1515
Annons

KD: Främja bundna lån och inför bankskatt

DEBATT. Bankerna ska inte premiera kunder med stora bolån. Statens bolånekrav ska riktas mot bankerna, inte mot hushållen. Och en bankskatt bör införas, kopplad till bankernas egna skulder, skriver Jakob Forssmed, tillförordnad partiledare för Kristdemokraterna.

RÄTT INCITAMENT. En utredning bör tillsättas om hur man ska främja att fler binder sina bostadslån, anser Jakob Forssmed (KD).
RÄTT INCITAMENT. En utredning bör tillsättas om hur man ska främja att fler binder sina bostadslån, anser Jakob Forssmed (KD).Bild:Jessica Gow

Trots att den svenska ekonomin är stark vi ser stora strukturella utmaningar, bland annat på bostadsmarknaden där ett lågt utbud har gett bostadsbrist, skenande bopriser och en hög skuldsättning. Dessutom har andelen svenska bolån med rörlig ränta stigit drastiskt, från 8 till 60 procent sedan slutet av 1990-talet.

Kombinationen av hög skuldsättning och en stor andel rörliga lån, har gjort hushållen mycket känsliga för en ränteuppgång eller ett boprisfall, vilket ökar riskerna i ekonomin.

Det har därför länge talats om, från såväl myndigheter som banker, vikten av en stärkt amorteringskultur. Mer sällan talas det om att minskad skuldsättning ofta blir en dålig affär för hushållen, eftersom stora lån premieras framför mindre lån på bolånemarknaden. Hushåll som amorterar tar i praktiken ett steg bort från guldkundsstatus hos bankerna. Bankchefer må prata om att man ska amortera, men deras prissättning skriker ut att man ska låna.

Bankerna tar helt enkelt inte det ansvar som deras retorik utlovar. Det är dåligt. Men kanske inte så konstigt: ett hushåll som har 6,5 miljoner i lån på tiomiljonersvillan är mer värt för banken än ett hushåll som har lånat 600.000 kronor på ett tvåmiljonersradhus. Den stora kunden får den betydligt lägre räntan.

Därför är det illa att de regelverk som syftar till stabilitet bidrar till den skeva prissättning som stimulerar låntagande. Riskviktsgolven var ämnade att skapa mer välkapitaliserade banker, men har också orsakat problem med att stora delar av utlånat kapital behandlas lika vilket innebär att banken saknar incitament att hålla lånet nere – tvärtom.

Först när lånesumman når cirka 65 procent av en bostads värde slår andra riskberäkningar in och räntan som hushållet erbjuds går upp. Hushållens ekonomiska incitament att amortera blir därmed mycket svaga.

För att kompensera för detta har Finansinspektionen vidtagit åtgärder riktade mot hushållen. Men innan fler krav ställs på hushållen, måste vi se till att de ekonomiska mekanismerna för hushåll och banker sammanfaller med den stabilitet vi eftersträvar. Amortering och minskad skuldsättning bör premieras. Fler bör finna det attraktivt att binda sina bolån. Därför vill Kristdemokraterna:

* Att Finansinspektionen utreder om Sverige, inom ramen för Baselregelverket, kan differentiera riskviktsgolvet så att det blir lägre vid låg belåningsgrad.

* Att en alternativ modell för amorteringskrav och skuldkvotstak utreds där man, i stället för att ställa krav på hushållen, ställer dem på bankernas aggregerade bolåneportfölj.

* Att en utredning med syfte att främja fler bundna bolån tillsätts, som bland annat ser över utformningen av ränteskillnadsersättningen så att den tydligare gynnar hushållen. Det kan handla om begränsningar i hur stor ersättningen kan bli, eller möjligheten för hushållen att lösa eller flytta med sig bundna bolån i förtid. Det skulle också stärka konkurrensen mellan bankerna.

* Att en bankskatt kopplad till bankernas egna skulder införs, vilket kan motiveras både strukturellt och som en följd av bankernas momsbefrielse, förekomsten av ränteavdrag och staten som implicit garant. Att som regeringen föreslagit höja resolutionsavgiften, är rimligt. Dock bör avgiften, i den del den inte hänförs till resolutionsreserven, benämnas som vad den är – en skatt, som tas ut för att finansiera välfärd och skattelättnader på sådant som arbete och pensioner.

Med dessa åtgärder kan vi öka amorteringskulturen, få längre bolån och bygga in rätt incitament i banksektorn. Samtidigt ökar vi beskattningen på en bransch som under lång tid gjort stora vinster på att blåsa upp skuldsättningen. Så får vi bättre välfärd och mindre risker i ekonomin.

Jakob Forssmed, tf partiledare, Kristdemokraterna

 

Läs svar från Villaägarna här.

Läs svar till Villaägarna från Jakob Forssmed här.

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Frida Wallnor: Tyskland behöver mer än stabilitet

LEDARE. På söndagen är det dags för valet till den tyska förbundsdagen – ett val som borde vara det europeiska ”supervalårets” höjdpunkt med tanke på tyskarnas vikt för Europa, både ekonomiskt och politisk. Men känslan av avslagenhet går inte att komma ifrån – inte ens de ryska trollen verkar engagera sig.

FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.
FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.Bild:AP

Nonchalansen känns av också i Berlin, där man just nu tycks oroa sig mer för logistiken kring att genomföra Berlin Marathon och valet på samma dag.
Det som borde oroa tyskarna är framtiden.

För även om det bevisligen går bra ekonomiskt för Tyskland i dag hotar mörkare moln vid horisonten. Angela Merkel har levt gott på effekterna från Gerhard Schröders Agenda 2010-reformer i kombination med en svag växelkurs som gynnat exporten. För att den låga arbetslösheten och starka tillväxten ska bestå krävs dock långsiktiga investeringar i landets eftersatta infrastruktur. Bredbandsutbyggnaden måste ta fart för att ens vara i närheten av det andra europeiska länder har uppnått. Med en befolkning som blir allt äldre behöver man ta tillvara och utbilda den nya arbetskraft som kommit till Tyskland under de senaste åren.

Detta har dock varit en valrörelse befriad från visioner. En valrörelse där den enda riktiga tv-duellen mellan de två huvudkombattanterna kom att bli en lam historia som bara bekräftade hur överens partiledarna är i många frågor. Merkel är inte känd som någon visionär, men det är märkligt att någon kan komma så lindrigt undan genom att i princip enbart hänvisa till rutin och en stormig omvärld.

Men opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Strategin har fungerat. Den stora skuldbördan ligger snarare hos oppositionen – främst hos Socialdemokraterna och deras Martin Schulz, som förutom några veckor i vintras (Schulz-effekten) misslyckats med att framstå som en seriös utmanare. Likt Merkel tycks han ha trott att det skulle räcka med att bara vara sig själv, det vill säga ”inte Merkel”, för att göra succé 2017.

Men det är inte bara tyskarnas behov av stabilitet som SPD har underskattat. De tycks även ha underskattat hur stark den tyska ekonomin faktiskt är. Att göra social rättvisa till partiets profilfråga under ett valår där få väljare tycks klaga på sociala orättvisor är nära på tjänstefel av SPD-strategerna.

Till deras försvar kan sägas att det bevisligen är svårt att sitta i samma regering som CDU/CSU under Merkel. Det rekordsvaga valresultat som enligt undersökningarna väntar SPD i morgon lär kunna jämföras med Liberalernas katastrof 2009, då partiet till och med ramlade ur parlamentet efter fyra år i koalitionsregering. Frågan är vem som törs göra Merkel sällskap härnäst?

Risken är överhängande att kommande regeringsförhandlingar drar ut på tiden, vilket kan bli ett problem, exempelvis för EU som bara väntar på att få sätta igång sitt reformarbete. En minoritetsregering med enbart CDU à la svenskt recept är otänkbart, enligt tyskar, som tycks chockade enbart över frågan.

Konsensus är att SPD skulle offra sig i ett låst läge. De skulle stanna i storkoalitionen, ta ansvar, även om det sannolikt skulle kosta ytterligare sympatisörer. Men i Tyskland står landets stabilitet över partipolitiken – en fascinerande kontrast till det svenska regeringsbildningsspelet.

En fortsättning på storkoalitionen vore dock inte problemfri. Det skulle sannolikt gynna det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), som ser ut att komma trea i valet och därmed bli största oppositionsparti. Det skulle ge AfD utrymme att synas och möjlighet att beklaga sig över hur de isoleras av övriga partier.

Den här ”beröringsskräcken” gentemot ett extremparti och dess konsekvenser känner vi mycket väl igen i Sverige. Förhoppningsvis inser tyskarna att det är en farlig väg att gå.

Att som nykomling bli tredje största parti i förbundsdagen vore ändå en bedrift av AfD, speciellt mot bakgrund av landets mörka historia. Lika mycket vore det ett kvitto på de övriga partiernas misslyckande och en logisk följd av samstämmigheten dem emellan.

Någonstans måste missnöjet kanaliseras. Förhoppningsvis kan det fungera som en väckarklocka inför kommande fyra år.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera