1515
Annons

Fredrik Reinfeldt: Franska valet kan ändra allt

DEBATT. Det är flera viktiga val som äger rum under 2017. Men det franska presidentvalet överskuggar allt. En fransk president har en mycket stark konstitutionell roll och utser ensam landets hela regering. I den franska politiken spelar dessutom enskilda politikers inriktning och personlighet en stor roll, skriver förre statsministern Fredrik Reinfeldt.

Nationella Frontens Marine Le Pen, den kandidat som troligen kommer att få flest röster i den första omgången, vill lämna euron och folkomrösta om ett EU-utträde.
Nationella Frontens Marine Le Pen, den kandidat som troligen kommer att få flest röster i den första omgången, vill lämna euron och folkomrösta om ett EU-utträde.Bild:Michel Euler

Brexit och valet av Trump lärde oss 2016 att inte ta utgången av fria val för given. 2017 års viktigaste val, Nederländerna, Tyskland och Norge får ursäkta, sker i två omgångar i april och i maj i Frankrike. Den franske presidenten är liksom USA:s president rent konstitutionellt mycket mäktig. Den franske presidenten kan själv bestämma över sammansättningen av hela den franska regeringen.

I ett Europa där inom en månad Storbritannien påbörjar processen att lämna EU kommer Frankrikes betydelse att växa. Balanseringen mellan EU:s tre största medlemsländer kommer ersättas av att relationen mellan de kvarvarande två blir än viktigare.

Den tidigare uppdelningen mellan Frankrike och Tyskland, där Frankrike sågs som främst ansvarig för utformandet av Europeiska Unionen och Tyskland till följd av sin starka ekonomi tog större ansvar för finansieringen av EU, kommer rubbas ytterligare. Gradvis har makten kommit att samlas mer hos Tyskland, men nu riskerar skillnader i syn på vilken väg Europa ska välja att bli mer synliga.

Frankrike anses allmänt företräda en tuffare hållning i syn på brexit och har varit mer ovilliga att bejaka behovet av reformer för att stärka konkurrenskraften i Europa. Vad som nu blir den franska linjen avgörs dock av vilken av de mycket olika kandidaterna som blir vald. Det får betydelse för hela Europa.

Vi i Sverige är vana vid att huvudsakligen utgå från vad partier uttrycker för strävan, enskilda politikers egna uppfattningar spelar mindre roll. I Frankrike är det dock en enskild person som spelar mycket större roll. Det blir därför viktigare att förstå vad de enskilda kandidaterna står för och hur de kommer att fungera som ledare. I årets val är kandidaterna många och mycket olika varandra. När det stora borgerliga partiet Republikanerna lite överraskande valde François Fillon som sin presidentkandidat, och inte Alain Juppé eller Nicolas Sarkozy, trodde många att det var den blivande presidenten som var nominerad.

François Fillon var premiärminister under hela Nicolas Sarkozys tid som president, 2007–2012. Jag träffade honom vid flera tillfällen och vi samarbetade bra under hela denna period. Vi genomförde vårt svenska ordförandeskap hösten 2009 i nära samarbete med bland annat Frankrike. Min respekt och förståelse för hur fransmän tänker kring och tar ansvar för EU växte då högst påtagligt. François Fillon är mer lågmäld och eftertänksam än många av de andra ledande franska politikerna. Han är den av kandidaterna som har presenterat det mest genomarbetade reformprogrammet. François Fillon driver en tydlig arbetslinje, han vill avskaffa 35-timmarsveckan och gradvis höja pensionsåldern. Bidragssystemen ska reformeras så att det alltid lönar sig att arbeta. I ett land med en mycket omfattande offentlig byråkrati vill François Fillon minska ned på antalet offentliganställda samt avskaffa förmögenhetsskatten och sänka bolagsskatten till 25 procent. Hela hans ekonomiska politik svarar upp mot de stora utmaningar som vi ser vad gäller den franska ekonomin, som sedan länge halkar efter andra utvecklade länder och dras med stora kroniska budget- underskott och stor brist på nya jobb.

Andra delar av François Fillons politik är inte lika tilltalande. Han tror på att införa kvoter för hur många invandrare som ska få komma in i Frankrike och företräder den splittrade syn på EU som jag ofta tycker mig uppleva hos mina partivänner i Frankrike. EU:s ekonomiska samordning ska stärkas samtidigt som nationalstaterna ska respekteras mer. Varje försök att göra detta möjligt samtidigt brukar alltid stöta på problem eftersom de två ståndpunkterna ofta går på rak kollisionskurs med varandra.

Därtill har François Fillons kampanj drabbats av allvarliga problem till följd av anklagelser om ersättningar tidigare utbetalade till hans fru och andra familjemedlemmar utan motsvarande arbetsinsats. Som en följd av detta har han börjat tappa i opinionsundersökningarna.

Det har lett till att Emmanuel Macron nu är den som har initiativet. Han ställer upp som en oberoende kandidat men var tidigare ekonomiminister i François Hollandes socialistregering. Under sin tid i regeringen gjorde han sig känd tillsammans med premiärminister Manuel Valls som en marknadsliberalt orienterad reformpolitiker. Han vann mångas respekt under denna tid. Många fann det dock svårt att förena hans ståndpunkter med François Hollandes mer vänsterinriktade budskap under valkampanjen 2012, reaktionen på detta har dock drabbat Hollande och inte Macron. François Hollandes taktik att vinna på ett budskap och styra på ett helt annat straffas hårt av väljarna och Hollande har därför dragit sig ur det kommande presidentvalet.

Macron driver en självständig kampanj med sin egen rörelse ”En Marche!” som bas. Han är nu i kapp Fillon med drygt 20 procent i de flesta mätningarna. Han ses som den mest EU-vänliga kandidaten och förespråkar förstärkt gemensam ekonomisk politik. För Sverige, som inte har euron som valuta, skulle det genomfört skapa en hel del problem. Emmanuel Macron har ännu inte presenterat något tydligt reformprogram, men antas rent allmänt förespråka större flexibilitet på arbetsmarknaden och uppmuntran av att fransmän ska arbeta längre upp i åren. Hans sätt att stå upp för faktabaserad kunskap utgör en skarp kontrast i en tid då de flesta målar upp en mörk syn på människan och efterfrågar mer kontroll och minskad öppenhet.

Tillsammans utgör François Fillon och Emmanuel Macron ett reforminriktat mittblock som samlar drygt 40 procent av väljarsympatierna i nuvarande undersökningar. Det är mycket avgörande för Europa om någon av dessa två i valets andra omgång i maj till slut kan samla en majoritet och stå som slutgiltig segrare. Då bryts trenden av populism och aggressiv nationalism som sprider sig från val till val i den utvecklade världen, och Europa kan dra en suck av lättnad.

När Hollande drog sig ur det kommande valet var det i stället den tidigare utbildningsministern Benoît Hamon som vann socialistpartiets primärval. Han avgick ur regeringen i protest mot Hollandes icke-socialistiska politik. Han har presenterat ett kritiserat program med tyngdpunkten långt till vänster. Benoît Hamon vill behålla 35-timmarsveckan och införa en allmän medborgarlön på 700 euro (6 600 SEK)/mån. Denna mycket kostsamma reform vill han finansiera med en skatt på robotar. Delar av hans eget parti har ifrågasatt hans förslag som ogenomförbara. Han vill avskaffa en del av de lättnader av arbetsmarknadsreglerna som Hollandes regering infört och förespråkar dessutom en gemensam minimilön för hela EU, något som skulle centralisera makten i Europa. Han tror på att bekämpa globaliseringen och förespråkar ekonomisk nationalism. Han ligger efter i opinionsmätningarna, men hoppas att vinna över väljare från den om möjligt ännu längre till vänster stående Jean-Luc Mélenchon, om han kommer till den andra omgången.

Men den kandidat som troligtvis kommer att få flest röster i den första omgången är Nationella Frontens Marine Le Pen. Nationella Fronten är ett parti som ibland beskrivs som högerextremt. Le Pen vill lämna euron och folkomrösta om ett EU-utträde. Hon förespråkar aggressiv nationalism, kamp mot marknadsekonomin, muslimer och öppenhet och hon vill kraftigt begränsa invandringen.

Hennes politik riskerar att välta den västerländska ekonomiska ordning som har styrt världen, skapat välstånd och tryckt tillbaka global fattigdom sedan andra världskriget. Blir Marine Le Pen Frankrikes president kan hon tillsammans med Donald Trump och Vladimir Putin börja förändra vår värld så som vi känner den. En värld där öppenhet, respekt för stabila institutioner och pluralism ersätts av förföljelse av alla som inte dyrkar ledaren, öppen rasism och kraftigt beskuren frihet.

Le Pen riskerar att förstärka den trend som gradvis vill stänga ner vår rörelsefrihet och underminera vår tillgång till fakta och vetenskapliga bevis. På det sättet kan man säga att hon vill göra för Frankrike vad Trump nu gör i USA. Det är en farlig utveckling för Europa.

Det är den andra valomgången 7 maj som kommer att spela verklig roll för vilken väg Europa kommer välja. Vinner endera Fillon/Macron eller blir Marine Le Pen ny president? För dem som lite slött följer politik från sidan och anser att politik bara är ett spel och att val egentligen inte spelar någon roll är det hög tid att vakna. Makten och mycket av Europas samhällsklimat ligger nu i händerna på Frankrikes väljare.

 

Fredrik Reinfeldt, statsminister 2006-2014

 

Läs svar från Daniel Suhonen och Halil Karaveli här.

 

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 4.000-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Frida Wallnor: Tyskland behöver mer än stabilitet

LEDARE. På söndagen är det dags för valet till den tyska förbundsdagen – ett val som borde vara det europeiska ”supervalårets” höjdpunkt med tanke på tyskarnas vikt för Europa, både ekonomiskt och politisk. Men känslan av avslagenhet går inte att komma ifrån – inte ens de ryska trollen verkar engagera sig.

FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.
FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.Bild:AP

Nonchalansen känns av också i Berlin, där man just nu tycks oroa sig mer för logistiken kring att genomföra Berlin Marathon och valet på samma dag.
Det som borde oroa tyskarna är framtiden.

För även om det bevisligen går bra ekonomiskt för Tyskland i dag hotar mörkare moln vid horisonten. Angela Merkel har levt gott på effekterna från Gerhard Schröders Agenda 2010-reformer i kombination med en svag växelkurs som gynnat exporten. För att den låga arbetslösheten och starka tillväxten ska bestå krävs dock långsiktiga investeringar i landets eftersatta infrastruktur. Bredbandsutbyggnaden måste ta fart för att ens vara i närheten av det andra europeiska länder har uppnått. Med en befolkning som blir allt äldre behöver man ta tillvara och utbilda den nya arbetskraft som kommit till Tyskland under de senaste åren.

Detta har dock varit en valrörelse befriad från visioner. En valrörelse där den enda riktiga tv-duellen mellan de två huvudkombattanterna kom att bli en lam historia som bara bekräftade hur överens partiledarna är i många frågor. Merkel är inte känd som någon visionär, men det är märkligt att någon kan komma så lindrigt undan genom att i princip enbart hänvisa till rutin och en stormig omvärld.

Men opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Strategin har fungerat. Den stora skuldbördan ligger snarare hos oppositionen – främst hos Socialdemokraterna och deras Martin Schulz, som förutom några veckor i vintras (Schulz-effekten) misslyckats med att framstå som en seriös utmanare. Likt Merkel tycks han ha trott att det skulle räcka med att bara vara sig själv, det vill säga ”inte Merkel”, för att göra succé 2017.

Men det är inte bara tyskarnas behov av stabilitet som SPD har underskattat. De tycks även ha underskattat hur stark den tyska ekonomin faktiskt är. Att göra social rättvisa till partiets profilfråga under ett valår där få väljare tycks klaga på sociala orättvisor är nära på tjänstefel av SPD-strategerna.

Till deras försvar kan sägas att det bevisligen är svårt att sitta i samma regering som CDU/CSU under Merkel. Det rekordsvaga valresultat som enligt undersökningarna väntar SPD i morgon lär kunna jämföras med Liberalernas katastrof 2009, då partiet till och med ramlade ur parlamentet efter fyra år i koalitionsregering. Frågan är vem som törs göra Merkel sällskap härnäst?

Risken är överhängande att kommande regeringsförhandlingar drar ut på tiden, vilket kan bli ett problem, exempelvis för EU som bara väntar på att få sätta igång sitt reformarbete. En minoritetsregering med enbart CDU à la svenskt recept är otänkbart, enligt tyskar, som tycks chockade enbart över frågan.

Konsensus är att SPD skulle offra sig i ett låst läge. De skulle stanna i storkoalitionen, ta ansvar, även om det sannolikt skulle kosta ytterligare sympatisörer. Men i Tyskland står landets stabilitet över partipolitiken – en fascinerande kontrast till det svenska regeringsbildningsspelet.

En fortsättning på storkoalitionen vore dock inte problemfri. Det skulle sannolikt gynna det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), som ser ut att komma trea i valet och därmed bli största oppositionsparti. Det skulle ge AfD utrymme att synas och möjlighet att beklaga sig över hur de isoleras av övriga partier.

Den här ”beröringsskräcken” gentemot ett extremparti och dess konsekvenser känner vi mycket väl igen i Sverige. Förhoppningsvis inser tyskarna att det är en farlig väg att gå.

Att som nykomling bli tredje största parti i förbundsdagen vore ändå en bedrift av AfD, speciellt mot bakgrund av landets mörka historia. Lika mycket vore det ett kvitto på de övriga partiernas misslyckande och en logisk följd av samstämmigheten dem emellan.

Någonstans måste missnöjet kanaliseras. Förhoppningsvis kan det fungera som en väckarklocka inför kommande fyra år.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera