ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Debatt: Rysk-amerikanska styrkor Trumps första steg i Syrien

  • Amerikansk soldat i Irak 2016. Foto: AP

USA måste snabbt ta sina första policy-beslut om Mellanöstern och framför allt Syrien. Trump-administrationen är svåranalyserad, men mycket tyder på att presidenten fullföljer sina planer på en ny skyddszon och samarbetar med Ryssland, menar tidigare ambassadören i Ankara, Michael Sahlin.

 

 

Efter den kaotiska rivstarten börjar det bli hög tid för president Trump och hans ännu långt ifrån färdigsamlade säkerhetspolitiska team att sätta ner foten när det gäller den nya Mellanösternpolitik som det lite förstrött talades om under valkampanjen, och som tydligen övervägs i dagarna i anslutning till beslutet om immigration till USA. Konkretisering och beslut hastar, Trump måste ta tag i ett beslut ”whose urgency is matched only by its complexity” (för att citera USA:s förre biträdande utrikesminister Anthony Blinken i New York Times den 31 januari).

Det har ju hänt en hel del i Syrien och Mellanöstern sedan stafettpinnen övergick från den avgående Obama-administrationen till den osannolika trion Ryssland–Turkiet–Iran, efter östra Aleppos fall med åtföljande scen- och rollförändringar. Alltså hög tid för Trump & Co att fatta beslut beträffande om och hur USA, efter regimskiftesmarginaliseringen, ska försöka återta initiativ och ledarskap.

I sin artikel argumenterar Anthony Blinken för att Trump-administrationen, trots svårigheterna med Turkiet, bör fullfölja företrädarens politik att satsa på de syriska kurderna som huvudinstrumentet i den fortsatta offensiven mot IS huvudort Raqqa.

Ut från Washington sipprar i dagarna indikationer på att just detta beslut – att fortsätta satsa på YPG-milisen som USA-allierade och USA-stödda ”boots on the ground” – i praktiken redan har fattats. Men ett sådant beslut får omedelbart inverkningar på USA:s redan ansträngda förbindelser med det allierade Turkiet, som tidigare hotat USA med att stänga Incirlik-basen som är navet för anti IS-koalitionens luftbekämpning av IS i Syrien och Irak.

Så tillvida handlar Trump-administrationens policybeslut om att tvingas ”välja” mellan det Nato-allierade Turkiet och de kurdiska kretsar i norra Syrien som är organisatoriskt och ideologiskt besläktade med motståndsrörelsen PKK inne i Turkiet. Det lär bli minst lika svårt för Trump som det årslångt var för Obama att i dessa låsningar hitta en bärkraftig medelväg mellan de turkiska och de kurdiska intressena, hur mycket man än försöker betona att det är kampen mot IS som i nuläget måste prioriteras.

Och all hittillsvarande otydlighet till trots, att han prioriterar kampen mot jihadismen och IS, och detta än starkare och tydligare än företrädaren, har en avvaktande omvärlds kunnat konstatera länge.

Men nu undrar den bekymrade omvärlden vad Trump egentligen menar när han, även efter sitt maktövertagande, talar om att han ”definitivt” ska ”göra” skyddszon(er) i Syrien, kanske också Irak. Och det är inte minst där som brådskan tävlar med den nya komplexitet som uppstått i och med Rysslands inträde som militärpolitisk dominant, Turkiets omsvängning, Astana-mötets endossering av en trilateralt (Ryssland–Turkiet–Iran) framförhandlad, extremt bräcklig, vapenvila och andra förändringar sedan USA senast satt i förarsätet, eller sätet bredvid.

Frågorna om att inrätta dels skyddszoner, en eller flera, och militärt nödvändigvis vidhängande ”no fly zones” har ju funnits på den syriska krigsdagordningen i åratal, drivet särskilt av Turkiet. Problemet var, och är, att partsinlagornas motiv varit lika spretande som frestelsen till underskattning av de praktiskt-militära svårigheterna varit påtaglig.

Talet om skyddszoner primärt med hänsyn till det humanitära (och migrationspolitiska) behovet av skydd för alla civila krigsdrabbade har konfronterats mot den militärstrategiska insikten, baserad bland annat på bistra erfarenheter från krigens Bosnien, om allt som krävs rent militärt för att verkligen skydda en sådan zon. Och för Obama-administrationen grundade sig motståndet i oviljan att riskera direkt krig med dels Assad-regimen, dels (efter interventionen) Ryssland – om en sådan zon, i sig humanitärt önskvärd, skulle tänkas genomdrivas mot Damaskus och Moskvas (och Teherans) vilja.

Och frågan är alltså hur team Trump i nu rådande läge tänker sig denna idés realiserbarhet. Samtal tycks ha förts med några berörda stater, såsom Saudiarabien (tilltänkt finansiär) och Ryssland, och avvaktande positiva reaktioner från dessa håll rapporteras, dock med förbehåll – i det ryska fallet med artigt framhållande av att ett eventuellt skyddszonsarrangemang måste godkännas av Damaskus.

Hur turkar och iranier, med sina specifika och motstående geopolitiska intressen, tänks komma in i skyddszonsdiplomatin är ännu oklart. Oklart är uppenbarligen också förhållandet mellan Trumps ännu ytterst vaga skyddszonstankar och den trilaterala vapenvilan och de fortsatta Genève-samtalen om en politisk lösning.

Oaktat all den osäkerhet som fortfarande vidlåder Trumps eventuella strategi kan konstateras dels att den skärpta inriktningen på att besegra IS gör att det brådskar, både politiskt och militärt, att komma till någon form av beslut, dels att ett sådant beslut i praktiken både förutsätter och implicerar lika viktiga som problematiska val, mellan Ankara och kurdiska YPG/PYD, mellan Ankara och Damaskus, mellan Moskva och Teheran, och Saudiarabien, med flera.

You can’t please them all, särskilt inte om du, av ”America first”-skäl, har tänkt dig att driva skyddszons-tanken. För här döljer sig om inte annat också den ytterst grannlaga frågan om var i den syriska terrängen zonen/zonerna ska ligga.

Möjligen kan man, att döma av vad Trump hittills indikerat, ana konturerna av en tänkt kompromiss, tillräckligt vag för att te sig smaklig eller i varje fall uthärdlig för berörda parter, i så fall en gemensam rysk-amerikansk kompromiss:

Zonen förläggs till det område uppe i norr där Turkiet redan de facto har inrättat ett slags zon, fritt från både IS och kurdiska YPG. Turkarna drar sig tillbaka mot löfte att skyddet, inklusive flygskydd, utförs av gemensamma rysk-amerikanska styrkor, kanske fler aktörer.

Turkarna ”får” sin zon mot löfte att tillåta kurdiska YPG att (med amerikansk-ryskt stöd) spela en ledande roll vid befrielsen av Raqqa. Kurderna accepterar att detta innebär dels fortsatt amerikanskt stöd och dels att de måste, till vidare, avstå från alla planer på att återförena de kurdiska kantonerna uppe i norr. Ryssar, och iranier, spelar med i detta, bland annat i insikt om att både turkar och amerikaner behövs om det någonsin ska bli verklig fred i Syrien.

Funkar detta, kan man skeptiskt fråga. Kanske, men det mesta återstår. Vi talar här bara om ett första Trump-steg.

MICHAEL SAHLIN

Tidigare ambassadör Ankara

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies