Mer strikt uttryckt stärks statsfinanserna av regeringens planerade höjning av bankernas avgifter till den så kallade resolutionsreserven. Därigenom ökar reformutrymmet.
Denna buffert, resolutionsfonden, är staten tvingad att hålla enligt EU. Huvudregeln är att dessa krismedel ska fonderas eftersom de ska vara tillgängliga i varje givet ögonblick. En bankkris kan segla upp över en natt.
En viktig lärdom i EU i samband med den senaste finanskrisen är att statliga garantier inte är värda så mycket om pengarna inte sitter på kontot. Inte ens staten kan vara säker på att få särskilt goda villkor om den skulle behöva låna för att kunna infria löftena om insättningsgarantin och bankstödet.
Därför bör pengarna som bankerna har betalat in finnas tillgängliga på Riksgäldens konto, fonderingen är brandväggen. Men när villkoren för resolutionsfonden förhandlades fram fick Storbritannien igenom ett undantag, på grund av att landet redan hade ett system på plats. Detta utnyttjar nu den svenska regeringen, som enda EU-land.
Det innebär att medlen i resolutionsfonden behandlas som en del av det finansiella sparandet och ökar utrymmet för budgetsatsningar. När 2017 års avgifter är betalda handlar det om 30 miljarder kronor extra som i teorin är tillgängliga valåret 2018.
Detta strider mot EU:s intentioner och regler, som säger att resolutionsavgiften inte får användas till något annat. Och om det är en löpande avgift som går rakt in i statskassan kan det liknas vid en skatt.
Dessutom har regeringen föreslagit att höja resolutionsavgiften långt över EU-kraven. EU har som mål att alla länder ska nå 1 procent av de garanterade insättningarna 2021. Sverige har först beslutat om ett mål på hela 3 procent, och vill nu ta nästa steg genom att låta insättningarna fortsätta utan någon övre gräns. 2030 skulle nivån ligga på 9 procent om taket försvinner. Resolutionsfonden skulle då innehålla runt 200 miljarder kronor.
Om detta skriver regeringen i ett mycket kortfattat lagförslag, som är ute på remiss till måndag 10 april och ska beslutas i år. Där finns dock ingen motivering värd namnet till höjningen, annat än att nya finansinstitut också måste betala även om taket är nått. Men det hade lätt kunnat lösas, om finansministern velat det, och det rör sig om små belopp eftersom det är de fyra storbankerna som betalar lejonparten.
Framför allt kommer stabiliteten inte öka utan minska om regeringen får igenom förslaget i riksdagen. Osäkerheten blir monumental om huruvida staten klarar sina åtaganden när det gäller.
Ur ett opinionsmässigt perspektiv är det oproblematiskt att plocka bankerna på pengar och ge till vård, skola och polis. De enda man får emot sig är Bankföreningen och Nordeas ordförande, miljardären Björn Wahlroos. Men det är ansvarslöst om det verkligen är stabiliteten man vill värna.
Per Bolund och Magdalena Andersson talar om vilken stor risk finanssektorn utgör, hur viktigt det är att bankerna betalar för sig. Men det gör de. Utöver 13 miljarder per år till resolutionsfonden framöver, betalar de genom ökade kapitalkrav, som är anpassade till risknivån. Systemviktiga banker avsätter ett par hundra miljarder kronor vardera.
Kanske är införlivandet av resolutionsmedlen i statsfinanserna ett tecken på att finansministern i själva verket har ett mycket stort förtroende för de svenska bankerna. Hon är trygg med att bufferten inte kommer behövas, därför kan hon utnyttja reserven om hon tycker sig behöva.
Men hon borde snegla mer västerut, där den senaste finanskrisen började. För i USA förbereder Trump-regimen en nedmontering av de hårdare regleringar som Obama införde efter 2008. Finansdepartementet borde ägna tid åt att analysera vad det betyder för Sverige.
