1515
Annons

Martin Flodén: Därför har vi minusränta

DEBATT. I onsdags kritiserade Fredrik NG Andersson och Lars Jonung Riksbankens minusränta på Di Debatt. Med en expansiv penningpolitik som medför en god tillväxt och håller inflationsförväntningarna uppe bidrar vi till att räntorna kan stiga på sikt, skriver vice riksbankschef Martin Flodén.

Martin Flodén, vice riksbankschef.
Martin Flodén, vice riksbankschef.Bild:Filip Erlind

Fredrik NG Andersson och Lars Jonung anser (Di Debatt 16/11) att det är dags för positiva räntor igen och kritiserar Riksbankens minusränta och köp av statsobligationer. De menar att Riksbanken borde ändra inflationsmålet och låta inflationen bli lägre de kommande åren. Även jag önskar att ränteläget var högre och penningpolitiken mer normal, men det bästa sättet att varaktigt nå ett högre ränteläge är knappast att nu bedriva en betydligt stramare penningpolitik.

När Riksbanken sänkte reporäntan till negativ nivå och påbörjade obligationsköpen i början av 2015 hade inflationen redan legat klart under inflationsmålet under flera år, och inflationstrenden pekade fortfarande nedåt. Samtidigt sjönk inflationsförväntningarna oroande snabbt.

Dessutom kom tydliga signaler från ECB att deras räntor skulle bli lägre under längre tid och kompletteras av omfattande tillgångsköp. Penningpolitiken i euroområdet riskerade att medföra ytterligare nedåtpress på den svenska inflationen i ett läge där förtroendet för inflationsmålet redan var svagt.

I det här läget var det nödvändigt att även svensk penningpolitik reagerade. Inflationen har nu stigit och inflationsförväntningarna har vänt upp till betydligt högre nivåer. Den svenska ekonomin har dessutom utvecklats väl, med hög tillväxt och fallande arbetslöshet. Detta hade knappast hänt om penningpolitiken passivt hade avvaktat utvecklingen under 2015. Troligen hade förtroendet för inflationsmålet då eroderats och den underliggande inflationen fortsatt att falla. En sådan utveckling hade knappast heller bidragit till ett högre ränteläge i Sverige.

Andersson och Jonung verkar mena att inflationen i en liten ekonomi som den svenska bestäms helt av utvecklingen i omvärlden, och särskilt av inflationsutvecklingen i Tyskland och Storbritannien.

Det stämmer förstås att Sverige är omvärldsberoende, men det betyder inte att inflationen i Sverige nödvändigtvis blir densamma som i andra länder. Under 2000-talet har inflationen blivit lägre i Sverige än i nästan alla andra länder, trots att även de andra länderna är omvärldsberoende. Till exempel har inflationen efter finanskrisen varit ungefär 1 procentenhet högre i Storbritannien än i Sverige.

Att inflationsutvecklingen i Sverige ändå har liknat den i omvärlden beror förstås inte enbart på att vi påverkas av utvecklingen där, utan också på att vi har fört en liknande penningpolitik. Styrräntan i Tyskland är –0,4 procent, alltså marginellt högre än i Sverige. Men tillgångsköpen i Tyskland är i stället lite större. ECB:s tillgångsköp uppgår hittills till 14 procent av BNP jämfört med 7 procent i Sverige. I Storbritannien har styrräntan hållits kvar nära noll under hela perioden efter finanskrisen och tillgångsköpen motsvarar 22 procent av BNP.

Låga räntor i Sverige och omvärlden har behövts för att motverka ett svagt resursutnyttjande och fallande inflation efter finanskrisen. Men de låga räntorna beror också på att strukturella förändringar under flera decennier har pressat ned de underliggande räntorna i världsekonomin. Svensk penningpolitik kan inte göra så mycket åt det låga internationella ränteläget, men däremot kan och måste vi reagera på utvecklingen. Med lägre underliggande räntor och lägre penningpolitiska räntor i omvärlden behöver även den svenska styrräntan vara lägre.

Liksom Andersson och Jonung oroas jag av det låga ränteläget. I lågräntemiljön kan det uppstå en jakt på avkastning där vissa aktörer tar alltför stora risker för att till exempel leva upp till tidigare utställda avkastningslöften. Det finns också en risk att hushållen vänjer sig vid låga räntor och inte är tillräckligt väl rustade när räntorna vänder uppåt.

Med en expansiv penningpolitik som medför en god tillväxt och håller inflationsförväntningarna uppe bidrar vi till att räntorna kan stiga på sikt. Mer kan penningpolitiken knappast göra åt det låga ränteläget. Riskerna måste därför hanteras med riktade åtgärder, något som Riksbanken länge har påpekat.

Här blir för övrigt jämförelsen med Tyskland särskilt relevant. Tyskland och Sverige har haft en snarlik penningpolitik det senaste decenniet. Båda länderna har dessutom haft en hög tillväxt och fallande arbetslöshet. Men i Sverige har de reala bostadspriserna ökat med 70 procent medan de i Tyskland endast har ökat med 10 procent. Mycket av skillnaden beror förmodligen på att man i Tyskland har en bättre fungerande bostadsmarknad och en annan kultur på bolånemarknaden, med bland annat snabb amortering och långa räntebindningstider på lånen.

Martin Flodén, vice riksbankschef

Läs Fredrik NG Anderssons och Lars Jonungs debattartikel här.


Lotta Engzell-Larsson: Björn Borg pionjär som varumärke

LEDARE. "Min starkaste sida är min uthållighet" har Björn Borg slagit fast. Det är slitgöra att hålla sig på toppen, oavsett inom vilket område.

Den nya, mycket estetiska, filmen "Borg" skildrar kampen för att bli bäst, inte minst vilken belastning det kan vara på psyket. Genom att berätta historien igen blåser filmen liv i legenden om Björn Borg och för den vidare till nya generationer.


Björn Borg revolutionerade Sverige på flera sätt, inte bara genom sina framgångar på tennisbanan. Han var den första sportstjärnan som lämnade landet av skatteskäl, 1974. Han konstaterade lite bittert att han fick mycket kritik för flytten till Monaco, medan Stenmark mötte en helt annan förståelse när han skrev ut sig 1980. Efter Stenmarks flytt blev det praxis för sportstjärnorna, trots att situationen sedan skattereformen på 90-talet är mycket bättre.

Björn Borg var också den första svenska sportstjärnan som exploaterade sin ikonstatus genom att skapa ett personligt varumärke. Under storhetstiden spelade han alltid i Fila, och 1977 gjorde de en kollektion i hans namn.(Ärkekonkurrenten John McEnroe spelade i Nike.)

Borg slutade tävlingsspela 1981, endast 25 år gammal. 1983 tog han steget och startade klädföretaget Björn Borg Design Group med bland andra Lars Skarke och designern Rohdi Heintz. Bolaget gick i konkurs sex år senare, men 1997 började han licensiera ut sitt namn till World Wide Brand Management (WBM).

WBM bytte senare namn till Björn Borg, som noterades och i dag har ett börsvärde på 800 miljoner kronor. Största ägare är finansmannen Martin Bjäringer. 2007 köpte bolaget rätten till namnet Björn Borg för 124 miljoner kronor, och därutöver har de betalat en årlig royalty på runt två procent av försäljningen i tio år. Nu finns inte längre några affärsmässiga band mellan ikonen och varumärket.

Sannolikt har det ingen betydelse, eftersom tiden automatiskt urholkar det ursprungliga värdet. Alla varumärken måste kontinuerligt fyllas med nytt innehåll, annars dör de. Det gäller klassiska modemärken som Armani och Dior lika väl som varumärken som baseras på sporthjältar.

Tennisspelaren René Lacoste grundade sitt bolag redan 1933, den klassiska krokodilsymbolen kommer av att Lacoste kallades krokodilen för sin envishet på tennisbanan. Han gav sig aldrig. Även Fred Perry är fortfarande ett starkt levande varumärke, trots att det grundades av en tennisspelare på 1950-talet. Perry, som rökte pipa, ville gärna ha en pipa som varumärkessymbol. Det blev inte så. Men på den tiden tedde sig idén kanske inte lika absurd. Pipan signalerade stil och sofistikation.

Dagens Fred Perrys samarbete med samtida artister, som Amy Winehouse, visar hur ett gammalt sportmärke håller sig vid liv genom att hitta nya modekunder. Winehouse var så långt man kan komma från dåtidens gentlemans överklassport. Identitet är nyckelordet.

Därför lanserade bolaget Björn Borg 2016 kollektionen "Nude". Den består av underkläder i en rad mörka kulörer, och är en protest mot rasismen i att modekulören "nude" betecknas som ljusbeige trots att större delen av världens befolkning har en annan hudton.

Framgångsrika varumärken är politiskt och socialt medvetna därför att det är vägen till kommersiell framgång. Positionering handlar om var man vill vara och vilka man vill nå, hur man ser på framtiden.

Dagens unga vet inte att "kalsongmannen" spelade tennis. Snart vet de inte heller att David Beckham spelade fotboll. Personerna är bara varumärken. Och deras värde bestäms av trendkänsliga konsumenter och de bloggar och instagramkonton som de följer.

Men sportstjärnor som Björn Borg och Zlatan Ibrahimovic är viktiga på ett annat sätt för framväxande generationer. De visar att man, oavsett bakgrund, kan nå sina mål med hårt arbete. De skapar en nationell stolthet. De kan också göra att man ifrågasätter skattesystem, regler och normer på ett nytt sätt.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?