1515
Annons

Debatt: Rysk-amerikanska styrkor Trumps första steg i Syrien

USA måste snabbt ta sina första policy-beslut om Mellanöstern och framför allt Syrien. Trump-administrationen är svåranalyserad, men mycket tyder på att presidenten fullföljer sina planer på en ny skyddszon och samarbetar med Ryssland, menar tidigare ambassadören i Ankara, Michael Sahlin.

 

 

Amerikansk soldat i Irak 2016.
Amerikansk soldat i Irak 2016.Bild:AP

Efter den kaotiska rivstarten börjar det bli hög tid för president Trump och hans ännu långt ifrån färdigsamlade säkerhetspolitiska team att sätta ner foten när det gäller den nya Mellanösternpolitik som det lite förstrött talades om under valkampanjen, och som tydligen övervägs i dagarna i anslutning till beslutet om immigration till USA. Konkretisering och beslut hastar, Trump måste ta tag i ett beslut ”whose urgency is matched only by its complexity” (för att citera USA:s förre biträdande utrikesminister Anthony Blinken i New York Times den 31 januari).

Det har ju hänt en hel del i Syrien och Mellanöstern sedan stafettpinnen övergick från den avgående Obama-administrationen till den osannolika trion Ryssland–Turkiet–Iran, efter östra Aleppos fall med åtföljande scen- och rollförändringar. Alltså hög tid för Trump & Co att fatta beslut beträffande om och hur USA, efter regimskiftesmarginaliseringen, ska försöka återta initiativ och ledarskap.

I sin artikel argumenterar Anthony Blinken för att Trump-administrationen, trots svårigheterna med Turkiet, bör fullfölja företrädarens politik att satsa på de syriska kurderna som huvudinstrumentet i den fortsatta offensiven mot IS huvudort Raqqa.

Ut från Washington sipprar i dagarna indikationer på att just detta beslut – att fortsätta satsa på YPG-milisen som USA-allierade och USA-stödda ”boots on the ground” – i praktiken redan har fattats. Men ett sådant beslut får omedelbart inverkningar på USA:s redan ansträngda förbindelser med det allierade Turkiet, som tidigare hotat USA med att stänga Incirlik-basen som är navet för anti IS-koalitionens luftbekämpning av IS i Syrien och Irak.

Så tillvida handlar Trump-administrationens policybeslut om att tvingas ”välja” mellan det Nato-allierade Turkiet och de kurdiska kretsar i norra Syrien som är organisatoriskt och ideologiskt besläktade med motståndsrörelsen PKK inne i Turkiet. Det lär bli minst lika svårt för Trump som det årslångt var för Obama att i dessa låsningar hitta en bärkraftig medelväg mellan de turkiska och de kurdiska intressena, hur mycket man än försöker betona att det är kampen mot IS som i nuläget måste prioriteras.

Och all hittillsvarande otydlighet till trots, att han prioriterar kampen mot jihadismen och IS, och detta än starkare och tydligare än företrädaren, har en avvaktande omvärlds kunnat konstatera länge.

Men nu undrar den bekymrade omvärlden vad Trump egentligen menar när han, även efter sitt maktövertagande, talar om att han ”definitivt” ska ”göra” skyddszon(er) i Syrien, kanske också Irak. Och det är inte minst där som brådskan tävlar med den nya komplexitet som uppstått i och med Rysslands inträde som militärpolitisk dominant, Turkiets omsvängning, Astana-mötets endossering av en trilateralt (Ryssland–Turkiet–Iran) framförhandlad, extremt bräcklig, vapenvila och andra förändringar sedan USA senast satt i förarsätet, eller sätet bredvid.

Frågorna om att inrätta dels skyddszoner, en eller flera, och militärt nödvändigvis vidhängande ”no fly zones” har ju funnits på den syriska krigsdagordningen i åratal, drivet särskilt av Turkiet. Problemet var, och är, att partsinlagornas motiv varit lika spretande som frestelsen till underskattning av de praktiskt-militära svårigheterna varit påtaglig.

Talet om skyddszoner primärt med hänsyn till det humanitära (och migrationspolitiska) behovet av skydd för alla civila krigsdrabbade har konfronterats mot den militärstrategiska insikten, baserad bland annat på bistra erfarenheter från krigens Bosnien, om allt som krävs rent militärt för att verkligen skydda en sådan zon. Och för Obama-administrationen grundade sig motståndet i oviljan att riskera direkt krig med dels Assad-regimen, dels (efter interventionen) Ryssland – om en sådan zon, i sig humanitärt önskvärd, skulle tänkas genomdrivas mot Damaskus och Moskvas (och Teherans) vilja.

Och frågan är alltså hur team Trump i nu rådande läge tänker sig denna idés realiserbarhet. Samtal tycks ha förts med några berörda stater, såsom Saudiarabien (tilltänkt finansiär) och Ryssland, och avvaktande positiva reaktioner från dessa håll rapporteras, dock med förbehåll – i det ryska fallet med artigt framhållande av att ett eventuellt skyddszonsarrangemang måste godkännas av Damaskus.

Hur turkar och iranier, med sina specifika och motstående geopolitiska intressen, tänks komma in i skyddszonsdiplomatin är ännu oklart. Oklart är uppenbarligen också förhållandet mellan Trumps ännu ytterst vaga skyddszonstankar och den trilaterala vapenvilan och de fortsatta Genève-samtalen om en politisk lösning.

Oaktat all den osäkerhet som fortfarande vidlåder Trumps eventuella strategi kan konstateras dels att den skärpta inriktningen på att besegra IS gör att det brådskar, både politiskt och militärt, att komma till någon form av beslut, dels att ett sådant beslut i praktiken både förutsätter och implicerar lika viktiga som problematiska val, mellan Ankara och kurdiska YPG/PYD, mellan Ankara och Damaskus, mellan Moskva och Teheran, och Saudiarabien, med flera.

You can’t please them all, särskilt inte om du, av ”America first”-skäl, har tänkt dig att driva skyddszons-tanken. För här döljer sig om inte annat också den ytterst grannlaga frågan om var i den syriska terrängen zonen/zonerna ska ligga.

Möjligen kan man, att döma av vad Trump hittills indikerat, ana konturerna av en tänkt kompromiss, tillräckligt vag för att te sig smaklig eller i varje fall uthärdlig för berörda parter, i så fall en gemensam rysk-amerikansk kompromiss:

Zonen förläggs till det område uppe i norr där Turkiet redan de facto har inrättat ett slags zon, fritt från både IS och kurdiska YPG. Turkarna drar sig tillbaka mot löfte att skyddet, inklusive flygskydd, utförs av gemensamma rysk-amerikanska styrkor, kanske fler aktörer.

Turkarna ”får” sin zon mot löfte att tillåta kurdiska YPG att (med amerikansk-ryskt stöd) spela en ledande roll vid befrielsen av Raqqa. Kurderna accepterar att detta innebär dels fortsatt amerikanskt stöd och dels att de måste, till vidare, avstå från alla planer på att återförena de kurdiska kantonerna uppe i norr. Ryssar, och iranier, spelar med i detta, bland annat i insikt om att både turkar och amerikaner behövs om det någonsin ska bli verklig fred i Syrien.

Funkar detta, kan man skeptiskt fråga. Kanske, men det mesta återstår. Vi talar här bara om ett första Trump-steg.

MICHAEL SAHLIN

Tidigare ambassadör Ankara


Frida Wallnor: Tyskland behöver mer än stabilitet

LEDARE. På söndagen är det dags för valet till den tyska förbundsdagen – ett val som borde vara det europeiska ”supervalårets” höjdpunkt med tanke på tyskarnas vikt för Europa, både ekonomiskt och politisk. Men känslan av avslagenhet går inte att komma ifrån – inte ens de ryska trollen verkar engagera sig.

FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.
FORTSATT FÖRTROENDE. Att bedriva en valkampanj enbart genom att hänvisa till rutin och en stormig omvärld tycks uppenbarligen fungera för Angela Merkel. Hennes kristdemokrater ser ut att vinna en jordskredsseger i morgon.Bild:AP

Nonchalansen känns av också i Berlin, där man just nu tycks oroa sig mer för logistiken kring att genomföra Berlin Marathon och valet på samma dag.
Det som borde oroa tyskarna är framtiden.

För även om det bevisligen går bra ekonomiskt för Tyskland i dag hotar mörkare moln vid horisonten. Angela Merkel har levt gott på effekterna från Gerhard Schröders Agenda 2010-reformer i kombination med en svag växelkurs som gynnat exporten. För att den låga arbetslösheten och starka tillväxten ska bestå krävs dock långsiktiga investeringar i landets eftersatta infrastruktur. Bredbandsutbyggnaden måste ta fart för att ens vara i närheten av det andra europeiska länder har uppnått. Med en befolkning som blir allt äldre behöver man ta tillvara och utbilda den nya arbetskraft som kommit till Tyskland under de senaste åren.

Detta har dock varit en valrörelse befriad från visioner. En valrörelse där den enda riktiga tv-duellen mellan de två huvudkombattanterna kom att bli en lam historia som bara bekräftade hur överens partiledarna är i många frågor. Merkel är inte känd som någon visionär, men det är märkligt att någon kan komma så lindrigt undan genom att i princip enbart hänvisa till rutin och en stormig omvärld.

Men opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Strategin har fungerat. Den stora skuldbördan ligger snarare hos oppositionen – främst hos Socialdemokraterna och deras Martin Schulz, som förutom några veckor i vintras (Schulz-effekten) misslyckats med att framstå som en seriös utmanare. Likt Merkel tycks han ha trott att det skulle räcka med att bara vara sig själv, det vill säga ”inte Merkel”, för att göra succé 2017.

Men det är inte bara tyskarnas behov av stabilitet som SPD har underskattat. De tycks även ha underskattat hur stark den tyska ekonomin faktiskt är. Att göra social rättvisa till partiets profilfråga under ett valår där få väljare tycks klaga på sociala orättvisor är nära på tjänstefel av SPD-strategerna.

Till deras försvar kan sägas att det bevisligen är svårt att sitta i samma regering som CDU/CSU under Merkel. Det rekordsvaga valresultat som enligt undersökningarna väntar SPD i morgon lär kunna jämföras med Liberalernas katastrof 2009, då partiet till och med ramlade ur parlamentet efter fyra år i koalitionsregering. Frågan är vem som törs göra Merkel sällskap härnäst?

Risken är överhängande att kommande regeringsförhandlingar drar ut på tiden, vilket kan bli ett problem, exempelvis för EU som bara väntar på att få sätta igång sitt reformarbete. En minoritetsregering med enbart CDU à la svenskt recept är otänkbart, enligt tyskar, som tycks chockade enbart över frågan.

Konsensus är att SPD skulle offra sig i ett låst läge. De skulle stanna i storkoalitionen, ta ansvar, även om det sannolikt skulle kosta ytterligare sympatisörer. Men i Tyskland står landets stabilitet över partipolitiken – en fascinerande kontrast till det svenska regeringsbildningsspelet.

En fortsättning på storkoalitionen vore dock inte problemfri. Det skulle sannolikt gynna det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD), som ser ut att komma trea i valet och därmed bli största oppositionsparti. Det skulle ge AfD utrymme att synas och möjlighet att beklaga sig över hur de isoleras av övriga partier.

Den här ”beröringsskräcken” gentemot ett extremparti och dess konsekvenser känner vi mycket väl igen i Sverige. Förhoppningsvis inser tyskarna att det är en farlig väg att gå.

Att som nykomling bli tredje största parti i förbundsdagen vore ändå en bedrift av AfD, speciellt mot bakgrund av landets mörka historia. Lika mycket vore det ett kvitto på de övriga partiernas misslyckande och en logisk följd av samstämmigheten dem emellan.

Någonstans måste missnöjet kanaliseras. Förhoppningsvis kan det fungera som en väckarklocka inför kommande fyra år.


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?