ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Frida Wallnor: Avgörande vägval för Europas höger

  • Högerextrema Nationella Frontens ledare, Marine Le Pen. Foto: Jacques Brinon/AP

LEDARE. Först brexit. Sedan Trump. Marine Le Pen, högerextrema Nationella Frontens partiledare, framstår allt mer som den hetaste kandidaten till att fortsätta den osannolika anti-etablissemangsrörelsens segertåg.

 

 

Konservativa Republikanernas (tidigare UMP) primärval, som börjar i morgon och avslutas nästa söndag, utgör startskottet för den valkampanj som alltså kan komma att leda till att Frankrike får sin första kvinnliga president i maj. Det vore ytterligare ett steg framåt för jämställdheten inom världspolitiken. Men det skulle mycket väl kunna innebära slutet för Europa som vi känner det.

När man lyssnar på Marine Le Pen är det dock lätt att förstå varför hon har blivit så populär. I en nyligen gjord intervju med tidskriften Foreign Affairs ger hon på ett pedagogiskt och övertygande sätt sin syn på det franska samhället, EU, dess problem och – allra viktigast – förslag på konkreta åtgärder. Det sistnämnda skiljer henne från andra populister, som Donald Trump, och gör att man tar henne på större allvar. De delar däremot syn på behovet av tuffare tag inom migrationspolitiken, ett närmare samarbete med Ryssland och att gynna inhemsk produktion och företagande på bekostnad av handel med andra länder. Teman som känns igen också från brexit-kampanjen.

Skulle en framtida president Le Pen driva den linjen vore det illa nog för EU. Men det skulle tyvärr bara kunna vara början. Vinner hon i maj är det också ett tecken på att det finns ett starkt folkligt stöd för partiets EU-skeptiska linje. Le Pen har utlovat folkomröstning om EU-medlemskapet. En vinst i presidentvalet skulle med andra ord vara ett stort steg närmare ”frexit”. Och utan vare sig Storbritannien eller Frankrike blir det knappast något EU kvar.

Opinionsundersökningarna har länge visat att Le Pen kommer att ta sig till presidentvalets andra omgång. Och i det här fallet finns ingen anledning att ifrågasätta trovärdigheten. Le Pen vore i så fall den kandidat vars stöd underskattas, vilket är en skrämmande tanke eftersom hon för närvarande får närmare 30 procent.

Den stora frågan är alltså vem som ska kunna stoppa henne. Vem ska EU sätta sitt hopp till?

Det känns märkligt att tänka på den kontroversielle Nicolas Sarkozy som denna person. Men med tanke på det regerande Socialistpartiets svaga ställning är det troligt att det kommer att bli en republikan som ställs mot Le Pen i den andra valomgången. Det är dock långt ifrån säkert att Sarkozy vinner partiets primärval där han ställs mot två starka motkandidater, Alain Juppé och François Fillon. Men Sarkozy är sannolikt den av de tre med bäst chans att vinna mot Le Pen, tack vare att han står närmast henne ideologiskt. Eller rättare sagt, han har absorberat delar av Nationella Frontens hårda linje i sin kampanjretorik. Det innebär att han erbjuder ett alternativ till väljare som vill skärpa migrationslagstiftningen men ställer sig positiva till fortsatt EU-medlemskap.

Därmed inte sagt att Nicolas Sarkozy skulle vara briljant som president. Men han har åtminstone en mer konstruktiv syn på EU:s framtid än Le Pen. I en krönika i Financial Times i veckan målade han upp sin vision för ett reformerat EU, där uttrycket ”two speed Europe” formaliseras. Sarkozy förespråkar tätare samarbete mellan euroländerna medan integrationen på övriga områden luckras upp. EU skulle koncentrera sig på några få områden som handel, konkurrens och – såklart – immigration. I ett sådant scenario skulle britterna dessutom kunna lockas tillbaka till EU, enligt honom.

Många federalister tycks fortsatt ha problem att släppa tanken på ”ever closer union”, det vill säga målet om en allt fastare sammanslutning inom EU. Att tiden för sådana visioner är förbi råder det tyvärr ingen tvekan om. Det faktum att EU-kommissionen i dag lägger betydligt färre lagförslag än vad som tidigare varit fallet är ett tecken på att EU faktiskt lyssnat till det motstånd mot överstatlighet som finns i medlemsländerna.

Sarkozys modell må vara kontroversiell och skulle definitivt ses som ett misslyckande för många EU-vänner, men han hymlar åtminstone inte om EU:s problem. Det är uppfriskande och kanske det enda sättet att besegra populister som Le Pen.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens Industri är oberoende.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer