ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Debatt: Trump ett symptom på demokratins kris

  • USA präglas av splittring och ett lågt förtroende för politiker. Samtidigt anses den vita arbetarklassen ha fallit offer för en komplex process med fallande löner, demografiska förändringar och en liberal kultur som ser ned på patriotism och religiös tro. Foto: TT

USA och Europa har blivit mer lika än någonsin tidigare. Donald Trumps kritik är lika relevant på många håll i Europa. Det finns paralleller till den politiska miljön i Storbritannien, Frankrike, Tyskland – och Sverige, hävdar historikern Lars Trägårdh, som sedan 1970-talet mestadels har varit bosatt i USA.

I över ett år har vi nu levt med Donald Trump som en daglig närvaro i medierna. Intresset för honom har med tiden förändrats.

I början var han främst föremål för skämt; en omöjlig kandidat som nog många välkomnade som ett lite oförargligt nöje i det annars lite trista politiska samtalet med dess förutsägbara dramaturgi och klichédominerade retorik.

Men skratten har fastnat i halsen i takt med att Trump har vägrat att försvinna från scenen. Först besegrade han ett dussintal konkurrenter i det republikanska primärvalet; nu hotar han på allvar Hillary Clinton.

Mina mer liberalt sinnade vänner i New York och San Francisco skriver med fascinerad fasa om en annalkande orange president. Med insikten om att Trump faktiskt har en hyfsad chans att vinna valet i november har också följt nya krav på analysen av det politiska läget.

I stället för att fokusera på Trumps mustiga personlighet eller ens på USA som ett lite exotiskt undantag måste vi ställa frågor som rör de stora trenderna i tiden; processer som är minst lika aktuella i Europa som de är i USA.

Länge haltade jämförelser mellan USA och Europa; den politiska logiken skilde sig åt för mycket. I USA var den nationella identiteten intimt kopplad till en positiv syn på invandring, marknadsliberalism och frihandel.

Den amerikanska drömmen handlade ytterst om social rörlighet, USA som den plats där varje människa som var villig att arbeta hårt kunde nå framgång. Det handlade inte först och främst om att bli mångmiljonär, utan snarare om att gradvis etablera sig i den stora amerikanska medelklassen och, inte minst, att kunna ge sina barn en realistisk möjlighet att nå ännu en liten bit upp på den sociala och ekonomiska stegen.

I denna föreställning om amerikansk särart fungerade länge Europa – och inte minst Sverige – som en motbild. En ”nanny-state” där individerna gav upp sin frihet för trygghet; sina drömmar om att vinna stort mot löftet om anspråkslös jämlikhet skriven i jantelagens tecken.

Dessutom tecknades en bild av USA som kännetecknat av etnisk och religiös mångfald, rotad i dess historia som ett invandrarland där flyktingar från världens alla hörn såg med misstro på staten med stort S.

Detta i kontrast till ett Europa som är hopplöst förlorat, inte bara i ekonomisk skleros kopplad till etatism och antikapitalism, utan också i trånga och exkluderande nationella identiteter som uttryckte sig i misstänksamhet mot invandrare.

Men i dag har USA och Europa kommit att bli mer lika än någonsin. Denna konvergens har delvis att göra med att Europa, inklusive Sverige, har blivit mer ”amerikanskt”, med en större betoning på marknaden kombinerat med en ökad invandring.

Men minst lika uppenbart är att den amerikanska debatten om invandring och frihandel i USA i dag så starkt påminner om den europeiska, något som kanske är mer förvånande. Socialpsykologen Jonathan Haidt är en av dem som har argumenterat att såväl USA som Europa kännetecknas av en spänning mellan globalister och nationalister.

Globalisterna vidhåller frihandelns och migrationens långsiktiga fördelar och har ofta stöd från ekonomer som pekar på såväl historisk erfarenhet som framtidsprognoser. Men samtidigt varnar andra experter för en ökad ojämlikhet och minskad social rörlighet som även denna är kopplad till globaliseringen och som kommer till brutala uttryck i det lokala.
Globalisterna pekar på att frihandeln har inneburit stora vinster för fattiga i Kina, Indien och Afrika. I ett ”Hans Rosling-perspektiv” är det väldigt goda nyheter. Men kortsiktigt har det också inneburit att många jobb har gått förlorade i många amerikanska lokalsamhällen.
Sammantaget har det medfört att den amerikanska drömmen för allt fler framstår som alltmer luggsliten.

Det är i detta gap mellan abstrakta vinster och ett konkret lidande som Trump har funnit en tacksam publik för sina visioner om gränsmurar mot Mexiko och tuffare förhandlingar med Kina.

Att Trump på många sätt är en specifikt amerikansk gestalt får inte skymma sikten för att den kritik han ger uttryck för är lika relevant i Europa. Ytterst rör den samma spänning mellan nationalstaten och medborgarskapets primat, å ena sidan, och globalismens dominans, å den andra.

Det är en motställning som förbinder Trump med brexit, Le Pen, Merkels upptornande svårigheter i Tyskland och vår egen debatt om hur vi balanserar det nationella samhällskontraktet med våra internationella åtaganden.

Samtidigt är utmaningen som USA står inför delvis annorlunda och i viss mening allvarligare. Sveriges stora fördel är att medborgarna ännu känner tillit till varandra i stor utsträckning och har ett starkt förtroende för gemensamma institutioner – även om det finns tecken på en nedgång i båda fallen. Detta innebär att det finns utrymme för ett politiskt handlande.

Dessutom är Sverige sedan länge vant vid att leva i en konkurrensutsatt global ekonomi utan en stor inhemsk marknad att förlita sig på. Detta har inneburit att vi har utvecklat en stundtals brutal, men ofta också konstruktiv politik, ämnad att skapa förutsättningar för innovation i en föränderlig global marknadsekonomi.

Å ena sidan flyttlasspolitik och en kallhamrad syn på företag i onåd; å den andra sidan investeringar i våra medborgare i form av ett batteri av sociala rättigheter som har skapat inte först och främst passiviserande trygghet, utan snarare förutsättningar för att ta risker och byta jobb utan att behöva oroa sig för att, till exempel, förlora sin sjukförsäkring.

USA av i dag utmärks i stället av djup splittring i samhället och ett lågt förtroende för kongressen och regeringen. Trots att många politiker och debattörer gärna framhåller att viljan att hålla staten på avstånd är av gammalt märke handlar det ändå om förändringar som är mer samtida.

Demokraterna har på sin kant kommit att acceptera mycket av den välfärdsstatskritiska marknadsideologi som Republikanerna tidigare hade monopol på för att i stället profilera sig med identitetspolitiska positioner.

Detta har kommit att innebära att Hillary Clinton och Demokraterna alltmer har blivit ett parti för de grupper som uppfattar att identitetspolitiken är till deras fördel, åtminstone på symbolnivå: kvinnor, homosexuella, svarta amerikaner och den växande latinamerikanska minoriteten.

Som den konservative New York Times-krönikören Ross Douthat nyligen observerade innebär det att samtidigt som Demokraterna dominerar i det liberala medie- och kulturlandskapet så är de sårbara i politiken där många väljare retar sig på deras politiska korrekthet och ser något befriade i Trumps mer saftiga retorik som kan kännas mer rak och ärlig.

Han är vulgär som vanligt folk är som mest. Det blir heller inte bättre av att Clinton så tydligt ger uttryck för en svepande och elitistisk syn på Trumps sympatisörer som sprungna ur vad hon famöst för någon vecka sedan kallade en ”basket of deplorables”, alltså ett gäng rasister, sexister, homofober och främlingsfientliga.

I en ny och uppmärksammad bok, ”Strangers in their own land”, beskriver sociologen Arlie Hochschild den dynamik som driver just de människor i USA som mest skulle behöva statens stöd att med speciellt intensiv lidelse hata allt vad Washington, stat och regering heter.

Vad hon visar i sitt etnografiska arbete i Louisiana är att de som tillhör den vita arbetarklassen är offer för en komplex process kännetecknad av fallande löner, demografiska förändringar och en liberal kultur som ser ner på patriotism och religiös tro.

De riktar sin ilska framför allt mot en regering och en liberal elit som, menar de, premierar minoriteter, invandrare och flyktingar. Som Arlie Hochschild skriver domineras deras liv av världsbild där de troget och tålmodigt stått i kö under lång tid för att förverkliga sin version av den amerikanska drömmen bara för att se hur andra går före i kön, livligt påhejade av besuttna och privilegierade eliter i de stora, liberala kuststäderna som New York och San Francisco.

Trumps framgångar handlar främst om vänsterns kris – precis som i Europa där den så kallade högerpopulismen inte främst är rotad i faktisk rasism, utan snarare i ett övergivande av vänsterns klassiska betoning på medborgarskap och nationell solidaritet.

Trump är ett symptom bland andra på elitstyrets och demokratins kris. Populism i sig är ett djupt problematiskt begrepp – i grunden ett uttryck för eliternas vånda och äckel inför de bakåtsträvande folken med deras fäbless för nationell gemenskap.

För Hillary Clinton är utmaningen densamma som för många politiker i Europa. Att övertyga tvivlande väljare om att hon inte enbart är de välmående eliternas nyttiga idiot utan på riktigt bryr sig om dem som inte är globaliseringens vinnare.

I motsats till Trump är hennes utmaning större. Där Trump kan satsa på ett enkelt och lättförståeligt budskap om Amerikas primat, måste Clinton finna en balans mellan patriotism och globalism, mellan mänskliga rättigheter och medborgarskap, mellan solidaritet inom USA och ett bejakande av frihandel och global rättvisa.

Hon står inför en betydande pedagogisk utmaning. Och hon saknar den karisma som Trump, politikens punkare, utstrålar.

 

Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, Ersta Sköndal Högskola

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies