1515
Annons

Gunnar Hökmark: Ofattbart att regeringen välkomnar Nordeas flytt

DEBATT. Regeringen underminerar Sveriges konkurrenskraft med den nya bankskatten. Det är obegripligt att Magdalena Andersson vill driva igenom en straffskatt som får Nordens största bank, Nordea, att överväga en flytt av huvudkontoret från Stockholm, skriver Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark.

UTAN MOTSTYCKE. Regeringen inför en bankskatt. Den största banken överväger att flytta. Regeringen välkomnar detta. Beteendet saknar historiska paralleller, anser Gunnar Hökmark.
UTAN MOTSTYCKE. Regeringen inför en bankskatt. Den största banken överväger att flytta. Regeringen välkomnar detta. Beteendet saknar historiska paralleller, anser Gunnar Hökmark.Bild:Fredrik Persson

När Storbritannien lämnar EU blir alla förlorare. Den brittiska finansmarknaden och London City kommer att förlora en styrka man globalt har haft genom att vara en del av den gemensamma marknaden. London City kommer att förbli en ledande global aktör, men mindre och svagare samtidigt som EU förlorar ett globalt finanscenter.

Det naturliga vore att den svenska regeringen i detta skede sökte stärka den inom EU relativt stora finansiella marknadsplats som Stockholm är. Våra stora banker, ledande försäkringsbolag, riskkapitalindustri och bland annat den snabba utvecklingen av fintech-bolag gör Sverige till en ledande finansiell ekonomi med positioner som det finns all anledning att försvara.

I stället underminerar regeringen den svenska finansmarknadens konkurrenskraft med en bankskatt utöver stabilitetsavgifter som banker redan betalar – förtäckt under benämningen resolutionsavgift – som inte har något med finansiell stabilitet eller bankers verksamhet att göra utan går rakt in i statsfinanserna. Det är därför Nordea överväger att lämna Sverige.

De svenska finansiella marknaderna med stora och internationellt framgångsrika affärsbanker har varit en avgörande förutsättning för svensk ekonomis tillväxt, det svenska näringslivets export och vår industris internationella konkurrenskraft.

Ännu viktigare, den nya generationen av ledande globala företag vi behöver för att vara en globalt ledande välfärdsekonomi – alla startups, små och medelstora företag – kräver en stark finanssektor. Den är nödvändig för att företagen ska kunna växa här, för att de ska kunna utvecklas med sina huvudkontor, forskning och utveckling här och för att de ska kunna investera här och världen över.

I stället för att söka sig till USA ska företag kunna växa i Sverige. Starka finansiella centrum har genom historien och världen över visat sig vara avgörande för dynamiska ekonomiers framväxt och utveckling. I grunden är det självklart att det är så.

Som Europaparlamentets rapportör för bankkrislagstiftningen liksom för den revision vi nu gör med nya krav på förmågan att möta förluster, för bankstrukturlagstiftningen, och för uppföljningen av tillväxtpolitiken är det för mig uppenbart när man ser på de olika europeiska ekonomiernas skilda utveckling vilken avgörande och strategisk tillgång det är för ett land att ha en egen finansiell sektor med kraft och stor omfattning.

De länder som inte har egna finansiella centrum har sämre likviditet, mindre riskkapital och sämre finansiella förutsättningar både för ekonomisk stabilitet och jobbskapande investeringar. De lider av en finansiell och ekonomisk osäkerhet inför varje ny finansiell kris eftersom de är de första förlorarna när banker tvingas koncentrera sin verksamhet till hemmamarknaden eller när hemmalandets myndigheter driver fram en minskning av utlåning, trading eller market making.

Det som var det i särklass svåraste i förhandlingarna om bankkrislagstiftningen var förhållandet mellan hemlands- och värdlandsmyndigheter liksom respektive regeringar, av det skälet att värdlandet i praktiken är underordnat ett annat lands myndigheter, och därmed deras finansiella intressen. Det samma gällde diskussionerna om bankstrukturreformen, där kommissionen och många andra ville driva igenom en separation av bankers traditionella in- och utlåningsverksamhet från deras aktiviteter inom trading och market making.

Det är mot denna bakgrund för mig fullständigt obegripligt att Sveriges finansminister vill driva igenom en straffbeskattning av svenska banker ovanpå andra avgifter som svenska banker redan betalar mer av än sina konkurrenter. Den har inte något med finansiell stabilitet, krav på förlusttäckningsförmåga eller krishantering att göra. Där finns redan kapitaltäckningskrav, som är ställda högre på svenska banker och för att hantera banker i kris särskilda stabilitetsavgifter, även de högre för svenska banker än inom EU i övrigt. Den nya skatten på banker har bara statsfinansiella motiv som budgetförstärkning.

Sverige har redan en betydligt högre resolutionsavgift än andra EU-länder. Den nya skatten kommer – som bland annat Riksbanken har påpekat – knappast att leda till att resurserna för att hantera en finanskris stärks. Däremot försvagar regeringen argumenten för att vi ska kunna ha högre avgifter än den gemensamma lagstiftningen kräver.

Genom bankskattens utformning är det nämligen uppenbart att Sverige vill sätta avgifter och skatter på banker som inte har med den svenska finansmarknadens och bankernas riskexponering. Det kommer försvåra för oss att hävda stabilitetsskäl för att få undantag eller utrymme för högre krav på kapitaltäckning och en högre resolutionsavgift. Regeringen visar ju nu att det inte är av risk- eller stabilitetsskäl som man vill sätta högre nivåer utan att man tvärtom vill öppna för att använda den typen av avgifter för offentliga utgifter.

Bankskatten underminerar svenska bankers konkurrenskraft, lönsamhet och utlåning. Den har uppenbarligen lett till att Sveriges enda internationella bank av global storlek överväger att lämna Sverige. Den drabbar den svenska finanssektorns kritiska massa och därmed dess internationella konkurrenskraft.

En utflyttning av svenska banker leder inte till ökad stabilitet utan till ökat beroende av de kvarvarande bankerna. Med den nya bankkrislagstiftningen får inte förluster i banker som tidigare drabba staterna utan måste mötas fullt ut av de gamla ägarna och investerare. Vid djupa systemkriser har för övrigt svenska staten vunnit på de statliga interventioner som då varit nödvändiga.

Det faktum att Magdalena Andersson säger sig välkomna att Nordea överväger att flytta ut är i ordets allra mest grundläggande bemärkelse ett tjänstefel av en finansminister. Det understryks av att den finska regeringen bejakar att den nu arbetar för att underlätta flytten. Sveriges och Finlands regeringar samarbetar alltså om Nordeas utflyttning. Det är ofattbart och saknar historiska paralleller om man inte söker sig till uppgivandet av Sveaborg.

Stoppa den extra bankskatten, välkomna Nordea och andra banker att utveckla sin verksamhet i Sverige och utveckla Stockholm till en nordisk-baltisk finansplats!

 

Gunnar Hökmark, Europaparlamentariker (M)

 

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.


Advokat: Förvaltningsdomstolarna är tyvärr inte rättssäkra

DEBATT. De allmänna domstolarna har under de senaste 10-15 åren ryckt upp sig rejält. Både vad gäller bemötande av parter och ombud och handläggning av kommersiella tvister. Förvaltningsdomstolarna har inte alls hängt med, skriver Olle Flygt, advokat.

Olle Flygt.
Olle Flygt.

Är förvaltningsdomstolarna rättssäkra för privatpersoner och kommersiella aktörer? Debattörer (bl a Claes Sjölin på Di Debatt den 24/8) har på senare tid argumenterat för motsatsen. Efter en karriär som processjurist kan jag tyvärr konstatera att förvaltningsdomstolarnas handläggning av större kommersiella mål inte duger. De pågående riskkapitalprocesserna är ett exempel. Det råder en ovilja att ge parterna tillräckligt med tid, domskäl är outvecklade, sakförhållanden återges felaktigt och utan att ha stämts av med parterna. Dessutom är det mycket svårsmält att en domstol kan meddela domar i 446 olika mål utan en enda skiljaktig mening. Något är fel.

Den viktiga frågan är vad som kan göras åt detta. De allmänna domstolarna har under de senaste 10–15 åren ryckt upp sig rejält. Både vad gäller bemötande av parter och ombud och handläggning av kommersiella tvister. Målen utreds ordentligt av domare som vill förstå målen, som visar respekt för parterna och ger dem erforderlig tid att utföra sin talan. Förvaltningsdomstolarna har inte alls hängt med.

Få tycker synd om de rika och privilegierade. Men självklart måste företag och riskkapitalister i lika hög grad som utsatta parter uppleva att domstolarna garanterar enskildas fri- och rättigheter och intresserar sig för deras mål. Det gäller inte bara prejudikatinstanserna, dit endast ett fåtal kommer, utan även underrätterna.

Jag har flera gånger processat stora mål i förvaltningsdomstol. Från mitten av 1990-talet tills nyligen var jag inblandad i ett antal för telekomoperatörerna viktiga tvister. Det var påtagligt mycket lättare att vinna när man biträdde en operatör som var med- och inte motpart till PTS. Tyvärr fungerar det likadant i skattetvister. Det är för svårt för den skattskyldige att vinna och för enkelt för Skatteverket.

Det allmänna lyckas i förvaltningsdomstol lätt styrka omständigheter för vilka man har bevisbördan – ibland rentav utan att någon bevisning ens åberopats. Dessutom är domskälen oftast alltför outvecklade – det går ibland inte att förstå varför det har gått som det gjort i målet.

Mot bakgrund av mina tidigare erfarenheter var det först efter övertalning jag gick med på att förstärka ett större team av skattejurister som biträdde NC Advisory AB – rådgivningsbolag till Nordic Capitals fonder. Det var i målet om så kallad ”carried interest” för några år sedan, ett för hela riskkapitalbranschen och därmed näringslivet i Sverige mycket betydelsefullt mål.

Målet avgjordes till bolagets fördel i slutet av 2013 och domen vann laga kraft året därpå. Men Skatteverket gav sig inte utan bytte grund för beskattning av carried interest. Vissa anställda i NC Advisory skulle tjänstebeskattas trots att den lagakraftvunna domen innebar att arbetsgivaren inte skulle betala sociala avgifter. Andra skulle 3:12-beskattas. Vi förlorade i Kammarrätten i Stockholm i år. Huruvida Högsta förvaltningsdomstolen tar upp målen till prövning återstår att se.

Behandlingen av NC Advisory AB i förvaltningsrätten var bedrövlig. Domaren i förvaltningsrätten lyckades inte leva upp till det grundläggande kravet att göra ett opartiskt intryck på vår klient. En del av det är nämligen att tillse att parternas åberopanden blir klarlagda, att befogade frågor från part besvaras av motparten och att inte uttalat ge problemformuleringsprivilegiet till det allmänna.

Ingen av de tiotals skatteexperter, bland dem flera professorer och pensionerade domare, som granskade domen kunde förstå och/eller förklara den. Domen var kort och gott dåligt motiverad, vilket hängde samman med att Skatteverkets åberopanden aldrig hade klarlagts. När ingen förstår domen har domstolen onekligen misslyckats.

Även kammarrättens hantering av NC Advisory AB:s anställda lämnade övrigt att önska. Till att börja med förvägrades de mer än en dags förhandling. Det hade självklart behövts i ett såpass komplicerat mål där stora värden för enskilda står på spel. Det omöjliggjorde att höra den bevisning som var av betydelse för tjänstebeskattning. Tjänstefrågan skulle inte alls diskuteras på den en dag korta förhandlingen. Döm om NC-individernas förvåning och besvikelse när vissa av dem sedan förlorade just tjänstefrågan, som de hade vunnit i förvaltningsrätten. Att kammarrätten missförstått sakomständigheterna och bortsett från den tidigare kammarrättsdomen som rörde exakt samma omständigheter och därför gått fel i tjänstefrågan utan att ens ställa en enda fråga till parterna är mycket anmärkningsvärt. Det har slagit mycket hårt mot de mer juniora NC-individerna.

Inte en enda av de sju domare som var inblandade i vårens riskkapitalprocesser var skiljaktig avseende en enda fråga i ett enda mål. Hur kunde fronten bli så enad? Målen avsåg trots allt 85 individer och flera beskattningsår för de allra flesta individer. Totalt 446 mål och många frågor i varje mål. Utgången i förvaltningsrätten hade varit blandad. Trots detta alltså inte en enda skiljaktig mening! Det antyder en alltför summarisk prövning.

Särskilt anmärkningsvärt är detta vad gäller frågan om skattetillägg. Hur kan någon av de materiella frågorna i riskkapitalprocesserna vara att anse som en enkel skattefråga? De har sysselsatt mängder av tjänstemän på Skatteverket under en lång rad år. Skatteverket har börjat driva frågan om 3:12-beskattning först efter att verket utan framgång försökt få prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen. Detta under påstående att tjänstefrågan var en prejudikatfråga – det vill säga en ännu olöst rättsfråga. Ändå fullt skattetillägg! Och ingen dissident. Man kan knappt tro att det är sant. Det är väl ändå lite väl fiskalt?

Kunde jag flytta vissa måltyper från förvaltningsdomstolarna till de allmänna domstolarna skulle jag göra det utan att tveka. Eftersom jag inte kan det hoppas jag att förvaltningsdomstolarna höjer sig några snäpp – och det snarast. Själv lämnar jag dem nu för gott. Vi kommer inte att sakna varandra.

Olle Flygt, partner på Mannheimer Swartling, advokat inriktad på processer och annan tvistlösning

 

Läs svar från Kammarrätten och Förvaltningsrätten här.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?