När Storbritannien lämnar EU blir alla förlorare. Den brittiska finansmarknaden och London City kommer att förlora en styrka man globalt har haft genom att vara en del av den gemensamma marknaden. London City kommer att förbli en ledande global aktör, men mindre och svagare samtidigt som EU förlorar ett globalt finanscenter.
Det naturliga vore att den svenska regeringen i detta skede sökte stärka den inom EU relativt stora finansiella marknadsplats som Stockholm är. Våra stora banker, ledande försäkringsbolag, riskkapitalindustri och bland annat den snabba utvecklingen av fintech-bolag gör Sverige till en ledande finansiell ekonomi med positioner som det finns all anledning att försvara.
I stället underminerar regeringen den svenska finansmarknadens konkurrenskraft med en bankskatt utöver stabilitetsavgifter som banker redan betalar – förtäckt under benämningen resolutionsavgift – som inte har något med finansiell stabilitet eller bankers verksamhet att göra utan går rakt in i statsfinanserna. Det är därför Nordea överväger att lämna Sverige.
De svenska finansiella marknaderna med stora och internationellt framgångsrika affärsbanker har varit en avgörande förutsättning för svensk ekonomis tillväxt, det svenska näringslivets export och vår industris internationella konkurrenskraft.
Ännu viktigare, den nya generationen av ledande globala företag vi behöver för att vara en globalt ledande välfärdsekonomi – alla startups, små och medelstora företag – kräver en stark finanssektor. Den är nödvändig för att företagen ska kunna växa här, för att de ska kunna utvecklas med sina huvudkontor, forskning och utveckling här och för att de ska kunna investera här och världen över.
I stället för att söka sig till USA ska företag kunna växa i Sverige. Starka finansiella centrum har genom historien och världen över visat sig vara avgörande för dynamiska ekonomiers framväxt och utveckling. I grunden är det självklart att det är så.
Som Europaparlamentets rapportör för bankkrislagstiftningen liksom för den revision vi nu gör med nya krav på förmågan att möta förluster, för bankstrukturlagstiftningen, och för uppföljningen av tillväxtpolitiken är det för mig uppenbart när man ser på de olika europeiska ekonomiernas skilda utveckling vilken avgörande och strategisk tillgång det är för ett land att ha en egen finansiell sektor med kraft och stor omfattning.
De länder som inte har egna finansiella centrum har sämre likviditet, mindre riskkapital och sämre finansiella förutsättningar både för ekonomisk stabilitet och jobbskapande investeringar. De lider av en finansiell och ekonomisk osäkerhet inför varje ny finansiell kris eftersom de är de första förlorarna när banker tvingas koncentrera sin verksamhet till hemmamarknaden eller när hemmalandets myndigheter driver fram en minskning av utlåning, trading eller market making.
Det som var det i särklass svåraste i förhandlingarna om bankkrislagstiftningen var förhållandet mellan hemlands- och värdlandsmyndigheter liksom respektive regeringar, av det skälet att värdlandet i praktiken är underordnat ett annat lands myndigheter, och därmed deras finansiella intressen. Det samma gällde diskussionerna om bankstrukturreformen, där kommissionen och många andra ville driva igenom en separation av bankers traditionella in- och utlåningsverksamhet från deras aktiviteter inom trading och market making.
Det är mot denna bakgrund för mig fullständigt obegripligt att Sveriges finansminister vill driva igenom en straffbeskattning av svenska banker ovanpå andra avgifter som svenska banker redan betalar mer av än sina konkurrenter. Den har inte något med finansiell stabilitet, krav på förlusttäckningsförmåga eller krishantering att göra. Där finns redan kapitaltäckningskrav, som är ställda högre på svenska banker och för att hantera banker i kris särskilda stabilitetsavgifter, även de högre för svenska banker än inom EU i övrigt. Den nya skatten på banker har bara statsfinansiella motiv som budgetförstärkning.
Sverige har redan en betydligt högre resolutionsavgift än andra EU-länder. Den nya skatten kommer – som bland annat Riksbanken har påpekat – knappast att leda till att resurserna för att hantera en finanskris stärks. Däremot försvagar regeringen argumenten för att vi ska kunna ha högre avgifter än den gemensamma lagstiftningen kräver.
Genom bankskattens utformning är det nämligen uppenbart att Sverige vill sätta avgifter och skatter på banker som inte har med den svenska finansmarknadens och bankernas riskexponering. Det kommer försvåra för oss att hävda stabilitetsskäl för att få undantag eller utrymme för högre krav på kapitaltäckning och en högre resolutionsavgift. Regeringen visar ju nu att det inte är av risk- eller stabilitetsskäl som man vill sätta högre nivåer utan att man tvärtom vill öppna för att använda den typen av avgifter för offentliga utgifter.
Bankskatten underminerar svenska bankers konkurrenskraft, lönsamhet och utlåning. Den har uppenbarligen lett till att Sveriges enda internationella bank av global storlek överväger att lämna Sverige. Den drabbar den svenska finanssektorns kritiska massa och därmed dess internationella konkurrenskraft.
En utflyttning av svenska banker leder inte till ökad stabilitet utan till ökat beroende av de kvarvarande bankerna. Med den nya bankkrislagstiftningen får inte förluster i banker som tidigare drabba staterna utan måste mötas fullt ut av de gamla ägarna och investerare. Vid djupa systemkriser har för övrigt svenska staten vunnit på de statliga interventioner som då varit nödvändiga.
Det faktum att Magdalena Andersson säger sig välkomna att Nordea överväger att flytta ut är i ordets allra mest grundläggande bemärkelse ett tjänstefel av en finansminister. Det understryks av att den finska regeringen bejakar att den nu arbetar för att underlätta flytten. Sveriges och Finlands regeringar samarbetar alltså om Nordeas utflyttning. Det är ofattbart och saknar historiska paralleller om man inte söker sig till uppgivandet av Sveaborg.
Stoppa den extra bankskatten, välkomna Nordea och andra banker att utveckla sin verksamhet i Sverige och utveckla Stockholm till en nordisk-baltisk finansplats!
Gunnar Hökmark, Europaparlamentariker (M)
Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.
