerar Turkietexperten Michael Sahlin.

En ond cirkel uppstår i ett läge då allt som president Recep Tayyip Erdoğan och hans regim företar sig, i den spända och komplicerade situationen efter det misslyckade kuppförsöket i juli, för att konsolidera sin maktställning tenderar att steg för steg skapa hinder och svårigheter i relationerna västerut, mot USA och EU. Båda relationerna är pressade av behovet av praktisk samverkan med Turkiet i kampen mot IS och av hanteringen av migrationskrisen. Den onda cirkeln märks i dagarna genom ett hårdnande språkbruk efter arresteringarna av kända journalister och ledande kurdiska politiker.

Ett exempel. Så här uttryckte sig EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker för en vecka sedan: ”Jag är immun mot hotelser från Turkiets ledare. ... Jag noterar med sorg att Turkiet rör sig bort från Europa, det är inte Europa som rör sig bort från Turkiet.” Och Juncker tillade, apropå migrationsavtalet och antydda turkiska hotelser om att avbryta detta om EU inte fullföljer löftet om viseringsfrihet: ”Om inte Turkiet lever upp till de villkor som fastlagts kommer inga framsteg att göras i visumfrågan. ... Om migrationsavtalet kollapsar är det Turkiets fel.”

Och vad svarar Erdoğan på detta? ”Jag bryr mig inte om de kallar mig diktator eller vad som helst, det går in i det ena örat och ut genom det andra, det som betyder något är vad folket kallar mig. ... Väst borde sluta hoppas på att Turkiet ska ge efter, att Turkiet skulle ta ett steg tillbaka. Vad kan Turkiet förvänta sig av väst, efter att ha väntat vid EU:s dörr i 53 år? Låt oss inte lura oss själva – vi kommer att hädanefter ta saker och ting i våra egna händer.”

Ord och inga visor, från båda sidor, som indikerar en stormig relationsseglats veckorna och månaderna framöver, och anger tydliga gränser för meningsfull dialog, något för EU:s utrikesministrar att svettas över vid sitt möte i Bryssel på måndagen.

Detsamma gäller eftervals-USA, upptaget av en extremt komplicerad hantering av de olika krigen i Syrien och Irak – och av Erdoğan-regimens kontroversiella rollspel i grannländerna och krav på utlämning av mannen som anklagas för att vara ytterst ansvarig för kuppförsöket i somras, Fethullah Gülen.

Västvärlden har alltså all anledning att med yttersta oro och undran betrakta utvecklingen i Turkiet denna höst.

Nu, snart fyra månader senare, kvarstår en mängd frågetecken kring vad som egentligen hände den där natten i juli, vem som gjorde vad och varför och vem som visste vad och när. Men i den förhärskande regimberättelsen, den som pekar ut Fethullah Gülens rivaliserande sunni-islamska rörelse, finns inte utrymme för frågor eller tveksamheter.

Så bara timmar efter tumultet den natten hade den största utrensningsvågen i den turkiska republikens historia inletts, uppenbarligen väl förberedd under de stormiga månader som föregick kuppförsöket. Utrensningarna, som snart nog kom att omfatta också andra oppositionskretsar och som pågår fortfarande, handlar om att suspendera, avskeda, häkta eller arrestera unikt stora skaror av människor, civila som militära, offentliganställda som privatanställda, företag, medier och så vidare. Sammantaget har hundratusentals konkret berörts, och mångfaldigt fler om man inräknar familjemedlemmar. Var och när, och hur, denna unika utrensningsvåg ska sluta vet ingen i dag. En regim av fruktan och misstro har lägrat sig över stat och samhälle. Vem litar längre på vem?

Det proklamerade undantagstillståndet har förlängts med ytterligare en tremånadersperiod och antyds nu komma att förlängas även bortom den gränsen, kanske för obestämd tid. Det ger regimen verktyg inte bara att verkställa utrensningar i stat och samhälle utan även att införa svepande lagstiftning genom dekret vars laglighet, legitimitet och konstitutionalitet kan undanhållas debatt och granskning så länge undantagstillståndet gäller.

Och om det i en extraordinär situation som denna alls behövs ett parlament är läget sådant sedan parlamentsvalet för ett år sedan att regimen åtnjuter automatiskt stöd. För att kunna driva en författningsändring till folkomröstning krävs dock tre femtedels majoritet och för det saknar Erdogans parti AKP 17 mandat och behöver alltså draghjälp av något annat parti.

Detta andra parti tycks bli MHP, det turknationalistiska partiet som leds av Devlet Bahçeli. Han har nu börjat signalera intresse för att hjälpa AKP och Erdogan till en uppgörelse om en författningsändring för att införa exekutivt presidentstyre, dock med återinförande av dödsstraffet som antytt villkor.

Följaktligen har Recep Tayyip Erdoğan och hans premiärminister Binali Yıldırım nu aktiverat dödsstraffets återinförande på den politiska dagordningen, rimligen väl medvetna om vad ett sådant steg skulle innebära för relationerna med EU.

I den mån detta steg skulle övervägas också som svar på anhängarnas upphetsade krav på hämnd efter det blodiga kuppförsöket så är det dock en komplikation att den gällande författningen utesluter retroaktivitet och alltså inte kan tillämpas vare sig på kuppmakarna eller Fethullah Gülen, eller för den delen PKK-ledaren på fängelseön, Abdullah Öcalan.

En annan sak i sammanhanget är att utlämningar från andra länder av Fethullah Gülen eller andra brottsmisstänkta gulenister, eller PKK:are eller andra, knappast underlättas om Turkiet faktiskt går vidare och återinför dödsstraffet.

Trots AKP:s egna majoritet i parlamentet och trots det stora och sedan kuppen växande stöd som Turkiets enväldige och egensinnige härskare Erdoğan faktiskt åtnjuter är det instabilitet och ovisshet som nu präglar den turkiska scenen. Detta särskilt om man också beaktar den i krisatmosfären stagnerande ekonomin och alla frågetecken som gäller Turkiets militärpolitiska ambitioner i Syrien och Irak och det kompromisslösa kriget mot PKK på hemmaplan. Och allas rädsla för nya bombdåd.

Det är i dagsläget svårt att se vilken kraft eller mekanism – eller vilket dialogformat – som skulle kunna bryta den onda cirkeln. Men kanske har den tillträdande presidenten Donald Trump något trumfkort i rockärmen som kan ändra spelförutsättningarna.

 

Michael Sahlin, tidigare ambassadör i Ankara

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies