1515
Annons

Finn Bengtsson: Ge oss brittiska nyval

DEBATT. Eftersom svenska nyval inte följs av en hel mandatperiod är svenskarna i praktiken förhindrade att rensa luften i politiskt låsta situationer. Vi bör få samma regler som Danmark och Storbritannien, skriver Finn Bengtsson, riksdagsledamot för Moderaterna.

VALBAR. Theresa May har med parlamentets bifall fått igenom ett nyval som sannolikt stärker hennes egen och sin regerings ställning. Sverige borde ha samma möjligheter, skriver Finn Bengtsson.
VALBAR. Theresa May har med parlamentets bifall fått igenom ett nyval som sannolikt stärker hennes egen och sin regerings ställning. Sverige borde ha samma möjligheter, skriver Finn Bengtsson.Bild:Peter Byrne

I Danmark och England tillämpar man en princip vid nyval som skiljer sig från den svenska. När ett nyval genomförts mellan de ordinarie allmänna valen så förskjuts nästkommande ”ordinarie” val. Efter varje val följer en mandatperiod med maximerad längd. Detta ger varje val samma status.

Så är det inte i Sverige. Utlyses ett extraval ska ändå ordinarie val alltid ske på den förutbestämda tidpunkten. Detta leder i praktiken till att ett extraval kan utlysas av statsministern i början av en mandatperiod, men knappast mot slutet. Vari ligger logiken? Är en regeringskris endast tänkbar i början av en mandatperiod och inte när man närmar sig nästa ordinarie val?

Med drygt ett år kvar till valet riskerar den svaga rödgröna regeringen, tvingad att söka stöd från Vänsterpartiet, att inte få igenom sin budget för 2018. Efter att allians-oppositionen medvetet låtit skadliga budgetar passera under tre år, ser det äntligen ut att man i höst tänker utnyttja riksdagsmajoriteten som funnits redan från 2014 och sätta stopp för detta. Den möjlighet till extraval som fanns i början av 2015, som radikalt kunnat ändra den ekonomiska utvecklingen, finns inte i dag på grund av reglerna för extraval.

Kom ihåg att en kris för en regering med ett extraval som följd inte nödvändigtvis är en kris för landet och dess medborgare. Om vi ser på Storbritannien som aktuellt exempel, så har Theresa May med parlamentets bifall fått igenom ett nyval, sannolikt både stärkt sin egen och sin regerings ställning i förhandlingen om Brexit som hon nu ska leda.

Alternativet, att hon förlorar valet till förmån för att EU-vänliga väljare får majoritet, är även den bättre än de fastlåsta positioner med närmast skyttegravskrig som i dag råder mellan regering och opposition inför de stundande Brexitförhandlingarna.

Ett liknande förlamat förhållande råder i Sverige inför vad som kan hända med nästa års budget. Blir det ännu en skadlig S+MP+V-budget för att oppositionen inte heller detta år kan ta sig samman? Blir det en alliansbudget? Eller blir det en budget som liksom en schweizerost plockas isär av en oenig regering och riksdag?

Demokratin och den rådande situationen hade kanske mått bra av att få lösas ut av svenska folket genom ett extraval när läget visar sig bli ohållbart. Men på grund av vår ordning för nyval så är denna möjlighet i praktiken överspelad.

Det demokratiproblem som jag, bland annat, tycker vår rådande ordning kring extravalen visar på kommer jag i dag att debattera i Sveriges riksdag. Utgångspunkten är en motion som jag väckt i Konstitutionsutskottet kring ett antal förstärkningar av den svenska demokratin som kan och borde göras. Att ändra på valreglerna är grundlagsreglerat och kräver en långsiktig förankringsprocess i riksdagen. Men det finns ett antal andra viktiga förslag till hur demokratin kan förstärkas på kort sikt som inte kräver grundlagsändringar utan bara justeringar inom ramen för andra lagrum.

Förslagen inriktar sig på att stärka maktdelningen mellan riksdag och regering. Idag är även en svag regering i många fall starkare än den folkvalda församlingen. För att öka riksdagens makt måste insatser till för att ändra såväl de enskilda partiernas som riksdagsgruppernas funktionssätt. Idag styr den ideella politiska föreningen (partierna) över riksdagsgrupperna. Därför bör den konstitutionella politiska ”föreningen”, de av folket valda riksdagsgrupperna, bli enskilda juridiska personer. Så är det inte i dag.

Som enskilda juridiska personer kan riksdagsgrupperna själva utse sin ledning och fördela uppdragen mellan ledamöterna på ett demokratiskt sätt. Så är det inte i dag; det är partiledningen eller till och med partiledaren själv som bestämmer detta.

Som juridisk person kan riksdagsgrupperna ta emot det offentliga partistödet som ska komma ledamöternas arbete i riksdagen till del. Så är det inte i dag. De 250 miljoner kronor årligen som är tänkta för ett administrativt stöd till de 349 ledamöterna går inte till ledamöterna. De går till partikanslierna. Vissa ledamöter, men långt ifrån alla, får en liten del av dessa resurser. Resten förfogar partikanslierna och dess ledningar självsvåldigt över. En del av det tänkta arbetet i den direkta demokratins tjänst får förmodas användas till ideellt partipolitiskt utvecklingsarbete. Så var det inte tänkt, vilket påpekas så sent som i 2014 års Demokratiutredning (SOU 2016:5 ”Låt fler forma framtiden”). Ännu har inget hänt.

Sannolikt händer inget så länge den politiska makten fortsatt centraliseras till de starka partiledningarna vi har i Sverige, och som gynnas av de rådande omständigheterna.

 

Finn Bengtsson, riksdagsledamot (M), Östergötland

 

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 4.000-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Frida Wallnor: Tyskland behöver mer än stabilitet

LEDARE. På söndagen är det dags för valet till den tyska förbundsdagen – ett val som borde vara det europeiska ”supervalårets” höjdpunkt med tanke på tyskarnas vikt för Europa, både ekonomiskt och politisk. Men känslan av avslagenhet går inte att komma ifrån – inte ens de ryska trollen verkar engagera sig.

FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.
FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.Bild:AP

Nonchalansen känns av också i Berlin, där man just nu tycks oroa sig mer för logistiken kring att genomföra Berlin Marathon och valet på samma dag.
Det som borde oroa tyskarna är framtiden.

För även om det bevisligen går bra ekonomiskt för Tyskland i dag hotar mörkare moln vid horisonten. Angela Merkel har levt gott på effekterna från Gerhard Schröders Agenda 2010-reformer i kombination med en svag växelkurs som gynnat exporten. För att den låga arbetslösheten och starka tillväxten ska bestå krävs dock långsiktiga investeringar i landets eftersatta infrastruktur. Bredbandsutbyggnaden måste ta fart för att ens vara i närheten av det andra europeiska länder har uppnått. Med en befolkning som blir allt äldre behöver man ta tillvara och utbilda den nya arbetskraft som kommit till Tyskland under de senaste åren.

Detta har dock varit en valrörelse befriad från visioner. En valrörelse där den enda riktiga tv-duellen mellan de två huvudkombattanterna kom att bli en lam historia som bara bekräftade hur överens partiledarna är i många frågor. Merkel är inte känd som någon visionär, men det är märkligt att någon kan komma så lindrigt undan genom att i princip enbart hänvisa till rutin och en stormig omvärld.

Men opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Strategin har fungerat. Den stora skuldbördan ligger snarare hos oppositionen – främst hos Socialdemokraterna och deras Martin Schulz, som förutom några veckor i vintras (Schulz-effekten) misslyckats med att framstå som en seriös utmanare. Likt Merkel tycks han ha trott att det skulle räcka med att bara vara sig själv, det vill säga ”inte Merkel”, för att göra succé 2017.

Men det är inte bara tyskarnas behov av stabilitet som SPD har underskattat. De tycks även ha underskattat hur stark den tyska ekonomin faktiskt är. Att göra social rättvisa till partiets profilfråga under ett valår där få väljare tycks klaga på sociala orättvisor är nära på tjänstefel av SPD-strategerna.

Till deras försvar kan sägas att det bevisligen är svårt att sitta i samma regering som CDU/CSU under Merkel. Det rekordsvaga valresultat som enligt undersökningarna väntar SPD i morgon lär kunna jämföras med Liberalernas katastrof 2009, då partiet till och med ramlade ur parlamentet efter fyra år i koalitionsregering. Frågan är vem som törs göra Merkel sällskap härnäst?

Risken är överhängande att kommande regeringsförhandlingar drar ut på tiden, vilket kan bli ett problem, exempelvis för EU som bara väntar på att få sätta igång sitt reformarbete. En minoritetsregering med enbart CDU à la svenskt recept är otänkbart, enligt tyskar, som tycks chockade enbart över frågan.

Konsensus är att SPD skulle offra sig i ett låst läge. De skulle stanna i storkoalitionen, ta ansvar, även om det sannolikt skulle kosta ytterligare sympatisörer. Men i Tyskland står landets stabilitet över partipolitiken – en fascinerande kontrast till det svenska regeringsbildningsspelet.

En fortsättning på storkoalitionen vore dock inte problemfri. Det skulle sannolikt gynna det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), som ser ut att komma trea i valet och därmed bli största oppositionsparti. Det skulle ge AfD utrymme att synas och möjlighet att beklaga sig över hur de isoleras av övriga partier.

Den här ”beröringsskräcken” gentemot ett extremparti och dess konsekvenser känner vi mycket väl igen i Sverige. Förhoppningsvis inser tyskarna att det är en farlig väg att gå.

Att som nykomling bli tredje största parti i förbundsdagen vore ändå en bedrift av AfD, speciellt mot bakgrund av landets mörka historia. Lika mycket vore det ett kvitto på de övriga partiernas misslyckande och en logisk följd av samstämmigheten dem emellan.

Någonstans måste missnöjet kanaliseras. Förhoppningsvis kan det fungera som en väckarklocka inför kommande fyra år.

Detta är en text från Dagens industris ledarredaktion. Dagens industri är oberoende.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera