ANNONS:
Till Di.se
START DI TV BÖRS BEVAKNINGAR
ANNONS

Lars Nyberg och Carl B Hamilton: Därför är den negativa räntan så förödande

  • FELKÄLLA. Den låga inflation vi ser i prisindex beror inte på något underskott i efterfrågan utan på ökad handel, skriver Lars Nyberg och Carl B Hamilton. På bilden Riksbankschefen Stefan Ingves. Foto: Claes-Göran Flinck

DEBATT. I går beslutade Riksbanken att reporäntan ska ligga kvar på minus 0,5 procent. Låga räntor har fått värdet på aktier och fastigheter att stiga kraftigt, vilket gynnar dem som har tillgångar att investera och missgynnar pensionärer och löntagare, skriver före detta vice riksbankschefen Lars Nyberg och tidigare riksdagsledamoten Carl B Hamilton (L).

Nu har vi i Sverige haft en negativ reporänta ända sedan i februari 2015 och i Riksbankens senaste prognos förblir räntan negativ under hela nästa år. Det skulle innebära tre år med en reporänta under nollstrecket.

Den expansiva penningpolitiken har varit framgångsrik när det gäller att stimulera investeringar och konsumtion. Sverige har växande sysselsättning och fallande arbetslöshet och det så kallade produktionsgapet (skillnaden mellan efterfrågan och produktionskapacitet) är sedan en tid tillbaka slutet.

I många andra länder har penningpolitiken fungerat väsentligt sämre. Men Riksbanken har inte i första hand ett mål för tillväxt och sysselsättning utan ett mål för inflationen på 2 procent – och dit har man inte nått. Därför är reporäntan fortsatt negativ.

Vi har främst tre invändningar mot den låga räntan som alla förstärks ju längre räntan förblir negativ.

Pensionerna. När räntan är negativ ökar successivt risken för att pensionsfonder och pensionsbolag inte kommer att kunna leverera de pensioner som förespeglats. Pensionsmedel ska placeras säkert och för detta finns strikta placeringsregler. De innebär bland annat att en betydande del av medlen måste placeras i statsobligationer med lång löptid.

Under normala omständigheter ger statsobligationer en låg men säker tillväxt i pensionskapitalet. Med negativa räntor minskar i stället det pensionskapital som är investerat i statsobligationer. Negativa räntor innebär i praktiken en överföring av medel från framtida pensioner till dagens statsbudget – alltså en beskattning av kommande generationers pensionärer.

Om realräntan är negativ kan effekterna bli betydande. Med en inflation på 1,5 procent och en ränta på minus en halv procent blir realräntan minus 2 procent. 1.000 kronor i insatt kapital har då efter 30 år bara en köpkraft på 550 kronor eller drygt hälften av det sparade kapitalet. Så illa behöver det inte bli, men exemplet visar att det finns anledning till oro när den negativa räntan blir mer varaktig.

Pensionsfonder och pensionsbolag försöker naturligtvis att anpassa sig till situationen genom att, inom gällande placeringsregler, söka efter högre avkastning i andra tillgångsslag. Men högre avkastning på aktier och andra tillgångar kan man bara få om man också tar större risker. Negativa räntor bidrar på så sätt till att öka riskerna för pensionskapitalet.

Fördelningen av förmögenheter. Låga räntor har fått värdet på aktier och fastigheter att stiga kraftigt, vilket gynnar dem som har tillgångar att investera och missgynnar pensionärer och löntagare. Inkomst- och förmögenhetsklyftorna växer på ett utmanande sätt. Det här är ett problem i många länder och har gradvis kommit att undergräva förtroendet för centralbankerna och för deras inflationsmål.

När inflationsmålet en gång infördes i Sverige var en viktig anledning att hög inflation omfördelar värden från dem som har inkomster som inte följer inflationen till dem som har reala tillgångar i aktier och fastigheter. En sådan omfördelning ville man motverka. Men när räntorna är låga eller negativa har alltså strävan att uppnå inflationsmålet lett till exakt det man ville undvika när det infördes.

Hushållens skulder. Stigande fastighetspriser har tvingat hushållen att betala mer för sina bostäder samtidigt som de låga räntorna gjort det möjligt att ta höga lån utan att knäcka hushållsbudgeten. Att detta ökat riskerna i hushållens balansräkningar är uppenbart. Inte minst Riksbanken har protesterat och diskussionen fortgår.

Bara en observation i detta sammanhang, grundad på erfarenheter i andra länder: Om bostadspriserna skulle falla så att de blir lägre än lånebeloppen för en mängd hushåll – vilket är fullt möjligt vid nuvarande belåningsgrader – så får vi i Sverige problem, även politiska. En generation som aldrig sett fastighetspriserna falla och som vant sig vid låga räntor kommer plötsligt att inse att de tagit risker som de grovt underskattat. De kommer att känna sig vilseledda och ställa krav på att politikerna ska agera.

Det finns alltså klara nackdelar med låga räntor under lång tid. Vilka är då fördelarna? Riksbanken har menat att den negativa räntan behövs för att få upp inflationen. Men är en inflation på 1 till 1,5 procent verkligen så besvärande att den uppväger nackdelarna av en negativ ränta?

Deflationsspöket från 1930-talet frammanas ofta när faran med låg inflation ska illustreras. Men en farlig deflation är en spiral av fallande priser som leder till fallande efterfrågan som i sin tur leder till ytterligare prisfall och så vidare. I Sverige, där tillväxten var över 4 procent förra året och beräknas att bli över 3 procent i år är vi ju inte i närheten av detta.

Den låga inflation vi ser i prisindex beror inte på något underskott i efterfrågan utan på ökad handel med bland annat lågprisländer och på teknisk utveckling, som gjort många av de produkter som vi använder i hemmen billigare. Men låg inflation beror också på fallande oljepriser och – när konsumentprisindex används – på just de fallande räntor som Riksbanken själv bidragit till. En låg inflation som grundar sig på dessa faktorer är ju i allt väsentligt positiv. Den ska man glädjas åt, inte bekämpa.

Vad Riksbanken de facto tvingas göra är att pressa upp de inhemska priserna, till exempel på mat och tjänster, så att de kompenserar fallet i priset på importerade produkter – som ju Riksbanken inte kan påverka. Därför kan det vara svårt för oss medborgare som handlar i butikerna eller anlitar hantverkare att förstå att inflationen är för låg.

Riksbanken förefaller att något envist ha bundit sig vid inflationsmålet 2 procent utan att med eftertanke pröva hur det ska tillämpas. Märk att det är Riksbanken som tolkar målet, inte riksdagen. Och Riksbankens tolkning är olycklig, eftersom inflationen inte är något samhällsekonomiskt mål i sig självt, utan bara ”en proxy” som ska lägga grunden för en god tillväxt och en låg arbetslöshet. Riksbankens direktion diskuterar en mjukare tolkning med ett intervall för målet, men ännu utan resultat.

Slutsatsen av allt detta är att nackdelarna med en negativ reporänta växer och med tiden blir allt tydligare, medan fördelarna framstår som alltmer tveksamma. En negativ ränta kan vara rätt som en tillfällig avvikelse. Men den tidrymd vi nu överblickar – cirka tre år – kan knappast kallas tillfällig.

Lars Nyberg, vice riksbankschef 1999–2011
Carl B Hamilton, före detta riksdagsledamot (L), suppleant i Riksbanksfullmäktige

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies