1515
Annons

Lotta Engzell-Larsson: FI bör ta tillbaka frågan om budplikt

LEDARE. Med budet på Rezidors huvudägare, amerikanska Carlson Hotels, ställs minoritetsägarnas ställning på sin spets.

Carlson äger 51 procent av den börsnoterade hotellgruppen Rezidor.

Storleken på kinesiska HNA Tourisms bud på Carlson är hemligt, men enligt HNA utgör Rezidor-aktierna mindre än 40 procent av värdet på gruppen. De mindre aktieägarnas uppfattning är att det snarare är huvuddelen. Bristen på transparens gör att vi inte vet. Men det är helt klart att Rezidor är en del av kärnan i förvärvet.


De 49 procent av ägarna i Rezidor som omfattas av budplikten vet alltså inte vad den andra hälften fått betalt, men de kan vara ganska säkra på att de själva får mindre.
Det är effekten av att Aktiemarknadsnämnden (AMN) bedömer att priset på de Rezidor-aktier som ingår i Carlson inte behöver beaktas i den budplikt som uppstår i resten av Rezidor. I stället är det snittpriset under de 20 dagarna innan affären offentliggjordes förra året som är grunden för deras erbjudande.

Den första juli 2006 trädde nya EU-anpassade regler för uppköp av börsbolag i kraft. Ansvaret ligger egentligen på Finansinspektionen (FI), men i propositionen (2005) konstaterades att det skulle ha krävts en "väsentlig resursförstärkning" för att FI skulle klara hela uppdraget. Därför lades vissa uppgifter, som att tolka och överse att budregler följs, samt ge dispens för dem, på AMN, som är ett självreglerande branschorgan, ingen myndighet.

Det verkar saknas jämförbara exempel hos AMN på affärer som förvärvet av Carlson/Rezidor. Men det ser ut som om AMN varit generös mot köparen i sin tolkning av reglerna, något nämnden även tidigare fått kritik för. HNA har också fått extra lång tid på sig att betala ut köpeskillingen till aktieägarna i Rezidor. Det enda skäl som anges är egentligen att HNA behöver den tiden. Det är ett väldigt dåligt skäl ur säljarnas synvinkel.

Fallet Rezidor ger skäl att se över regelverket för bud på börsbolag, men också dispens, tillämpning och ansvar. Stockholmsbörsens styrka är att den vanligtvis fungerar väl både för mindre och större ägare. Om den trovärdigheten ska kunna värnas bör FI ta över hela ansvaret för att budreglerna följs, även dispensgivning.


Arvid Åhlund: Lättare för Norge att exportera olja än populism

LEDARE. På måndag röstar norrmännen fram en ny regering. Valet ser ut att avgöras på målsnöret. 

OSÄKER UTGÅNG. På måndag är det val till norska Stortinget. Populistiska Fremskrittspartiet har blivit ett parti i mängden, men framgångarna i regeringsställning blir svåra att upprepa på annat håll.
OSÄKER UTGÅNG. På måndag är det val till norska Stortinget. Populistiska Fremskrittspartiet har blivit ett parti i mängden, men framgångarna i regeringsställning blir svåra att upprepa på annat håll.Bild:Terje Pedersen/ TT

De borgerliga är i skrivande stund knappa favoriter, men opinionsmätningarna är mycket jämna.

Norge styrs sedan 2013 av en minoritetsregering bestående av Høyre och populistiska Fremskrittspartiet. Den har stöd i Stortinget av Venstre och Kristelig Folkeparti (motsvarande L och KD). Men samarbetet har krånglat, nya konstellationer kan uppstå efter valet. 

Att dessa kommer styras antingen av Høyres Erna Solberg eller Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre – Norges motsvarigheter till M och S – är det enda som kan sägas med säkerhet.

Valrörelsen har kretsat kring ekonomin, snarare än invandringen. Eftersom ekonomin går bra anses regeringen ha fördel. Det gynnar särskilt Fremskrittspartiet, som drivit och fått igenom populära satsningar på välfärd och infrastruktur, finansierade med oljepengar.

Att Fremskrittspartiet de senaste fyra åren förmått sitta i regering utan att kompromissa bort hjärtefrågor och därmed väljarstöd – tänk MP i Sverige – lär uppmuntra andra populistiska partier i Europa, inklusive Sverigedemokraterna.

Det vore överilat, Fremskrittspartiets framgångar är svårexporterade.

Partiet är invandringskritiskt och ofta chauvinistiskt, men skiljer sig från andra populistiska partier i viktiga avseenden. Det har inte rötter i nynazism eller fascism. Det växte inte fram ur klyftan mellan stad och land. I stället startade det som en skattesänkarrörelse i början 1970-talet. De nyliberala dragen kan fortfarande skönjas.

Att partiledaren Siv Jensen varit Norges finansminister i fyra år har också gynnat Fremskrittspartiet. Inte för att hon varit särskilt bra, utan för att hon givits möjlighet att spetsa statsbudgeten med pengar från Norges oljefond på ett sätt som finansministrar i få andra länder kan.

Som en medlem i Dansk folkeparti nyligen noterade i en intervju med Financial Times (10/8): ”Norge kan spendera sig ur sina problem på ett sätt som vi inte kan”. Finland – där populistiska Sannfinländarna kollapsade under regeringsbördan i juni – ”är ett bättre exempel på farorna som regeringsansvar innebär”.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?