På onsdagen kom nya starka signaler i Konjunkturinstitutets rapport. Riksbankens egen industrirapport visade häromdagen att exportbolagen har en stark efterfrågan. Arbetslösheten faller.
KPI-inflationen, Riksbankens huvudmått, nådde i februari 1,8 procent. Det är 0,2 procentenheter från inflationsmålet. KPIF-inflationen, beräknad med fast ränta, steg till 2 procent. Rensat för energipriser är ökningen bara 1,3 procent, men riktningen är tydlig.
Detta är ett gyllene tillfälle för Stefan Ingves och hans kolleger att påbörja en stegvis normalisering av reporäntan till över nollstrecket. Penningpolitiken kan, med hänvisning till att Riksbanken inte uppfattar prisökningarna som stabila nog, ändå vara fortsatt lätt under en längre tid.
I sin senaste prognos förutspådde Riksbanken att den skulle påbörja räntehöjningar under 2018. Först 2019-2020 kommer räntan att lyftas över noll. Det är för sent.
Riksbanken behöver arbeta sig tillbaka till en reporänta över noll för att normalisera kalkyler för avkastning och lånekostnader. Den måste också öka sitt eget handlingsutrymme. Vi har haft flera års stark uppgång i svensk ekonomi, och enligt de flesta bedömare, inklusive Riksbanken, toppade BNP 2015.
Riksbanken oroas över att en räntehöjning ska stärka kronan så snabbt att det skadar industrins konkurrenskraft och därmed pressar tillbaka inflationen igen. Men den risken verkar ha fått oproportionerlig tyngd i bedömningen, givet vilken nivå vi rör oss från.
Det finns en uppfattning att svensk penningpolitik inte kan avvika från ECB:s, men det har den gjort upprepade gånger tidigare. 2002-2004 låg den svenska reporäntan klart över både ECB och Fed. 2009-2010 låg vi under ECB. 2011-2014 klättrade vi högre än både ECB och Fed, för att nu ligga under båda.
Riksbanken tolkar utvecklingen som att dess räntepolitik har varit framgångsrik. Ekonomin är stark och inflationen har krupit upp. Det är dock inte klart att det bara är minusräntan som ligger bakom.
Man kan konstatera att ECB haft det tuffare i eurozonen. Slutsatsen måste bli att förmågan att komma tillbaka är olika. Sverige klarar att återhämta sig snabbare därför att vi genom åren har genomfört stora ekonomiska politiska reformer och har en hög andel konkurrenskraftiga, välskötta företag.