ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS MARKNADSNYTT BEVAKNINGAR
ANNONS

Erik Brattberg: Trump underminerar EU

  • DÅLIGT OMEN. Det faktum att den första utländska politiken att träffa Donald Trump (till höger) efter valet var Ukip-ledaren Nigel Farage (till vänster) bådar givetvis illa, skriver Erik Brattberg. Foto: Gerald Herbert

DEBATT. Hur Donald Trump kommer att utforma sin utrikespolitik är fortfarande osäkert. För att hantera den strategiska osäkerhet som Trump innebär måste de europeiska huvudstäderna gemensamt försöka utöva inflytande på den nya amerikanska administrationen, skriver säkerhetsanalytikern Erik Brattberg.

Sedan efterkrigstiden har Västeuropas säkerhet garanterats av USA i form av Natos säkerhetsgaranti. Efter kalla krigets slut utvidgades denna gemenskap till forna Sovjetstater i Central- och Östeuropa under sloganen ”ett Europa helt och fritt”.

Parallellt med detta har Washington uppmuntrat den politiska integrationen av Europa i form av EU, upprätthållit fria och öppna globala handelsflöden samt verkat för att sprida liberala världen om demokrati och mänskliga rättigheter i omvärlden.

Mycket av denna traditionella amerikanska roll i Europa står nu på spel i och med Donald Trumps seger i presidentvalet. Trots att vi ännu inte vet med tydlighet vilken utrikespolitik Trumps administration faktiskt kommer att föra så är hans världssyn redan väl dokumenterad.

Under ledordet ”America First” ser Trump främst snävt definierade nationella intressen och ett mindre engagerat USA i omvärlden, med undantag för möjliga unilaterala angrepp mot terroristgrupper. Huruvida ”mainstream”-republikanska rådgivare och kongressledamöter kan få honom att moderera dessa tendenser återstår ännu att se.

Flera av de namn som har nämnts som utrikes- och försvarsminister i Trump-administrationen är dessutom oroväckande hökaktiga.

Under tiden finns det anledning för Sverige och Europa att vara orolig och planera för ”plan B”.

Under presidentkampanjen hotade Trump att överge allierade ifall dessa inte investerar tillräckligt i sitt eget försvar. Även om risken att USA verkligen skulle lämna Nato är liten ser Trump inget egenvärde i vare sig Nato eller bilaterala försvarsavtal, speciellt inte med länder som inte anses betala tillräckligt i försvarsutgifter.

En sak är dock klar: ett mindre engagerat USA inom Nato, om enbart i retoriken, skulle skada alliansens trovärdighet och uppmuntra Ryssland att testa dess hållfasthet. Vissa Natoländer skulle i ett sådant läge börja fundera på att omvärdera sin relation med Moskva.

Donald Trump har vid flera tidigare tillfällen uttryckt genuint intresse att förändra USA:s förhållande med Ryssland. Frågan är hur långt han är villig att gå. Att han skulle vara öppen för att dra tillbaka sanktionerna mot Ryssland och erkänna den illegala annekteringen av Krim måste anses en realistisk möjlighet. Trump kan också tänka sig att samarbeta med Ryssland (och dess allierade – Assad-regimen) för att attackera IS-mål i Syrien.

Men Vladimir Putin ser i Donald Trump en möjlighet att åstadkomma en betydligt bredare överenskommelse om en ny europeisk säkerhetsordning som innebär att USA respekterar en de facto rysk intressesfär i sitt närområde. Skulle ett sådant nytt ”Jalta-avtal” slutas skulle icke Nato-stater som Georgien och Ukraina delvis eller helt riskera falla under rysk dominans.

En annan allvarlig konsekvens av Trumps seger blir troligtvis en mera skeptisk amerikansk inställning till EU. Detta är oroväckande eftersom USA traditionellt sett har utgjort en enande kraft inom EU. I bästa fall intar Trump en ambivalent hållning.

I värsta fall blir han en splittrande faktor som uppmuntrar ytterligare desintegration av EU-projektet och understödjer populistiska regeringar och partier runt hela kontinenten. Det faktum att den första utländska politikern att träffa Trump efter valet var Ukip-ledaren Nigel Farage bådar givetvis illa.

För att hantera den strategiska osäkerhet som valet av Trump innebär måste de europeiska huvudstäderna gemensamt försöka utöva inflytande på den nya amerikanska administrationen. Dessa försök måste koordineras i förväg. Målsättningen måste vara att försöka forma Trump och hans rådgivares syn på centrala frågor såsom Nato, EU, Ryssland, Ukraina, Syrien och frihandel. Europeisk enighet är här en grundförutsättning.

Samtidigt innebär Trumps seger att Europa på allvar måste vakna ur sin strategiska slummer. Tankekraft behöver läggas på hur Nato kan stärkas, men även på hur Europas säkerhet kan garanteras vid sidan av USA.

Mer resurser måste läggas på att stärka den europeiska kontinentens eget försvar och på att bättre integrera de olika ländernas militära förmågor med varandra.

Även om det är för tidigt att säga vilken utrikespolitik Donald Trumps administration kommer att bedriva så är en sak säker: hans seger i presidentvalet innebär en ny tid av osäkerhet i Europa, som fordrar nytänkande kring både kort- och långsiktiga säkerhetspolitiska utmaningar.

Erik Brattberg, verksam som säkerhetspolitisk analytiker, baserad i Washington.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer