Fredrik NG Andersson och Lars Jonung anser (Di Debatt 16/11) att det är dags för positiva räntor igen och kritiserar Riksbankens minusränta och köp av statsobligationer. De menar att Riksbanken borde ändra inflationsmålet och låta inflationen bli lägre de kommande åren. Även jag önskar att ränteläget var högre och penningpolitiken mer normal, men det bästa sättet att varaktigt nå ett högre ränteläge är knappast att nu bedriva en betydligt stramare penningpolitik.
När Riksbanken sänkte reporäntan till negativ nivå och påbörjade obligationsköpen i början av 2015 hade inflationen redan legat klart under inflationsmålet under flera år, och inflationstrenden pekade fortfarande nedåt. Samtidigt sjönk inflationsförväntningarna oroande snabbt.
Dessutom kom tydliga signaler från ECB att deras räntor skulle bli lägre under längre tid och kompletteras av omfattande tillgångsköp. Penningpolitiken i euroområdet riskerade att medföra ytterligare nedåtpress på den svenska inflationen i ett läge där förtroendet för inflationsmålet redan var svagt.
I det här läget var det nödvändigt att även svensk penningpolitik reagerade. Inflationen har nu stigit och inflationsförväntningarna har vänt upp till betydligt högre nivåer. Den svenska ekonomin har dessutom utvecklats väl, med hög tillväxt och fallande arbetslöshet. Detta hade knappast hänt om penningpolitiken passivt hade avvaktat utvecklingen under 2015. Troligen hade förtroendet för inflationsmålet då eroderats och den underliggande inflationen fortsatt att falla. En sådan utveckling hade knappast heller bidragit till ett högre ränteläge i Sverige.
Andersson och Jonung verkar mena att inflationen i en liten ekonomi som den svenska bestäms helt av utvecklingen i omvärlden, och särskilt av inflationsutvecklingen i Tyskland och Storbritannien.
Det stämmer förstås att Sverige är omvärldsberoende, men det betyder inte att inflationen i Sverige nödvändigtvis blir densamma som i andra länder. Under 2000-talet har inflationen blivit lägre i Sverige än i nästan alla andra länder, trots att även de andra länderna är omvärldsberoende. Till exempel har inflationen efter finanskrisen varit ungefär 1 procentenhet högre i Storbritannien än i Sverige.
Att inflationsutvecklingen i Sverige ändå har liknat den i omvärlden beror förstås inte enbart på att vi påverkas av utvecklingen där, utan också på att vi har fört en liknande penningpolitik. Styrräntan i Tyskland är –0,4 procent, alltså marginellt högre än i Sverige. Men tillgångsköpen i Tyskland är i stället lite större. ECB:s tillgångsköp uppgår hittills till 14 procent av BNP jämfört med 7 procent i Sverige. I Storbritannien har styrräntan hållits kvar nära noll under hela perioden efter finanskrisen och tillgångsköpen motsvarar 22 procent av BNP.
Låga räntor i Sverige och omvärlden har behövts för att motverka ett svagt resursutnyttjande och fallande inflation efter finanskrisen. Men de låga räntorna beror också på att strukturella förändringar under flera decennier har pressat ned de underliggande räntorna i världsekonomin. Svensk penningpolitik kan inte göra så mycket åt det låga internationella ränteläget, men däremot kan och måste vi reagera på utvecklingen. Med lägre underliggande räntor och lägre penningpolitiska räntor i omvärlden behöver även den svenska styrräntan vara lägre.
Liksom Andersson och Jonung oroas jag av det låga ränteläget. I lågräntemiljön kan det uppstå en jakt på avkastning där vissa aktörer tar alltför stora risker för att till exempel leva upp till tidigare utställda avkastningslöften. Det finns också en risk att hushållen vänjer sig vid låga räntor och inte är tillräckligt väl rustade när räntorna vänder uppåt.
Med en expansiv penningpolitik som medför en god tillväxt och håller inflationsförväntningarna uppe bidrar vi till att räntorna kan stiga på sikt. Mer kan penningpolitiken knappast göra åt det låga ränteläget. Riskerna måste därför hanteras med riktade åtgärder, något som Riksbanken länge har påpekat.
Här blir för övrigt jämförelsen med Tyskland särskilt relevant. Tyskland och Sverige har haft en snarlik penningpolitik det senaste decenniet. Båda länderna har dessutom haft en hög tillväxt och fallande arbetslöshet. Men i Sverige har de reala bostadspriserna ökat med 70 procent medan de i Tyskland endast har ökat med 10 procent. Mycket av skillnaden beror förmodligen på att man i Tyskland har en bättre fungerande bostadsmarknad och en annan kultur på bolånemarknaden, med bland annat snabb amortering och långa räntebindningstider på lånen.
Martin Flodén, vice riksbankschef
Läs Fredrik NG Anderssons och Lars Jonungs debattartikel här.
