Men tanken på Turkiet som ett EU-land har knappast varit mer avlägsen än i dag. Efter Recep Tayyip Erdogans grova uttalanden nyligen om bland annat Nederländerna är frågan om relationerna kan bli mycket sämre. Får presidenten igenom sin efterlängtade förändring av grundlagen i nästa månads folkomröstning bör EU se det som spiken i kistan och lägga Turkiets medlemskandidatur på is.
Om någon vill fördjupa sig i bakgrunden till detta rekommenderas en rapport som Europarådets Venedigkommission nyligen publicerat. Kommissionen, som består av oberoende juridiska experter, har undersökt Turkiets grundlagsförslag när det gäller rättsäkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter.
Kritiken är svidande. Det heter bland annat att förslagen ”representerar ett farligt steg tillbaka" för landets demokrati. Man varnar även för bristen på kontrollmekanismer, ett kraftigt försvagat rättsväsende och en alltför stor maktkoncentration hos presidenten, som bland annat obehindrat ska kunna upplösa parlamentet, tillsätta ministrar samt besluta om dekret och undantagstillstånd.
Det sistnämnda råder för övrigt just nu, vilket begränsar Nej-sidans möjligheter att kampanja.
Dessvärre handlar varken inställningen till EU eller synen på mänskliga rättigheter om något plötsligt infall från de styrande. Det vi ser är fortsättningen på en mångårig negativ trend. Med ett ja i folkomröstningen formaliseras snarare det auktoritära system som Erdogan i praktiken till stor del redan infört genom att marginalisera och tysta kritiker och oliktänkande – en utveckling som eskalerat efter det misslyckade kuppförsöket i somras.
Trots detta har EU:s kritik varit lågmäld. Förklaringen stavas flyktingavtalet, som i helgen firade ett år, vilket har gett Erdogan trumf på hand. Genom att inte ha någon plan B för flyktingmottagandet har EU försatt sig i den här olustiga beroendeställningen.
Och Erdogan är inte sen att utnyttja situationen. Hoten om att "släppa på flyktingkranarna” över Medelhavet har duggat tätt i takt med att EU upplevs ha svikit Turkiet. Så lät det i samband med kuppförsöket, men också nu senast efter att hans ministrar stoppats från att kampanja i ”fascistiskt och nazistiskt” styrda EU-länder.
Flyktingavtalet kommer med största sannolikhet att ryka om EU lägger medlemskandidaturen på is. Och det kanske är lika bra. Som Europaparlamentarikern Cecilia Wikström (L) sa i Ekots lördagsintervju i helgen är det inte en hållbar konstruktion.
Men utan turkiskt samarbete skulle EU-länderna tvingas komma fram till en alternativ plan med tanke på de flyktingströmmar som skulle följa. En sådan kris kanske å andra sidan krävs för att medlemsländerna ska kunna enas om en gemensam asylpolitik, likt det vettiga förslag som Wikström tagit fram.
Enligt opinionsundersökningarna är det jämnt mellan de båda alternativen inför omröstningen den 16 april. För stabilitetens skull vore det kanske positivt om Ja-sidan vinner och Erdogan därmed får som han vill. Hans beteende har varit en bidragande faktor till att utländska investerare skrämts från landet de senaste åren.
Å andra sidan vore ett sådant resultat ett tecken på att folket stöder den västfientliga politiken. EU:s ledare bör då ställa sig frågan varför man ska lägga ner mer tid och resurser på landets kandidatur när man uppenbart har andra problem att hantera på hemmaplan.
I det omvända valscenariot, däremot, skulle det finnas anledning att behålla landets aktiva kandidatstatus, om en majoritet av turkarna röstade emot Erdogans plan. Men även i ett sådant läge bör EU avbryta flyktingavtalet, för att slippa beroendeställningen till en sannolikt ännu mer frustrerad och hämndlysten president.
Då skulle exempelvis Erdogan kunna påminnas om att cirka 40 procent av Turkiets totala varuhandel sker med just EU.
