Nu, nära fem år senare, har alliansen enats kring Centerns förslag.
Men sedan 2014 är arbetsmarknadsministern socialdemokrat och heter Ylva Johansson. Hon begravde alliansregeringens utredning om hur AF kan konkurrensutsättas, och tillsatte en egen arbetsmarknadsutredning.
Det senaste året har pressen ökat att göra något åt myndigheten som kostar 8,6 miljarder kronor per år att driva men har svårt att klara sina uppdrag. På torsdagen presenterade hon därför ett par nya förslag.
Regeringen öppnar för kommunerna att medverka i arbetsmarknadspolitiken, vilket många av dem efterfrågar. Myndighetens kontor bör ligga i de områden där behoven är störst.
Vidare har Arbetsmarknadsutredningens uppdrag utökats till att föreslå hur AF bättre kan samverka med arbetsgivare på regional och nationell nivå. Allt detta är bra, men ter sig skrämmande självklart.
Utredningen ska redovisas i oktober samt januari. Den första delen rör "huruvida AF som huvudsaklig statlig aktör/.../ har ett ändamålsenligt uppdrag", samt hur externa leverantörer kan bidra.
Svaret är att AF är en omvittnat ineffektiv koloss på lerfötter, vars uppdrag måste begränsas. Man bör exempelvis fundera över om AF verkligen behöver en egen platsbank, när det finns en rad etablerade nättjänster, som Monster, Jobbsafari och Careerbuilder.
Centerns förslag om privata arbetsförmedlare är värt att se över. Men utgångspunkten måste vara att även privata förmedlares främsta uppdrag blir att lotsa in nyanlända, långtidsarbetslösa och personer med funktionshinder i arbete och utbildning. Det är inte säkert att den potentiella lönsamheten i en sådan verksamhet är så hög. De aktörer som har bäst förutsättningar att lyckas är de som redan finns i marknaden, som bemanningsbolagen.
Men varken förmedlarna eller generaldirektören Mikael Sjöberg har en chans att hjälpa fler människor i jobb om inte regeringen bedriver en ekonomisk politik som stöttar målen. Det som krävs är att skapa möjligheter för enkla jobb med lägre löner.
