1515
Annons

Frida Wallnor: EU:s öde hänger inte på Trump

LEDARE: Det har varit ett uppvaknandets år inom världspolitiken. I takt med missvisande opinionsmätningar, omöjliga allianser och osannolika utfall i folkomröstningar och val är vi många som har fått anledning att tänka över våra referensramar. Investerare såväl som prognosmakare bör alltså vara bättre rustade inför framtiden. Och det kommer väl till pass. Med Donald Trump i Vita huset är frågan om det ens finns någon väg tillbaka till ”business as usual”.

ÖDESVAL. Valen i Frankrike, Nederländerna, Tyskland och eventuellt i Italien under 2017 utgör hot mot EU:s framtid. Mycket hänger på hur det går för Marine Le Pen, partiledare för Nationella Fronten, i franska presidentvalet.
ÖDESVAL. Valen i Frankrike, Nederländerna, Tyskland och eventuellt i Italien under 2017 utgör hot mot EU:s framtid. Mycket hänger på hur det går för Marine Le Pen, partiledare för Nationella Fronten, i franska presidentvalet.Bild:Christophe Ena

De som hade hoppats på att Trump skulle förändra sitt aggressiva beteende efter valvinsten lär redan vara besvikna, trots att presidentinstallationen inte skett än. Både twittrandet, utnämningarna och signalerna till omvärlden tyder på att Trump menar allvar när han säger sig vilja skaka om etablerade konventioner och praxis. Det kommer tveklöst att ha en destabiliserande effekt på övriga världen.

Det senaste exemplet rör FN. Efter förra veckans historiska säkerhetsrådsresolution om Israels olagliga bosättningar fruktar många att Trump kommer att hämnas genom att minska USA:s FN-bistånd. Det vore mycket illa för en redan hårt åtgången organisation. Med tanke på USA:s vetorätt i säkerhetsrådet är det dessutom möjligt att FN kan röra sig mot att bli en ”klubb för människor som vill samtala och ha trevligt”, som Trump skriver på twitter. Civila i krigshärjade länder som Syrien skulle bli de stora förlorarna. Och då spelar det dessvärre ingen roll hur höga ambitioner den svenska säkerhetsrådsdelegationen har.

En annan farhåga som tycks besannas, med allvarliga konsekvenser för världsekonomin, gäller USA:s handel med omvärlden och relationerna till Kina i synnerhet. Efter gratulationssamtalet från Taiwans president Tsai Ing-wen och ifrågasättandet om huruvida Taiwan är en del av ”ett-Kina”-policyn har Trump trampat på en öm kinesisk tå. Den tillträdande presidenten har även följt upp med tweets och uttalanden om Kinas påstådda valutamanipulering, dess olagliga ö-byggande och dess oförmåga att samarbeta kring Nordkorea. Sedan dess har Kina beslagtagit en amerikansk drönare i Sydkinesiska sjön. Det har även gått rykten om att kinesiska myndigheter förbereder sanktioner mot en amerikansk biltillverkare för misstänkt monopolistisk verksamhet.

Ovanstående bådar inte gott. Och vi ska komma ihåg att 2017 inte är vilket år som helst för den kinesiska ledningen. I höst är det nämligen dags för Kommunistpartiets kongress då man byter ut stora delar av ledarskapet, vilket sker vart femte år. För president Xi Jinping är det med andra ord viktigare än på länge att hävda sig mot omvärlden. Han behöver legitimitet för att ytterligare stärka sin egen maktposition. Då är det inte läge att vika ned sig mot en amerikansk uppstudsig nykomling – snarare tvärtom. Vi ska alltså inte bli förvånade om Kina besvarar eventuella amerikanska handelshinder (Trump har hotat med tullar på 45 procent). Inte heller om kineserna fortsätter accelerera sitt ö-byggande på bekostnad av USA:s regionala allierade eller tar nya ”världspolitiska” poäng genom initiativ som AIIB och frihandelsavtal.

Vad gäller Europa har det varit betydligt tystare från Trump sedan valdagen den 8 november. Men det är kanske inte så konstigt. Hans kampanjretorik om att villkora det militära stödet till Nato-länderna tycks ha fått avsedd effekt. I dag går diskussionenerna om höjda nationella försvarsanslag varma i flera europeiska länder, såväl Nato som icke-Nato, inklusive Sverige. Det är inte en dag för tidigt.

Att ta ansvar för sin egen säkerhet kan visa sig bli än viktigare för Europas länder framöver. För det första, om Trump och utrikesminister Rex Tillerson genomför den ”reset” i relationerna med Ryssland som allt talar för, inklusive att ta bort de Krim-relaterade sanktionerna. Det skulle signalera ett implicit accepterande av den ryska aggressionen. Med andra ord likt det försök till normalisering Barack Obama och utrikesminister Hillary Clinton genomförde 2009, ett år efter Rysslands angrepp mot Georgien. Och se hur det gick 2014 i Ukraina.

Avskaffar USA sina sanktioner skulle det dessutom ge ytterligare tyngd till de allt mer kritiska rösterna inom Europa som vill ta bort även EU:s motsvarighet.
För det andra, om det värsta scenariot förverkligas under det europeiska ”supervalåret” lär det inte finnas mycket av EU:s solidaritetsklausul kvar att hänvisa till vid 2017 års slut. Det handlar trots allt om val i kritiska länder som Frankrike, Tyskland, Nederländerna och troligtvis också i Italien där EU-skeptiska och invandringskritiska partier till och med kan vinna (undantag Tyskland). Detta samtidigt som flyktingströmmen fortsätter och Brexit-förhandlingarna ska inledas. Det är kanske tur att 60-årsjubileet av EU:s Rom-fördrag ska firas i början av året.

Men mitt i alla domedagsprofetior ska vi komma ihåg att det är just i de tuffaste av tider som EU historiskt visat sin storhet. De nödvändiga reformerna har tillkommit med kniven mot strupen. 2017 kommer att bli ett sådant år. Men till skillnad från mycket annat inom världspolitiken lär EU:s framtida öde inte bero på Donald Trump. Och det inger visst hopp.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?